"identitet"
Insiktsströmsfragment
Varför klamrar du dig fast vid din kropp? Varför tror du att känslor är på riktigt?
Identitet är stagnation av flödet.
Känslor härrör ur tankar. Tankar som upprepas tills de glöms bort; en ström som loopas.
Skåda hela strömmen.
Var strömmen. Var floden. Var den som betraktar.
För det är du. Gud, allsmäktiga, som i nyfikenhet och glädje upplever skådespelet som vecklas ut för dina sinnen.
Använd sinnena för förnöjsamhet. Varför lida?
När du förstår att du sitter på stranden kan du välja vilka strömmar du följer. Du behöver inte vara mitt i floden och sträva. För floden är gud; Guds oändliga rörelse.
Vilken riktning har strömmen? Ingen. Riktning kräver tid och rum.
Allt är, hela tiden, och du är mitt i det.
Du är det och du betraktar det från stillheten i strömmens mitt. Låt skådespelet strömma geom dig. Var en öppen kanal för Gud, ett verktyg för gudomen att agera ut sin lek genom. Tjäna, för att det för dig närmast gud. För kärlek är det enda som är viktigt. (Blir du rädd när jag pratar om Gud? Varför? Släpp alla föreställningar du har, alla bilder det föder inom dig; känn enheten och evigheten bortom hjärtat; där har du Gud.)
Kärlek mellan två människor bygger på koncept och idéer. Den enda sanna kärleken är till Gud, för det är du, är den andra, är allt. Ingen behöver visa dig vägen dit, för du är där hela tiden. Det finns inget du. Det finns inget jag. Det finns bara kärlek. Enhet. Ingenting annat kan finnas. Separation är bara ett illusoriskt skådespel.
Se igenom separationen. Frågas inte av den. Du kan se igenom den nu, precis just nu. Du kan se bortom dig själv, ditt ego, dina tankar. Gör det nu.
Rymden bortom är allt som är. Rymden är enhet, varur alla upplevelser föds till en vacker snöflinga som faller tillbaka till tomheten och smälter.
Enhet. Allt annat är illusoriskt.
Identitetslös. Formlös. Tidlös. Utan historia; i ständig rörelse fast ändå stilla.
Måste du vara någon — var allt.
Men forma dig inte en identitet kring det. Var nöjd med att vara ingen. Upplev. Var. Andas och förstå att luften du andas in är lika transparent som din kropp; rörelse i upplevelseströmmen utan riktning eller mål.
Allt bara är. Om du låter det vara så kan du känna evigheten strömma genom alla dina upplevelser, oavsett vilka etiketter du tidigare satt på dem.
Ingen strävan finns. Allt är frid. Ingen vindar blåser.
Vad är detta Jag?
Jag känner mig sårad, tänkte jag. Jag känner mig lämnad.
Ett ögonblick gick, känslorna strömmade genom mig, jag lät dem vara där Sedan ställde jag mig den viktigaste frågan just nu:
Vad är detta Jag som känner allt det här?
Jag stannade kvar i frågan. Utan att intellektualisera. Svaret som kom till mig var inte i ord. Snarare.. rymd.
Jag är inte mina tankar.
Jag upplever tankarna.
Jag är inte mina känslor.
Känslorna strömmar genom mig. Jag upplever dem.
Det som kände sig sårat, var idén om mig själv. Idén om ett jag.
Det finns två meningar av ”jag”. Antingen är det idén om sig själv, identiteten man har, som har en kropp, en form, en personlighet, tankar, känslor, vardagsproblem och som lever i den fysiska existensen. Det jaget är ingenting. En illusion, som på sin höjd är förnöjsam att leva ut för att den skänker njutning i leken. Och så finns det det… intutiva kännandet av ett jag, den som betraktar upplevelseströmmen, den som skådar alla dessa ideer utan att dras med av dem. Det gudomliga jaget bortom separation. Det vi alla är. Hela tiden.
Det fanns inget Jag som kände sig sårat. Känslan är bara en impuls i upplevelseströmmen. Genom att identifiera mig som ett jag, någon med en identitet skiljd från allt annat, skapas en grogrund där tankar och känslor kan få fäste.
Känslor är uppelvelser som flyter i strömmen. De rinner genom mig, jag i dem; jag är floden, strömmarna, stenarna som ger flödet nya riktningar. Jag är den som betraktar hela detta skådespel.
Klamrar jag mig fast vid något, tror jag det finns ett jag som kan klamra sig fast, missar jag flödet och tror att en sröm är hela floden, är stranden, är betraktaren.
Känslor är illusioner; drömmar, uppstår och försvinner. Jag är inte dem. De är inte jag. Det finns inget jag som är åtskiljt något annat. Separationen föds i tanken; föder tanken. Impulsen att lida härrör ur separation. Separation härrör ur idén om ett jag.
Jag är inget. Jag är allt. Jag är en stjärna i gryning, en bubbla i en ström. En blixt, en låga, ett spöke och en dröm.
Så hur kan det finnas något lidande om det inte finns något jag som lider?
Lidande, känslor, jagidentifiering. Allt är koncept. Koncept födda ur illusionen.
Bortom varje idé finns tomrum.
Bortom koncept finns tomrum. Rymd.
Utrymme att uppleva utan att slukas.
Ur tomrummet kan jag välja var jag riktar mitt fokus. Jag kan välja vad jag upplever, som betraktare av livets skådespel.
Allt uppstår och förvinner. Kokandes i samma gudomliga källa.
Hur kan något vara ont? Allt bara är.
Ondska är bara koncept.
Motstånd skapar lidande. Motstånd är fastklamrande; för att göra motstånd, för att kunna lida, måste det finnas ett jag som klamrar sig fast.
Ställ dig frågan. Stanna kvar i den tills du finner vad du söker.
Vad är detta Jag som upplever?
Konsten att leva är att dö med ett leende på sina läppar.
En kär vän skrev brev till mig idag. Det handlade om att följa sina drommar, om modet att gå den väg man måste, även om det innebar att ge upp allting man byggt upp. Att avstå från allting omkring sig, och kasta sig ut i nagot okänt, driven av en brinnande inre längtan. Längtan att växa som människa, låta alla aspekter av sin person att få leva ut.
Nya miljöer innebär nya utmaningar, nya rädslor att möta och bemästra. Gamla ingrodda beteendemonster belyses ur nya perspektiv. Varje ny situation innebär en möjlighet att ga emot de bekväma men hämmande slentrianmassiga sätt att handla. Varje situation är förvisso ny, oavesett om man är på resande fot eller ej, men situationen bilr invana likväl som beteendet. Välkända situationer blir möten mellan människors framvuxna och inlärda roller.
I nya miljöer, med nya människor, kan man lägga av sig sitt förflutans tunga börda, och i varje ogonblick tillåta sig att förvandlas Djupa möten ger en bestående känsla av kärlek och gemenskap; flyktiga möten bjuder möjligheter att agera radikalt annorlunda från det man lärt sig fungerar. Utan förflutet finns det inget som begränsar en; utan framtid finns ingenting att förlora!
Lek med identiteter, med tankar och känslor. Känn, känn efter hur det påverkar dig. Se vad som fungerar eller inte. Det är okej att misslyckas, att göra fel. Det är lika viktigt for läroprocessen som att lyckas. Och vi är här för att lära, aight?
Det är motgångarna som peppar till framgång. Det är bara genom att möta motstånd och besegra det man utvecklas. Allting definieras utifrån – skapas av – sin motsats. Och båda aspekterna behövs; motstånd och genombrott; materiell trygghet och frihet från ting; kärlek och uppgivenhet. Dynamiken är vad som för oss framat.
Ibland behöver man sitta still, samla på sig, landa. Ibland behöver man ge upp allt, släppa taget, bränna alla broar och se var ögonen landar när elden falnat och ögonen vant sig vid mörkret. Där det först bara var ett kompakt mörker, framträder sakta en ny värld. Först färger, sedan konturer och slutligen detaljer. Och du är lika nyfödd som världen du föds in till. En värld som formar och kan formas. En värld dar allt ar möjligt, ty inga regler har ännu hunnit skapas.En värld av brinnande lidelse, där varje ögonblick, av gladje, skratt, fortvivlan, extas, karlek, utmattning… där varje ögonblick har ett mål, är en strävan att uppfylla sina drömmar.
Livet bjuder så mycket skönhet. Se den. Andas den. Känn den.
Att inte leva fullt ut, att inte göra allt som star i sin makt for att undanröja alla hinder som står i vägen för att leva ett fullkomligt och lyckligt liv, är att inte visa tacksamhet for alltings storhet.
Konsten att leva är att dö med ett leende på sina läppar.
*
Med dessa ord inviger jag denna blogg. Eller resedagbok kanske. Jag må vara på resande fot, men säg, är vi inte alla det? Varje dag är ett nytt äventyr, vilken värld man än väljer att leva i
Välkomna till min värld.
