"jag"
Självutveckling
”Vi bär ju alla med oss vår historia, våra problem och issues att lösa…”
Jag sitter i ett satsangtält, dit benen råkade ta mig när jag trodde jag var på väg någon helt annanstans, tittar storögt på kvinnan som står framför mig.
Och tänker: ”Va?”
Vad sjuttsingen pratar hon om? Tror de andra verkligen på det här?
Jag ser mig om, lite i smyg. Publiken lyssnar uppmärksamt. En del nickar igenkännande. Som om det är en självklarhet. Som att det är så det är.
Kvinnan pratar vidare. Något om att acceptera döden och försoning. Jag smyger ut så omärkligt jag kan och sätter mig på den stora gräsmattan med en kopp te och tittar ut över det skimrande människohavet.
Jag förstår mig inte riktigt på den här världen längre. Eller människorna. Ibland kan jag spela med, men för det mesta är jag bara förvirrad. Låt oss se om jag förstått det här rätt…
Vi är alla personer med en historia. Vi har varit med om mycket skit i det förflutna som påverkar hur vi är nu. Vi behöver komma över våra blockeringar och lösa våra problem för att bli hela människor. Det är en hård och lång väg att gå, men tillslut kanske vi kan nå fram till målet att bli hela. Om inte annat tar oss varje delsteg lite närmare målet. Målet att… ja, vaddå? Bli hel? Bli fri? Bli fri från vaddå? Blockeringarna och problemen? Bli hel som i…? Hur ska jag fylla upp den där sista luckan? ”Leva upp till vår fulla potential”? ”Leva livet fullt ut”?…
Så vi använder tekniker för att lösa problemen. Vi går i terapier, går kurser, workshops, mediterar, gör yoga. Läser självhjälpsböcker, blir terapeuter själva eller hänger med gurus. Och vi kanske lyckas städa lite i egot, ställa lite saker tillrätta, men det kommer bara mer, mer mer mer. Djupare lager i det undermedvetna, kallar vi det, och kastar oss gladerligen in i våra nya issues och blockeringar, i hopp om att en gång bli hela människor.
Eller… Va?
Vi kan gräva i all oändlighet. Eller så kan vi helt enkelt sluta. Inse att det vi fokuserar på växer sig starkare, och att ju fler problem vi löser, desto fler skapas. Att försöka befria oss från sinnets grepp, på sinnets villkor, fungerar aldrig. Sinnet älskar den här leken. Skapa problem och försöka lösa dem. Håller transen igång.
Hur mycket mer självutveckling måste vi syssla med innan vi inser att vägen inte leder någonstans?
Se efter. Se efter vad du identifierar dig med. Du kan jobba med den här personen, det här jaget hela livet, utan att bli färdig. Men det räcker med ett enda ögonblick, för att allt ska falla. Ett enda ögonblick att bryta dig ur transen, för att sluta se allt genom egots ögon och istället låta egot bli sett, som en del i rörelsen, i all rörelse…
Ta reda på vem det är som ser allt. Hitta den som upplever det här.
Du är redan fri. Du är hel. Du är perfekt. Men det spelar ingen roll hur många gånger du läser det, hur många workshopshållare som säger det. Du måste se efter själv.
Kan du hitta den som upplever allt det här?
Sen kan du gå på workshops. Eller dricka te. Eller dansa. Eller vad som helst.
När du inte längre är fast i transen
om att något måste göras
för att du ska bli fri.
Tepåsar med etiketterna Detox och Love. Mycket sojamjölk och honung. Det är hela grejen. Ord på en blogg, ja, det är där också. Och i morgondagens att göra-lista, radioskvalpet i sommarstugan, alkoholisten på parkbänken. Grannarna som bråkar, den övervuxna gräsmattan eller bilkön. Ja, det är där också. Det är bara så uppenbart, att vi lätt missar det. För vi har fått lära oss, att det ska vara svårt…
Människodrama
Alla dessa människodraman. Dessa livssituationer. Egon som hungrar efter något. Begär som måste uppfyllas.
Jag förstår inte längre. Kan inte spela med. Det är så främmande för mig.
Jag ser en gammal rest av Momo, minns att en gång engagerade jag mig i sådant. Kom med goda råd, för att lugna egot. Jag fann alltid de rätta orden för att vända en oönskad känsla till en önskad.
Nu är Momo död. Det som agerar nu verkar inte vilja nära något ego. Bryr sig inte om den som identifierar sig med sitt ego skulle må tillfälligt bättre av några ord. Så denne kan fortsätta sin separationslek utan att behöva reflektera eller vakna upp. Det överraskar mig nästan hur oengagerad jag är. Hur jag ser egon skrika, ser vad de behöver för att lugnas… och jag gör ingenting. Säger inte de rätta sakerna, inte det egot vill ha. Det som får personen att må bra. Lugnande ord är bara opium. Dimmar den hårda verkligheten: identifikation = lidande. Obönhörligen.
Det leder inte någon vart att hålla på att dalta med egot. Uppfylla begär för något som aldrig någonsin kommer sluta hungra. Varför gjorde jag det förut? För att jag behövde, antar jag. För att identifikationen fanns där. För att jag någonstans trodde att det var en del av mig.
Jag behöver inte upprättahålla något. Jag behöver inte vara någon. Det berör mig inte det minsta hur andra uppfattar mig. Om jag verkar oengagerad, ointresserad. Jag är inte längre intresserad av att bli omtyckt av egon.
Vill jag möta en människa, är det tomheten bakom jag vill möta. Kärnan, det som är samma stoft som jag. Den kan jag tala till, för där behövs inga ord. Den kan jag umgås med, för där finns inga begär. Allt som står ivägen, det mentala oväsendet i form av tankar, känslor, ego, begär, whatever… det struntar jag i. Ser bortom. Ser det enda som är verkligt.
Det finns inget du och jag. Bakom allt det du tror är åtskiljt något annat är du samma tomhet/fullhet/evighet som finns bakom det som skriver de här orden. Det är det enda som spelar någon roll. Att allt är samma stoft. Låt egoleken leka sin lek. Låt stormarna storma. Det är inte så viktigt.
Vila.
Vad är detta Jag?
Jag känner mig sårad, tänkte jag. Jag känner mig lämnad.
Ett ögonblick gick, känslorna strömmade genom mig, jag lät dem vara där Sedan ställde jag mig den viktigaste frågan just nu:
Vad är detta Jag som känner allt det här?
Jag stannade kvar i frågan. Utan att intellektualisera. Svaret som kom till mig var inte i ord. Snarare.. rymd.
Jag är inte mina tankar.
Jag upplever tankarna.
Jag är inte mina känslor.
Känslorna strömmar genom mig. Jag upplever dem.
Det som kände sig sårat, var idén om mig själv. Idén om ett jag.
Det finns två meningar av ”jag”. Antingen är det idén om sig själv, identiteten man har, som har en kropp, en form, en personlighet, tankar, känslor, vardagsproblem och som lever i den fysiska existensen. Det jaget är ingenting. En illusion, som på sin höjd är förnöjsam att leva ut för att den skänker njutning i leken. Och så finns det det… intutiva kännandet av ett jag, den som betraktar upplevelseströmmen, den som skådar alla dessa ideer utan att dras med av dem. Det gudomliga jaget bortom separation. Det vi alla är. Hela tiden.
Det fanns inget Jag som kände sig sårat. Känslan är bara en impuls i upplevelseströmmen. Genom att identifiera mig som ett jag, någon med en identitet skiljd från allt annat, skapas en grogrund där tankar och känslor kan få fäste.
Känslor är uppelvelser som flyter i strömmen. De rinner genom mig, jag i dem; jag är floden, strömmarna, stenarna som ger flödet nya riktningar. Jag är den som betraktar hela detta skådespel.
Klamrar jag mig fast vid något, tror jag det finns ett jag som kan klamra sig fast, missar jag flödet och tror att en sröm är hela floden, är stranden, är betraktaren.
Känslor är illusioner; drömmar, uppstår och försvinner. Jag är inte dem. De är inte jag. Det finns inget jag som är åtskiljt något annat. Separationen föds i tanken; föder tanken. Impulsen att lida härrör ur separation. Separation härrör ur idén om ett jag.
Jag är inget. Jag är allt. Jag är en stjärna i gryning, en bubbla i en ström. En blixt, en låga, ett spöke och en dröm.
Så hur kan det finnas något lidande om det inte finns något jag som lider?
Lidande, känslor, jagidentifiering. Allt är koncept. Koncept födda ur illusionen.
Bortom varje idé finns tomrum.
Bortom koncept finns tomrum. Rymd.
Utrymme att uppleva utan att slukas.
Ur tomrummet kan jag välja var jag riktar mitt fokus. Jag kan välja vad jag upplever, som betraktare av livets skådespel.
Allt uppstår och förvinner. Kokandes i samma gudomliga källa.
Hur kan något vara ont? Allt bara är.
Ondska är bara koncept.
Motstånd skapar lidande. Motstånd är fastklamrande; för att göra motstånd, för att kunna lida, måste det finnas ett jag som klamrar sig fast.
Ställ dig frågan. Stanna kvar i den tills du finner vad du söker.
Vad är detta Jag som upplever?
