Momo Jord

Livet förde mig till ett litet miniretreat på Englagård. Så många transformationer på samma helg… jag är så tacksam för att ha skådat det.

När det var över och alla åkte hem, satte jag mig på trappan… och visste inte vad som skulle hända härnäst. Om jag skulle åka med någon därifrån eller stanna kvar, eller något helt annat. Inte att jag satt och försökte bestämma mig. Utan… jag visste inte.

Trappan. Blommorna. Människorna. Det lätta regnet som föll.
Närvaron efter att åter ställts frågan: Vem är jag?

Jag misstänkte att antingen skulle jag ta med min väska och gå därifrån. Eller så skulle jag inte göra det.
Så fann jag i ett nu att jag var på väg därifrån. I en bil med ännu en deltagare, på väg.

Tidigare har jag ibland trott mig veta. Haft planer, om så bara för de närmsta dagarna.
Nu och här finns ingen som kan tro sig veta. Hur kan något styras? Allt bara är.

Jag ringde ett samtal, kunde bara sitta och le i telefonen i själen men det räckte. De sista resterna av vad som en gång kunde ha blivit ett missförstånd skingrades. Gick upp i kärleken.

Band släpps där jag inte ens visste att de fanns. Allt frigörs. Allt luckras upp. De som står mig närmast har jag släppt taget om; om deras människogestalter. Bortom illusionen görs ingen åtskillnad och jag vet att ingen separation är där.

Vad jag släpper taget om är den illusoriska verkligheten. Den om att vi är människor, med tankar, känslor, planer, visioner. Allt som var form luckras upp och ur ett lugn… sjäsligt evigt lugn… ser jag allt falla. Det finns människor jag älskar djupt, men jag behöver inte vara nära dem. Det är inte viktigt. De är med mig hela tiden, för jag är dem.

Jag hade planer en gång.
Nu vet jag inte.
Jag vet verkligen inte.
Var jag tar vägen, var vägen för mig, vad som händer eller vad jag ska göra imorgon eller nästa vecka.
Som om någon någonsin vet. Du kan tro, om du nu vill det. Vad nu det skulle hjälpa.

Jag grät inatt när jag släppte bandet till en av de jag älskar djupast. Tårar av glädje, tacksamhet, kärlek och djup respekt. Under många år har vi visat varandra vägen, strålat ikapp, påmint varandra om ljuset när molnen blivit mörka.
Nu vet jag inte vad som händer. Och det är precis som det ska vara. För det är precis så det är. I ljuset är vi alltid förenade; det är i den mänskliga manifestationen ovissheten ligger. I världen av form, den förgängliga, föränderliga; den man måste låta förändras.

Min resa fortsätter. Jag vet inte var den bär mig. Livet flödar och allt som är är. Och jag låter det vara så.

Vi ses på vägarna, vackra ljusvarelser. <3

Ord som går rakt in i själen. Ännu en som förstått. Och minns att orden egentligen inte är så viktiga. Alls.

Mooji
Mooji @ Youtube

Sedan jag kom till Sverige har jag gått på högvarv. Dygnet runt har mitt sinne varit ockuperat med jobb. Starta företag, dra igång massageverksamheten, bygga 12(!) websidor, få ordning på mitt rum/kontor/massagerum, skriva min roman som ju faktiskt är min heltidssysselsättning, starta raw food-butiken…

Dygnet runt. På riktigt alltså. Jag hann till och med dra på mig sömnproblem för att sinnet snurrade så snabbt. Jag glömde bort att meditera. Jag glömde bort att andas.

Jag tappade bort vad som var viktigt. Igår hittade jag det igen, genom några kloka ord från Miri som var i samma situation och jobbstrejkade. Det klokaste man kan göra när själen säger till.

Jag hittade det igen.
Solen. Andetagen. Här. Nu.
Allt annat är sekundärt. Det är så lätt at lura sig att något är viktigt. ATt något måste göras, för att uppnå något. I framtiden. När det enda som är viktigyt är glädjen och friden i ögonblicket. Precis just nu.

Jag stängde av datorn. Gick ut i solen. Nu sitter jag på ett fallet träd vid en bäck som bildats av den smältande snön. Vårfåglar har börjat kvittra, fjolårslöven ligger kvar som ett täcke över marken. Änggårdsbergen. Göteborgs oas och min granne. Min livlina tillbaka till Modern.

Närvaron. Vinden. Förnimmelserna.
Det finns ingen anledning att stressa. Allt sker när det ska ske. Ett pressat sinne fullt av tankar skapar inte konst. För mig är livet ett storverk, ständigt pågående, växande, formbart.

Här och nu.

Ta en paus. Gör vad själen behöver en stund, inte vad ditt sinne tror sig behöva av rädsla för en potentiell framtid. Gör vad som behövs, men låt det ske av sig själv. Allt är i sin ordning, om du bara låter livet flöda och ha sin naturliga sång.

Allt är precis som det ska, om du bara släpper taget, släpper illusionen om kontroll. Närvaron finns där. Hela tiden. Om du bra stannar upp i den. Ge dig själv den gåvan. För din egen skull. För världens.

Här och nu. Här och nu. Här och nu.
Färgerna. Formerna. Ljuden.
Skönheten i ögonblickets storhet.

Ikväll låter jag lilla flickan Momo i Michael Endes roman illustrera närvaron. Hon är min idol, så ni kommer få höra mer om henne snart.

Många kvällar, när alla hennes vänner gått hem igen, satt hon både länge och väl alldeles ensam i den gamla teaterns stora stenrundel, medan den stjärngnistrande himlen välvde sig över henne, och lyssnade helt enkelt på den stora stillheten.

Då kunde det kännas som hon satt i ett väldigt öra, som lyssnde upp mot stjärnorna. Och det var som hon hörde en stilla men ändå väldig musik, som på ett sällsamt sätt gick rakt i henne hjärta.

Sådana nätter hade hon alltid särskilt trevliga drömmar.

? babylon, stress, hälsa, närvaro

Dags att balansera förra inlägget med något alltigenom vackert. Något vackert springer ur allt mörkt. Babylonhelger visar mig hur mycket jag vill sträva efter hälsa och lycka. Även om det ibland kan vara svårt att alltid vara där, vet jag att jag alltid har valet. I slutändan är det alltid du själv som bestämmer hur du uppfattar världen ♥

~

Lycka beror inte på situationer eller omständigheter. “Om bara…” är alltid en lögn, ett famlande efter lycka i framtiden. Du kan välja att vara lycklig. I varje ögonblick kan du välja. Du kan välja lycka på dödsbädden. Det är aldrig för sent.

Börja nu. Nu är den enda tidpunkt du kan finna lycka i. Nuet är det enda som kan bjuda dig lycka: allt du är, allt omkring dig, allt du känner. Allt kan du möta med frid, se det vackra i det.

Du kan välja hur du upplever allt.
Du kan välja att vara lycklig oavsett vad du upplever.
(Varför skulle du vilja välja att lida?)

Låt inte tankar komma ivägen och störa. Hindras inte av föreställningar om att lycka är svårt, att alla inte kan ha allt, att livet är hårt eller att du inte är värd att vara lycklig. Dessa tankar är egots röst. Egot som räds lycka, för om det inte har något att göra motstånd mot har egot inget att leva för.

Du är värd allt vackert i världen. För du är så strålande vacker! Välj lycka. Lyckan är bara upp till dig. Du känner den bara för din egen skull. För att njutningen i att finnas till är så överväldigande när du släppt taget om negativitetens filter och ser allt det vackra.
När du väljer lyckan.

Alla kännande varelser strävar efter lycka och att undvika lidande sa Buddha.
Du behöver inte sträva.
Du är redan där.
Du kan välja bort lidande. Se impulsen att lida utifrån och se den för just vad den är — en impuls att lida. Impulsen att tycka synd om dig själv, att känna dig orättvist behandlad av världen. Tanken “varför just jag?”.
Egots tankar.
Tankar ur den del av dig som vill lida. Som finner en njutning i det. Som inte vet något annat sätt att leva. Tankar som när sig på negativiteten de skapar.

Lidande suger energi ur dig. Försätter dig i ett stadie av motstånd.
Motstånd mot vad som är.
Nuet. Det enda som är.

Du behöver inte följa alla impulser som dyker upp.
Du behöver inte lida.
Du kan välja lycka.
Precis just nu.
Välj lycka.
Gör det nu. ♥

? lycka, nuet, kärlek, tankar, glädje

Det finns ett gammalt talessätt jag tycker mycket om.

Vill du bli klok, lägg till någonting varje dag. Vill du bli vis, ta bort något varje dag.

Sluta söka, så kommer du förr eller senare förstå att du har allt du behöver. Visheten vilar i tystnaden mellan tankarna. Det är ur det tomrummet levnadsvisdom kommer. De vackraste och visaste berättelser vi känner har inte intellektualiserats fram. De föddes i hjärtat. Ur den kreativa fridfulla visom som är vårt ursprungliga naturliga tillstånd. Och som vi alla kan finna tillbaka till, för egentligne har vi aldrig förlorat den. Det vilar där, väntar på att våra sinnen ska bli tysta nog att vi kan bli medvetna om rymden i tystnaden.

Du behöver inte söka. I vilan kan något stort och vackert hända. Det kommer utan ansträngning. Andas och le ett ögonblick. Du är fullkomlig precis som du är, precis just nu. Låt dig inte ryckas med av borden eller förutfattade meningar om hur något ska vara. Möt dig själv med kärlek. Frestas inte att se dig själv med andras kritiska ögon. Det skapar bara onödigt lidande och prestationsångest. Du själv är din enda måttstock, och det enda som räknas är hur mycket du uppskattar ditt liv, precis just nu.

Har du ett svagt leende på dina läppar? Tycks världen vara en trygg och vacker plats att leva i? Bra. Fortsätt njuta. Sprid känslan! Är sinnet fullt av molna tankar som grämser sig över något som skett eller räds framtiden? Då kanske det är dags att ändra några vanor eller bryta några invanda destruktiva beteendemönster. Det behöver inte vara något stort eller svårt. Små saker räcker. Gör det med njutning och lekfullhet. Av nyfikenhet om vad som kan finnas där bortom och kärlek till dig själv, till nuet och alltet.

Även om destruktiva tankar kan lägga sig som en slöja finns kärleken där, alltid. Jag vet det, och jag vet at du vet det likväl. Därför vill du unna dig det bästa. Därför vill du vara lycklig och inte lida. Kärleken är den grundläggande kraft som håller allt i rörelse. Lev den. Njut den. Andas den. Älska världen så älskar du dig själv.

? kärlek, närvaro, här och nu

Jag kom precis hem från Mullsjö folkhögskola, dit jag vart inbjuden för att tala. Kursen hette Livsviktigt tror jag, och ämnet var “vad är viktigt för mig?”. Åh, det är en så underbar känsla att inspirera andra människor!

Så vad är viktigt?
När jag först fick inbjudan ställde jag mig den frågan. Svaret kom till mig direkt. Det verkade lite för enkelt, så jag vände och vred på det, ifrågasatte och försökte finna något viktigare under några veckors tid.
Jag lyckades inte.

Så vad är viktigast för mig?

Lycka.

Inre frid. Känslan att jag är precis där jag ska vara, och gör precis det jag ska göra. Tillfreddställelse.

Allt annat jag tar mig för är en strävan dit, eller konsekvenser därav.

Så hur uppnår man lycka? Vad var det jag pratade om? Jag tog med mig en liten lista med hållpunkter, att fuska med om jag skulle tappa bort mig. (Fast istället svävade jag ut hur långt som helst, såklart.) Jag låter listan tala för sig själv.

Lycka

* Inre frid — rätt plats vid rätt tidpunkt.
* Närvaro, acceptans, kärlek.
* Acceptans. Motstånd mot vad som är skapar olycka.
* Ansvar. Fullkomligt ansvar över ditt eget liv. Är du ansvarig kan du också förändra. Undvik offerroller.
* Ärlighet. Växande genom radikal ärlighet. Vikten av kommunikation.
* Inte skapa onödiga problem för dig själv (eller andra).
* Långsiktighet. Bestående lycka gentemot temporär lusttillfredsställelse.
* Följ dina drömmar! Alla drömmer. Lyssna på ditt hjärta och följ det.
* Allt går!
* Attraktionslagen/tankens kraft. Kärlek föder kärek. Pengar föder pengar. Sluta oroa dig!
* Man måste inte vara älskad av alla. Det är okej att säga fuck you!
* Le ofta!
* Meditera i vardagen.
* Se ögonblicket! Här och nu!
* Förgänglighet. Allt går över. Klamra dig inte fast.
* Släpp taget. Både inre och yttre.
* Relationer. Vill du ha rätt hellre än att vara lycklig?
* Tacksamhet.

Om du kan göra något åt ett problem — varför oroa dig?
Om du inte kan göra något åt det — varför oroa dig?

Jag har sagt det förr. Och jag tänker säga det igen. Svårare än så är det inte! ♥

? lycka, närvaro, ansvar, tacksamhet, acceptans, frid

Vissa dagar är lite svårare än andra. Det behöver inte vara av någon speciell anledning. Man bara vaknar upp och märker att tankarna snurrar extra fort, eller att anden är trött och man har en konstig känsla i kroppen.

Sådana dagar bör man vila, göra ingenting. Inte prestera någonting. Det man skapar bör ske med ett gott sinne, eftersom man för över sina energier i allt man gör.

Är du lycklig nog att helt kunna bestämma över din egen tid, ta en ledig dag. Om du arbetar eller går i skolan är det helt okej att skolka en dag. Det är ju för att vila upp själen.

Gör dessa dagar till medvetna, fridfulla dagar. Utför varje handling med full närvaro. När du går — gå. När du äter — ät. Ingenting annat.

Spendera gärna dagen i naturen. Ingenting är så helande som träd och ängar och bäckar. För att itne tala om tystnad och frisk luft. Skogen sjuder av liv och delar gärna med sig av sin energi.

Sätt dig under ett träd. Bara sitt. Sysselsätt dig inte med någonting. Känn trädets livsenergi genom strammen. Låt den sprida sig in i din kropp.

Le. Andas och le. Hur falskt leendet än känns de första ögonblicken så hjälper det. Kroppen förknippar dessa muskelrörelser med lycka och gör dig på bättre humör. Snart blir leendet spontant och äkta.

Känn dina andetag. Känn moder jords andetag. Andas tillsammans.

Naturen är oöverträfflig för att återhämta sig. Speciellt om du bor i en stad med magnetfält och avgaser och trafikbuller är det viktigt att känna kontakten med jorden ibland.

De dagar när livet är tungt är viktiga dagar. De får oss att minnas våra behov. Att vi är människor och inte bara prestationsmaskiner. De bjuder in oss att lyssna på oss själva, och att börja en helandets resa. Var tacksam. Använd dem väl.

Sätt dig ned och le. Le med hela kroppen. Hela anden.
Le åt de delar av dig själv du älskar. Le åt de delar du kanske ännu inte lärt dig älska.
Le åt ditt förflutna, din framtid, dina vänner, din familj.
Le åt minnen som dyker upp, känslor som dyker upp.
Le åt alla galenskaper i världen.
Le stort. Överdrivet stort, tills du känner att det påverkar hela dig. Fortsätt så.
Känner du för att skratta, så skratta.
Le tills leendet känns äkta.

Sedan kan du fortsätta dagen. Lite lugnare, lite gladare, lite mer fokuserad.

Nu vill jag ha er hjälp!

Som jag tidigare hintat om skriver jag en ny bok. Om hur man lever ett lyckligt och kärleksfullt liv. Istället för att gömma mig i ett hörn och skriva tänkte jag ta hjälp av bloggen. Med jämna mellanrum kommer jag publicera små texter, utkast till kapitel. Antingen bara vackra saker, eller med tankegångar jag vill diskutera. Och er uppgift är att läsa och reagera. Är det jag skriver vettigt? Är tankegångarna för långt borta? Håller de? Varför? Varför inte?

Ge mig respons. Låt oss tillsammans lära människor hur man blir lycklig!

Då börjar vi.

Vi blev aldrig utkastade ur paradiset. Vi vandrar på samma mark, skördar samma frukter. Ingen ondsint gud har straffat oss för att vi inte lydde hans vilja.

Men vi åt äpplet av kunskapens träd, och vi glömde bort paradiset vi levde i. Från att bara njuta allt livet bjöd började vi intellektualisera, konceptivisera och söka mera. Tanken föddes, och med den konstruktioner som tid.

Vi försköt oss själva från lustgården för att vi inte längre visste hur man skulle leva i den. Vi började sträva mot något bortom, något vi inte redan hade. Inte av girighet men av kunskapstörst. Vi ville veta, definiera. Vi skapade mentala konstruktioner av objekt i våra sinnen och lade mer fokus på dessa än objektet i sig. Världen blev abstrakt, något att mäta, förstå och tämja.

Ur det nya sättet att se världen tappade vi bort den gudomliga dimensionen. Världen blev en plats att överleva i. Tusen viljor, inte längre bara en, blev tvungna att samsas. Eller kriga. Jag-medvetande föddes och tog gudsmedvetandets plats. Vi började se oss som individer, åtskiljda från allt annat. Denna illusion om åtskillnad som gör att man kan utföra vilka grymheter som helst.

Vi blev inte utkastade ur paradiset. Vi tappade bara bort det.

♥

Det finns en alkemistisk symbol för transformation. En vit cirkel, en svart cirkel och en vit cirkel med en svart prick i mitten. Symbolen visar hur all utveckling sker i stadier. Först är allt ljus och bra. Sedan uppstår något motstånd, mörker. Slutligen tar man sig igenom mörkret och integerar de båda aspekterna. Något nytt och mer fullkmoligt har växt fram. Sedan kan processen börja om igen. Det är samma princip som Hegels begrepp om tes – antites – syntes. Eller som paradigmskiften inom vetenskap. När en teori inte längre håller för att för mycket säger emot den, måste man släppa de gamla förställningarna så att något nytt kan växa fram. Samhällsutveckling genom revolutioner är ytterligare exempel på denna princip.

På samma sätt tror jag det är med människan och kunskapens träd.

Vi offrade paradiset för kunskapen, närvaron för att utveckla intellektet. Och med det följde egot. Det är en period av transformation, av mörker och motstånd. Känslan av splittring och frånvaron av den gudomliga dimensionen är påtaglig i vår värld idag. Men det var ett nödvändigt steg i evolutionen. Nu kan vi finna vår väg tillbaka till paradiset, med större sinnen och rikare världar. Det fanns en potential att expandera våra världar. Kunskapens äpple väntade på oss. Det var tvunget att ske. När vi träder in i paradiset igen, när vi gått bortom intellektet och egots bojor, gör vi det med en ny medvetenhet och närvaro.

Vi kan träda in med hela anden. Så oändligt mycket rikare och visare än innan. Vi kan återförenas med Gud, i medvetenhet och kärlek.

I den kristna tradition som dominerat vår kultur sedan medeltiden har vi lärt oss att paradiset är något som väntar oss i framtiden. När vi dött om vi levt gott, eller bara senare, när det här och det här och det här är uppfyllt. Det är ur denna kristna tradition kapitalismen uppstod, om man ska tro Max Weber. Att spara och investera och att sträva efter en belöning i framtiden är helt i den protestantiska andan. Och som barn av det kulturarvet är det något vi bär med oss djupt rotat i våra sinnen. Att paradiset väntar runt hörnet, men inte här. Inte just nu. Någon gång i framtiden, kanske.

Givetvis är det inte så. Paradiset finns tillgängligt för oss här och nu. Det är inte en fysisk plats, åtminstone inte någon som är annorlunda från den du står på precis just nu. Paradiset finns alltid med oss i våra hjärtan. Och nu, bortom läror och dogmer, är vi redo att åter träda in.

Följer du med?