"insikter"
Ingenting finns. …eller?
En insikt som kanske följer efter att man gjort sin self-enquiry-läxa duktigt och tittat efter vem det egentligen är som upplever allt kan låta typ såhär:
Det finns inget du. Det fins inget jag. Allt som finns är… det här. Allt är tomt, inget existerar mer än i en dröm; inget av det här är verkligt.
Allt det där är sant.
Men det är kanske inte hela bilden.
Något gammalt helgon (Shankara) beskrev det på tre vackra rader. Adyashanti har pratat om det, och säkert många andra också. För det verkar vara en punkt som är så himla lätt att fastna på i satsangträsket. Läs bara bloggen något år bakåt, så är den ett levande exempel på det.
Såhär sa Shankara:
Världen är en illusion
Blott Brahman är verklig.
Världen är Brahman.
Allt är en illusion. Allt som finns är det. Upplevande medvetande. Ja, så är det. Trippa på det en stund, njut av det! Ur den insikten är allt så himla komiskt, så himla surrealistiskt, problemfritt, och alldeles alldeles underbart…
Tillslut kanske du landar. ”Verkligheten” kommer krypandes. Ingenting finns, kanske… men det är här ändå. Även om du fattar att allt bara är en illusion, upplever allt som en dröm, så är du omgiven av en värld som är övertygad om att det är på riktigt.
Att du börjar landa, betyder inte att du ”tappat det”. Snarare börjar cirkeln slutas, insikten integreras.
Världen är Brahman. Det är… allt det här vi upplever. Alla dofter, smaker, bilder, ljud, känselintryck. Alla människor vi möter, alla upplevelser och alla berättelser — Det är världen.
Ingenting finns, på så sätt att det inte har något eget liv, ingen kärna. Allt spelas upp, i, av och för medvetandet-självet-dig.
Ingenting finns, på så sätt att det är flyktigt, ständigt föränderligt och ögonblickligen övergående.
Ingenting finns, på så sätt att våra berättelser, våra ideer och koncept inte är sanna.
Ingenting finns, i absoluta termer, för allting som kan tas fasta på är relativt.
… och ändå upplever vi. Ändå deltar och interagerar vi. Vår existens påverkar, även om vi gömmer oss i en grotta. (Hej Ramana…).
Men det blir bara så himla mycket lättare att leva, när vi inser att det kanske inte är så på riktigt som det verkar. På ett sätt kliver vi ur världen, samtidigt som vi är där. Saker blir inte så himla allvarliga. Kanske märker vi att åsikter och tankar vi tidigare identifierade oss med inte gäller längre. Kanske ersätts alla dessa identifikationer med en känsla av att allt är så otroligt helt okej. För ingenting är åtskiljt något annat.
Allt det här är det. Och allt är så otroligt helt okej.
Vi skriver våra namn på vattnet, som Mooji brukar säga. Ytan kanske rörs upp för ett ögonblick, men inget lämnar några spår.
? mooji, adyashanti, shankara, brahman, uppvaknande, insikter, illusionen, drömvärlden, ramana
Varje storm stärker mina rötter
Jag har lärt mig så mycket de senaste veckorna. Babylon är en stor läromästare och har verkligen tvingat fram perspektiv. Och som små fjärilar har insikerna kommit flygandes, under sömnlösa sjukdomsnätter eller bland storheten i skogstillflykter. Egentligen kan alla insikter sammanfattas i en mening:
Min lycka beror inte av yttre omständigheter.
Det kvittar om jag bor i Babylon eller i naturen, vad jag gör, hur jag lever, om jag kan sova om nätterna eller ej. Allt det där är bara… form. Ibland kanske det är mer utmanande, men jag kan alltid välja att vara lycklig. Varför skulle jag välja något annat? Ytterligare en insikt, som ledde till många omstruktureringar i liv och visioner:
Ingenting är viktigt.
Jag snurrade in mig i babylonhjulet och trodde saker var viktiga, att jag måste uppnå det och det och det och blev bara stressad och åstadkom ingenting. För vad? För att jag bestämt mig för att åstadkomma något.
Jag skalade av mina visioner tills bara kärnan var kvar.
Så mycket onödigt som smugit sig in. Jag jobbar fortfarande på projekt, för att jag älskar att skapa.. men nu är det åter för glädjen i skapandet och inte för att tvångsmässigt sträva mot något mål. Dessutom kastade jag ut skrivbordet och byggde om mitt rum till ett tempel utan mer möbler än en säng. Vem vill sova i ett kontor liksom? Själen blev så mycket gladare.
Sista natten påminde mig om ännu en sak. En tanke som fick mig att le, för den är så självklar:
Överflödet finns redan här. Jag har allt jag behöver och kan göra precis vad jag vill.
Så vad har jag strävat mot i mitt företagande? Att säkra ett överflöd i framtiden… överflöd som finns där hela tiden! Ibland skrattar jag högt över hur egot kan lura mig.
Jag lever i en turbulent tid just nu. Och jag älskar varje vindpust! Så många gamla föreställniningar kastas omkull, gamla visioner slits itu. Och mitt i allt står jag och skrattar. Utan en aning om vad som kommer ske härnäst.
Idag ville jag dela något mer med er. Jag vill lära mig sjunga och spela gitarr, och steg för steg blir den drömmen allt verkligare. Den här låten blev till i vintras när jag kallade vindarna till mig, vindarna som nu hittade hit. Kvaliteten är sisådär, men själen finns där. Varje storm stärker mina rötter. Kom vindar, kom vindar, kom…
