"icke-dualism"
Gurukulten
Ok Jenny, den här är till dig. Cynism är sååå förra veckan, men låt gå för det.
*
”Mooji är så medkännande. Han sitter där, och lyssnar på alla våra problem. Vi får lätta våra hjärtan. Han är så icke-dualistisk.”
Jag tjuvlyssnar på de blektjocka britterna i övre medelåldern som sitter vid bordet bredvid och pratar om viktiga saker. Jag smuttar på min papayalassi och läser en bok om indiska gudasagor. Detgår visst utmärkt att vara närvarande i det där nuet alla pratar om, utan att behöva snöa in på ett sinne i taget. Jag tycker om att sitta och lyssna på konversationer, lite på samma sätt som det finns njutning i att åka spökhuset. Mayas verk är fan det läskigaste.
”Self-enquiry är väldigt viktigt.. men du måste vet vad du gör, annars kan det vara farligt.” De andra runt bordet nickar medkännande och kvinnan som badar i svett fortsätter. ”Man borde bara gör det med någon som är kompetent.”
Sällskapet runt bordet har något gemensamt med de flesta satsangbesökare. Ålder, kön, bakgrund, allt sånt där skiljer (”vit medelklass” verkar dock bestå.), men många har en sak gemensamt. De har ett hål de vill fylla. De är olyckliga och vill bli lyckliga.
Och för skrämmande många är konceptualiserad icke-dualism lösningen. ”Han är så icke-dualistiskt.” Jag älskar det! Jag vill hi-fivea Maya, men hon är upptagen med att dra i trådarna så dockshowen kan fortsätta. Det kvittar hur mycket Mooji sitter och frågar vem som upplever. De här människorna vill ha sin årliga satsangfix, så de sedan kan sitta artiga kring middagsbordet och berätta om när de träffade en livs levande Guru.
”Jomen, du vet, det finns en ny grej nu. Icke-dualism heter den. Direct path to enlightenment. Joråsåatt…”
”Nejmen oj vad fint! Är du upplyst nu då?”
”Nja… Men det finns ingenting att göra, säger han. Han säger att vi alla är Det, typ medvetande alltså, energi du vet, och att alla redan är upplysta!”
”Men guuud så trevligt då! Får det lov att vara lite mer kaffe?”
Så sitter de där och är upplysta och dricker kaffe coh ser världen passera förbi… eller?
Satsanggurus drar till sig egon som flugor. Sökarna, som vill ha någon som behöver sin fix och spegla sig i guruns bliss.
Jag vet att för de som fattat kvittar de lika, men jag tycker ändå lite synd om dem på nåt sätt, allihopa. Man skulle ju kunna tänka att någon slags insikt skulle komma om man hänger några år med en den store gurun. Ändå står de och stampar, kommer ine förbi stadiet av self-enquiry, kommer inte förbi frågan, men blissar ut i rymden gång på gång bara de möter sin mästares blick.
Egon som hakar fast vid en symbol för den jaglösa närvaron för att fylla det där hålet. En mur av egon kring den stora mästaren. Som flugor runt bajset.
Self-enquiry är bara ett steg. Stanna inte där.
Om du fattar, integrera sanningen och alla dess följder.
Om du inte ännu fattat, sätt dig ner och håll käften tills du VET vad som är sant.
Vill du blissa hos en guru är det såklart helt okej. Men se det för vad det är. Bliss hos en guru. Ingenting annat, om det är den leken du leker.
Det kan säkert vara gynnsamt att hänga med en guru ett tag. Åtminstone en som fattat och som ve hur man lär, hur man guidar någon till det onåbara. (Vilken idiot som helst kan bli upplyst, men långt ifrån alla är kapabla att uttrycka och lära ut sanningen.)
Men jobbet är ditt.
Det går inte bara att hänga i gruuns närhet och vänta på att upplysning kommer på något mystiskt sätt. Ditt jobb är att dyka djupt in i dina förställningar, skaka av alla lager av illusoiner. Så länge det finns någon som gör något. Gurun gör ingenting. Blissen och kärleken du ser är självet reflekterat i tomma ögon. Devotion till ett objekt – en person – kan fungera en stund, för att ladda ur känslor av jag och mitt, men tillslut måste du släppa taget även om gurun och inse att du är ensam. Att alla vägar leder till villfarelsen att det finns en väg att gå.
Tro inte att någon annan kan ge dig något, eller visa dig något. Sök inte något i det yttre; leta in bland reflektionerna. Ljuset återspeglas så starkt att det bländar, men det är inte källan. Följ bara tekniker du kan förstå, och som ger resultat. Självrannsaka skickligt och djupt; inte halvhjärtat och i ord. ”Vem är jag?” blir ett plattitydmantra som tappar sin mening. Varje situation tar dig närmare det du vill nå, om du kan se den för vad den är och etrahera lärdomen från den. Träna på att genomskåda tankar och känslor och förundras hur de förlorar sin kraft över dig. Se hur det här mysteriet vi kallar ”Jag” tar form, varje ögonblick så unikt, nytt, levande. Släpp idén om sammanhang och strävan och låt dig förundras över storheten i det rena faktumet att vi är välsignade med att uppleva.. Sluta tro att du tappat bort något, och låt kärleken strömma genom hela varat.
Identifiera dig inte med någonting alls. Bara observera.
Se den som ser.
Se allt hända.
Se att inget händer dig.
Inga vindar blåser.
Jag är inte vinden — jag är rymden i vilken vindarna uppstår.
Jag är inte träden — träden växer inom mig. Formlösa, flyktiga…
Jag är inte lövens sus, inte vindarna, träden eller något skilt från allt detta.
Vindar, men ingen rörelse sker; lövens prasslande är tomt.
Inga vindar, inga träd, inga löv.
Ingen jag som ser på.
Jag är rymden, formlöst oändlig och tidlös evig.
Allt sker inom mig, i den mån jag ger det uppmärksamhet.
Bortom rörelsen, stillhet.
Bortom leken, vila.
Bortom fötterna på jorden, hemma.
Bortom koncept, ingenting.
Inga vindar blåser, inget finns att påverka något.
Vindar berör inte rymd; vågorna berör inte hav.
Bortom ord, bortom frid, bortom lycka och väg.
Bortom medvetande, bortom upplevande, bortom rymden självt.
Bortom, gå bortom, men ingen som går.
Inget bortom att gå. Inget att nå.
Ingen hand som sträcker sig. Inget att förstå.
Inte ett. Inte två.
Inga vindar blåser.
Inget återstår.
Förut fanns massa idéer och planer. Nu vill jag mest vara.♥
Hemkomst genom frågor
Nukunu skriver i The True Rebellion om att upplysning sker i två stadier.
Första stadiet är att upptäcka självet, att uppleva det. Efter en sådan upplevse kan egot fortfarande leva kvar, men världen ses annorlunda. Varandet är gränslöst, och du har upplevt det. Upplysningprocessen har påbörjats, beskriver han det som.
I denna process finns två fallgropar. Eftersom du förstått något som inte många förstått riskerar du utveckla ett superego. (Kanske har vi där en förklaring till alla dessa tvivelaktiga ”gurus”?). Eller så faller du ner i tvivel.
Detta stadie av närvaro… upplevelsen av det. Många i min närhet är så nära att några frågor kan hjälpa dem hitta hem.
Vem är du?
Vem är det som känner detta?
Vems är tankarna?
Vem är det som upplever? Vad är det som uplever? (Har den form? Färg?)
Var är du nu?
Vem är du?
En enda fråga kan räcka. Om man går bortom intellektualiserandets cirkelslingervägar som inte leder någonstans. Ställer sig frågan och stannar i den.
Upplysningsprocessens fullkomnande, enligt Nukunu, är att vara självet, att helt gå upp i det gränslösa varandet och därur agera i världen.
Paradoxalt nog finns ingen väg dit. Du är det. Upplevelsen. Det finns inget mer att uppnå. Inget mer att göra eller försöka få ogjort. Ingenting att skjuta upp. Du är här. Nu.
Du är Det.
”Jag är” är bara det oändligas flirt med det ändliga, det formlösas med form. En lek. Du kan fortsätta leka, men obegränsad av separation och koncept.
Upplysningen finns inte; är inget annat än allt som är, precis just nu. Du är oändligheten. Låt dig inte luras av något annat.
Har väl upplevelsen av det ägt rum i medvetandeströmmen, finns ingen återvändo. Du är det
