"illusion"

Ingenting finns. …eller?

Skrivet den Maj 13, 2011 i Satsang | 2 kommentarer


iamthat 300x256 Ingenting finns. ...eller?

En insikt som kanske följer efter att man gjort sin self-enquiry-läxa duktigt och tittat efter vem det egentligen är som upplever allt kan låta typ såhär:

Det finns inget du. Det fins inget jag. Allt som finns är… det här. Allt är tomt, inget existerar mer än i en dröm; inget av det här är verkligt.

Allt det där är sant.
Men det är kanske inte hela bilden.

Något gammalt helgon (Shankara) beskrev det på tre vackra rader. Adyashanti har pratat om det, och säkert många andra också. För det verkar vara en punkt som är så himla lätt att fastna på i satsangträsket. Läs bara bloggen något år bakåt, så är den ett levande exempel på det.

Såhär sa Shankara:

Världen är en illusion
Blott Brahman är verklig.
Världen är Brahman.

Allt är en illusion. Allt som finns är det. Upplevande medvetande. Ja, så är det. Trippa på det en stund, njut av det! Ur den insikten är allt så himla komiskt, så himla surrealistiskt, problemfritt, och alldeles alldeles underbart…

Tillslut kanske du landar. ”Verkligheten” kommer krypandes. Ingenting finns, kanske… men det är här ändå. Även om du fattar att allt bara är en illusion, upplever allt som en dröm, så är du omgiven av en värld som är övertygad om att det är på riktigt.

Att du börjar landa, betyder inte att du ”tappat det”. Snarare börjar cirkeln slutas, insikten integreras.

Världen är Brahman. Det är… allt det här vi upplever. Alla dofter, smaker, bilder, ljud, känselintryck. Alla människor vi möter, alla upplevelser och alla berättelser — Det är världen.

Ingenting finns, på så sätt att det inte har något eget liv, ingen kärna. Allt spelas upp, i, av och för medvetandet-självet-dig.

Ingenting finns, på så sätt att det är flyktigt, ständigt föränderligt och ögonblickligen övergående.

Ingenting finns, på så sätt att våra berättelser, våra ideer och koncept inte är sanna.

Ingenting finns, i absoluta termer, för allting som kan tas fasta på är relativt.

… och ändå upplever vi. Ändå deltar och interagerar vi. Vår existens påverkar, även om vi gömmer oss i en grotta. (Hej Ramana…).

Men det blir bara så himla mycket lättare att leva, när vi inser att det kanske inte är så på riktigt som det verkar. På ett sätt kliver vi ur världen, samtidigt som vi är där. Saker blir inte så himla allvarliga. Kanske märker vi att åsikter och tankar vi tidigare identifierade oss med inte gäller längre. Kanske ersätts alla dessa identifikationer med en känsla av att allt är så otroligt helt okej. För ingenting är åtskiljt något annat.

Allt det här är det. Och allt är så otroligt helt okej.

Vi skriver våra namn på vattnet, som Mooji brukar säga. Ytan kanske rörs upp för ett ögonblick, men inget lämnar några spår.

Cirkusen fortsätter, clownen gråter. (Men allt är som det ska.)

Skrivet den Jan 13, 2011 i Satsang | 1 kommentar


Cirkusen fortsätter. Clownen gråter men publiken skrattar när han tar deras synder från dem. Clownen är gammal, sminket flagnat och det vitröda ansiktet är fårat. Tre rynkor i hans panna har funnit sin permanenta plats, lyser igenom det bekymmerslösa sminket.

Clownen har varit med sedan cirkusen föddes. Han har sett allt födas, har sett de trånga träbänkarna fyllas med publik, han ser dem komma och, i generation efter generation.
Clownens nummer är det samma som alltid. Ingenting i cirkusens program har förändrats, men varje gång manegeriet drar igång trollbinds publiken som om de aldrig sett något liknande innan.

Trumman virvlar taktfast, ljuskäglorna snurrar och under jubel och applåder dyker clownen upp. Publiken börjar håna honom, kasta saker på honom. Ölburkar flyger i luften, flaskor, allt de har att kasta. Hånet blir hotfullare och publiken blir aggressiv.

De tar ut all sin ilska på clownen, som gör sitt bästa för att göra sitt nummer trots alla störningar. Det ingår i numret.
Varje kväll är showen likadan. I all evighet. Clownen kan alla spel, har sett alla draman. Han har sedan länge gett upp sina försök att fly cirkusen. Det är omöjligt att bryta sig ur. Han har funnit sig i sitt öde och står gråtande på scen under publikens hån.

Clownen tar sig an deras synder och gör löjliga saker, allt för att få publiken att skratta. Clownen vill bli älskad, för först då kan kärleken han känner för sina åskådare och plågoandar komma upp till ytan. Han vill få dem att skratta, för han vet att cirkusen aldrig tar slut.

Himlar och helveten besöker de trollbundna åskådarnas platser, clownen tar deras helveten från dem och ger dem himlar tillbaka. Han vet att allt beror på hans akt, på om han lyckas balansera på bollen och jonglera med sina käglor trots allt avfall de öser över honom.

Clownen gråter. Publiken buar. Försäljarna jobbar på högtryck för att tillgodose publiken med objekt att kasta, så att de inte ska börja ge sig på bänkarna eller varandra.

Hatet fortsätter och clownen gråter för att han inte lyckas ge mycket nog, för att han inte lyckas göra publiken nöjda.
Akten är över och ännu en clown har spikats upp på korset.

Clownen gråter, men under sminket är han tom. Kostymen står kvar på scenen, som en spegel för publiken, men clownen förstår spelet. Han vet att publiken aldrig kommer låta honom gå. Han plockar inte upp de skändelser publiken kastar, utan balanserar på sin boll och jonglerar taktfast sina käglor. Smärtan och tårarna är inte hans.

Clownen är inte där. Show efter show, utan uppehåll, sedan cirkusens födelse. Publikhavet går aldrig att bryta igenom, transen kräver sin show. Cirkusen går aldrig att fly, för utanför de tunna tältväggarna tar världen slut.

När clownen är i cirkusen, gråter han.

När cirkusen är i clownen, är publiken och transen en genomskinlig dröm, omgiven av den tomhet som omger arenan.

Cirkusen brinner. Ingen bryr sig om att släcka. Men elden tar aldrig slut.

(Behöver jag ens påpeka att du är clownen, publiken, cirkusen och allt det där? Och att det är du som bestämmer hur din akt ser ut, och om du gråter eller ej.)

Att stiga ur tankeströmmen

Skrivet den Apr 10, 2010 i Satsang | 2 kommentarer


    — Du har gått igenom mycket. Edgars röst smälte in i tystnaden, tonen som klingade i hans öron, uppfattades och utmynnade i tolkning och förstods.
    — Jag hade inte behövt, eller hur?
    — Du hade möjligheten hela tiden. Den finns där för alla. Varje ögonblick är en möjlighet att träda ur.
    Jord hade trätt ut ur koncepten, ut ur den illusoriska fenomenvärlden. Ut ur den ständiga strömmen av tankar och tid, in i rikedomen och skönheten i ögonblicket. Han hade vaknat upp i nuet; tillåtit det vara där. Tillåtit ögonblicket vara precis så som det är. För det är allt som är, ögonblicket som är rymden i vilken alla koncept och former vecklas ut, viks ut. Han hade stått utanför strömmen och iakttigt, accepterat, underkastat sig vad som hänt. Vad som är.
    En lång tystnad gav rymd åt samtalet. Edgar gav Jord tid att smälta sin upplevelse.
    — Det du träder ur är… historien om dig själv. Idén om självet. Ett själv som bygger på en föreställning om att det är skiljt från allt annat. Det skapar sig en identitet, ett jag, mina tankar, mina rädslor, mina känslor, mina upplevelser. Vi skapar en historia om oss själva i våra huvuden. Allt det är bara tankestrukturer, mentala bilder. Dess existens bygger på separation, så därför skapar det fiender genom att motsätta sig vad som händer, situationer, känslor, genom att säga nej, jag vill ha någonting annat, något mer. Alla behov, alla drömmar och rädslor mynnar i grunden ut i ett sökande efter oss själva, en förhoppning om att nästa ögonblick kommer bära med sig tillfredsställelse, göra dem hela, fullkomliga. Något gång i en framtid, historien om oss själva kräver ett tidsförlopp för att kunna berättas. Du kan inte finna dig själv bland koncept och idéer, bland tankar och känslor. Du kan inte finna dig själv i någon framtid. Du kan inte finna dig själv genom att lägga till mer till idén och berättelsen om dig själv.
    Jord tog in varenda ord. De klingade behagfullt i hans närvaro. Det var poesi, han upplevde sanningen i varje stavelse, i varje vibration, orden manifesterade sig för honom och smekte honom. Båten färdades långsamt över sjön. Vattnet kring fören lystes upp av lanternan, speglades i den brutna ytan där båten gled fram. Han lät sina fingertoppar smeka vattnet, dansade med ytan, vätan på fingrarna.
    — Vem är du, bortom form och koncept? Det kan vara skrämmande. Vem är du utan din historia, utan idén om dig själv? Klarar du av att vara en ingen, ingenting? Vågar du överlämna dig till ögonblicket? Du vågade.
    — Det gav upp sig själv.
    — Det kan hända spontant när motståndet mot vad som är utmanas så mycket att det kollapsar, när trycket blir så hårt att man tvingas inse det fruktlösa och galna i att motsätta sig det som händer, inom en och utanför en. Motståndet mot känslor, tankar, situationer som dyker upp är det problematiska, inte känslorna eller tankarna i sig. Plötsligt kan du finna dig stå utanför. Du kan se tankarna och känslorna och situationerna, utan att vara fångad i dem.
    Orden räckte inte till för att förklara, men Jord förstod.
    Vattnet.
    Rymden.
    — Motståndet mot vad som är är ett omedvetet tillstånd, där du reagerar på alla former som uppstår. Ser du igenom dem, ställer du dig utanför dem och bara upplever, som det är, utan att göra motstånd.. Så snart du accepterar nuet, tillåter allt som händer att hända, det som ändå oundvikligen händer… det är då koncepten börjar luckras upp och närvaron skiner igenom. I detta tillstånd av överlämnande, ser du form manifesteras och låter dig omslutas av skådespelet, leken. Du ser formerna, koncepten, men behöver inte reagera på dem.
    Närvaron.
    Tystnaden.
    Stillheten.
    En ö närmade sig i fjärran. Den växte sig långsamt större, men verkade ändå liten i relation till den enorma sjön.
    — De gjorde motstånd. Mörket kom från Rotvärld, från deras egna gemensamma omedvetna domäner. Men de behövde komma ut i fenomenvärlden för att få fäste. Invånarnas kollektiva motstånd mot vad de upplevde, deras tankar, känslor, vad som hände dem… det var ett ständigt nej till livet. Formvärlden växte sig så stark, de identiferade sig så starkt med den… att illusionen slukade dem helt. Illusionen, mörkret, agerade ut genom människorna, genom motstånd till livet.
    — Rädsla är den största illusionen.
    — Precis. De var så fast i koncepten, i idén om sig själva. De reagerade på allt, gjorde motstånd mot det, ville alltid ha något annat, de sökte frälsningen i nästa ögonblick, utan att reflektera över vad de gjorde. De blev rädda för allt, varje stråle medvetande som trängde igenom täpptes igen, ersattes med mörker…
    Båten gled in mot ön, en liten rund, ö, i det väldiga svarta havet, en ö omgiven av mörker så tungt att trycket tränger in genom formvärlden och ger uttryck åt en känsloreaktion, en liten ilning av rädsla. Han kände den. Njöt av dess skönhet.
    På ön stod varelser. Svarta, flyktiga skuggor, tätt ihopträngda. De stod alldeles stilla. De var frånvarande, verkade inte ta notis av att han var där.
    Båten gled sakta in mot ön, obönhörligen närmare det mörka, som pulserar, växer sig större.
    Båten landade mjukt mot stranden. Jord satt kvar. Kände mörkret sträcka sig mot honom, omsluta honom.
    — Jag kan inte ta dig längre. Härifrån får du gå själv.
    — Tack, sa Jord och klev ur båten utan att vända sig om. Någonstans i periferin upplevde han hur Edgar sköt iväg med åran och gled ut på det väldiga havet, försvann med ljuset och det enda som bröt tomrummet.

'