"gud"
Jag friade till Kushbo
– You want to marry me?
Hoppsan. Det var lite oväntat.
– I you marry no! Flickan jag tydligen just råkade fria till försöker se upprörd ut. Hon heter Kushbu, har ögon som får mig att snubbla till och bär för dagen en rödblommig sari och en gul tunn sjal. Hon är sjutton år och har knappt varit utanför byn.
Guru skrattar högt och Anna tittar på mig som om jag just sagt något konstigt.
Jag har för länge sedan gett upp det där med att kämpa emot universums överraskningar eller försöka förstå vad gud sysslar med egentligen. Men det händer så mycket galenskaper nu att jag knappt reagerar, utan vila i samma känsla som genomströmmar det mesta vad gäller val i livet vilar med mig här. Visst, varför inte? Hela livet är ju bara en serie galna händelser ändå, och gifta mig med en total främling, en sekulariserat uppväxt hinduisk sadhu med en muslim dessutom, är precis lika schjysst som något annat.
Sabnam råkade visst giftas bort lite plötsligt också. Typ hundra tusen rupees behövs till hemgiften, så vi väntar och ser hur universum styr upp det.
Jag vet inte riktigt om jag förstår den där förälskelsegrejen längre. Förälskelse är en sådan enorm energi, som kan kanaliseras ut i hela världen om man inte bara låser den till ett objekt. Men bara om den är utan önskan om en viss utkomst. Att för stunden ersätta det högsta med en enda människa. Det fungerar jättefint så länge egots begär besvaras och förälskelseleken är ömsesidig, eller om samma förälskelse sprids till universum i vetskap att det inte är något annat än alla och du själv. I andra fall handlar det om åtrå, sinnen och förkroppsliganden emellan. Och någonstans långt där bakom finns alltid en önskan om att bli en hel människa, att den man åtrår ska hjälpa en finna den där lyckan och friden alla söker. Hjälp till självhjälp, som en vän i stockholms söderinspirerade dramaqueenqueerkretsar brukar kalla element i keffa förhållanden.
Det är mycket jag inte fattar grejen med, och det här missriktade klamrandet efter kärlek är en av dem. Typ att det måste finnas nån där för att ge kärlek för att det ska funka. Som om kärleken inte vore allomfattande och överallt. Som om någonting behöver göras för att bli lycklig, och att man inte kan bli hel förrän man smält samman med någon och slutat vara halv.
Fast förr eller senare kommer den där tvåsamhetshelheten också börja känna sig ofullkomlig. Båda vet det, men de gör allt för att dölja med, för sig själva och för varandra. De låter sig båda slukas av den kollektiva lögnen om det kärleksfulla och utvecklande giftermålet och kärlek i nöd och lust in till döden. Eftersom de begränsar världen till sig själva och varandra, måste de antingen krympa sitt vara för att passa in i den rollen, eller förr eller senare försöka finna något mer för att fylla det stora hål som omsluter den framljugna lyckobubblan, som väl är lycklig fram tills den dagen tomheten omkring blir för stark och den spricker. En älskad dör. Någon förlorar sitt hus, sin dator, sin hund. ”Du älskar mig inte längre” kommer någon säga. Kärleken förloras, sexlivet, intresset för varandras liv, när samma historier har berättats på automatik, hundratals gånger för att fylla upp tystnaden mellan sekundvisarens släpande framtickande.
Och så börjar jakten på ny lycka. Samma jakt som alltid, samma sinnesbedövande leksaker för att hålla oss borta från tomheten, som när som helst hotar att sluka oss, och som vår älskade inte kan skydda oss från längre, nu när banden inte längre är som de en gång varit.
Förälskelsen två människor emellan är övergående. Jag älskar att rida på den sköna upplevelsevågen förälskelsehistorier för med sig, veckor i extas och styrka bortom människors mått… men det är en lek, ett tillfälligt spel av universum.
Förälskelse är inte vägen till lycka eller till att bli fullkomlig, det är bara ännu ett åktur i nöjesparken. Upplevelsen kan hjälpa dig till insikter kanske, men det är inte poängen. Syftet med förälskelse är förälskelsen i sig, att uppleva det explosiva flödet, och sedan låta upplevelsen försvinna när den faller och ger plats för något nytt.
Tomheten förälskelsen lämnar efter sig, om vi fortfarande vandrar med dess spöklika avtryck på våra näthinnor, ger upphov till längtan, en hjärtskärande längtan att vara den Älskade nära, eller om inte den Älskade finns, så någon, någon om kan ge en kärlek, som kan fylla halvheten nu när tvåsamheten plötsligt blivit jag och jag.
Åter en av dessa potentiella vändpunkter. De finns överallt, i alla upplevelser. I det djupaste lidande kan vi vända om, uppe på toppen kan vi låta oss falla.
Vem känner sig halv, vems behov av helhet behöver uppfyllas? Kan den blinde leda den blinde till ljuset? Kanske finner några vägen fram, kanske ensamma, kanske tillsammans, men de flesta par, i relation till lycka och frid, irrar mest runt som de blinda löparna i Monty Phytons Flying Circus.
Jag älskar alla mina systrar, alla mina bröder. Gud skiner igenom dem, strålar ut genom ögonen. Alla ögonpar jag möter tittar på mig med Guds blick. De kanske inte alltid vet det, fast i betingade tankemönster och oifrågasatta föreställningar om vad som är verkligt och sant. Typ att dom finns.
Där faller det lite. Alltså med att göra kärlek lätt och okomplicerat.
Jag sitter vid min gurus tomma säte på hedersplatsen. Tittar på havet av ansikten. Profeter, fakirer, arbetare. Hemmafruar, barn med leenden mellan öronen och stora tunna guldringar i öronen.
Jag inser att alla de är jag. Det är kanske lätt att fatta med systrar och vänner. Men de här är profeter med djup insikt i varat och stor makt i den här världen, profeter som behandlas som kungar. Jag möter varje ögonpar helt utan någon åtskillnad. Jag är ögonen jag möter.
Den enda som är här är jag.
Så tvåsamhet fattar jag inte riktigt. Hur skulle ett möte mellan jag och mig själv kunna göra mig till mer (eller mindre) jag än jag redan är?
Hur skulle det absoluta kunna delas upp, på ett sånt sätt jag skulle tro på lögnen?
Fast det är mycket jag inte fattar. Typ att jag ändå är helt okej med att gifta mig med en främling om det är vad Gud vill. Och att jag är övertygad att kärleken alltid kommer finnas där. Typ för att det är det enda bestående och därför kommer vara det som finns kvar när vi stilla eller våldsamt kastats in i döden. Och för att universum vill mitt bästa, och ge mig allt vackert nu när jag lärt mig älska det, mig, whatever. Medvetandet är det enda som består, och för medvetandet är upplevelser blott upplevelser. Därför finns ingen anledning att lyssna på impulsen att reagera med motvilja till sådant sinnet bestämt sig för att inte tycka om, eller begär om sinnet vill ha det. Sinnet kan aldrig göra dig lycklig.
Lyckan är inneboende, allomfattande, och strålar igenom när du slutar jaga irrbloss.
Vad händer egentligen?
Jag vaknade upp en morgon, för kanske en vecka sedan, och såg att det var sol. En alldeles utmärkt dag att lifta hem från Englagård. Jag lärde mig att lifta inte är en slump, som något i livet. Önskningar och manifestationer gör det hela mycket lättare. En lastbil tog mig till Göteborg, och när jag kom hem kände jag i hela själen hur rätt mitt beslut var, att göra mig av med alla materiella band, flytta in i min väska igen och se vad universum har för planer för mig. Kollektivet där jag bott är jättevackert. Jag älskar människorna. En villa i centrala GBG är värsta lyxen. Men det är inte där jag ska vara nu. Världen har andra planer för mig.
– Men var ska du ta vägen? frågade någon.
– Jag vet inte, svarade jag, log och ryckte på axlarna.
– Men vad ska du göra?
– Jag vet inte, svarade jag igen. Leendet blev ännu större.
I frågan hittade jag hem. I nuet. Inblicken i verkligheten bortom människoleken gav mersmak. Omgivningar påverkar mig; jag leker människoleken men vet att det finns så mycket mer därtill. Jag är i babylon för att frigöra mig från alla band. Göra mig av med prylar som tynger och är onödiga. Jag flyttar in i min väska igen, avslutar allt som är ofärdigt. Frigör energi.
Och sen? Jag vet inte.
Jag ska finna ett sätt att leva med Gud i varje ögonblick. Bryta mig ur hjulet, ta mig bortom människoleken. Jag vet att allt är hela tiden, att Gud är i varje droppe, i varje ögonblick, i varje andetag. Men jag trillar lätt in i leken av tankar och känslor, framtid och förflutet och identifikation med egot och kroppen när jag är i Babylon där så många är stressade, har agendor och tycker att så mycket är viktigt.
Gud är viktigt. Kärleken. Allt annat är för mig.. flyktigt, förgängligt, oviktigt.
Så jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Jag, min väska och min tillit till att livet för mig dit jag ska, att jag möter rätt människor och hamnar i rätt sammanhang. Och hela universum skriker att jag är på rätt väg. Efter att ha kämpat mot strömmen hela våren släppte jag taget, flyter med och njuter av världens gåvor. Jag vet inte var jag tar vägen, men nya möjligheter dyker upp hela tiden. Kanske flyttar jag till Englagård och förgyller kurserna med chaite och eldshower. Kanske bor jag i malmö och är husmassör i Mecca och lyxar möllanfrukt. Eller så följer jag moder Indiens kall och åker dit redan nu. Eller så hamnar jag någon helt annanstans. Jag är fri, obunden och kan följa livets vindar när de blåser. Jag vet inte. Och jag behöver inte veta. För var jag än är, så är det ju faktiskt här. Och när det än är, så är det ju faktiskt nu.
Vi ses på vägarna eller bland träden, systrar och bröder. Lita till livets storhet och minns kärleken i varje andetag.
Hare krsna hare krsna krsna krsna hare hare
Hare rama hare rama rama rama hare hare
I have found a way to live, in the prescense of the lord
Hare ram ram ram sita ram ram ram
Insiktsströmsfragment
Varför klamrar du dig fast vid din kropp? Varför tror du att känslor är på riktigt?
Identitet är stagnation av flödet.
Känslor härrör ur tankar. Tankar som upprepas tills de glöms bort; en ström som loopas.
Skåda hela strömmen.
Var strömmen. Var floden. Var den som betraktar.
För det är du. Gud, allsmäktiga, som i nyfikenhet och glädje upplever skådespelet som vecklas ut för dina sinnen.
Använd sinnena för förnöjsamhet. Varför lida?
När du förstår att du sitter på stranden kan du välja vilka strömmar du följer. Du behöver inte vara mitt i floden och sträva. För floden är gud; Guds oändliga rörelse.
Vilken riktning har strömmen? Ingen. Riktning kräver tid och rum.
Allt är, hela tiden, och du är mitt i det.
Du är det och du betraktar det från stillheten i strömmens mitt. Låt skådespelet strömma geom dig. Var en öppen kanal för Gud, ett verktyg för gudomen att agera ut sin lek genom. Tjäna, för att det för dig närmast gud. För kärlek är det enda som är viktigt. (Blir du rädd när jag pratar om Gud? Varför? Släpp alla föreställningar du har, alla bilder det föder inom dig; känn enheten och evigheten bortom hjärtat; där har du Gud.)
Kärlek mellan två människor bygger på koncept och idéer. Den enda sanna kärleken är till Gud, för det är du, är den andra, är allt. Ingen behöver visa dig vägen dit, för du är där hela tiden. Det finns inget du. Det finns inget jag. Det finns bara kärlek. Enhet. Ingenting annat kan finnas. Separation är bara ett illusoriskt skådespel.
Se igenom separationen. Frågas inte av den. Du kan se igenom den nu, precis just nu. Du kan se bortom dig själv, ditt ego, dina tankar. Gör det nu.
Rymden bortom är allt som är. Rymden är enhet, varur alla upplevelser föds till en vacker snöflinga som faller tillbaka till tomheten och smälter.
Enhet. Allt annat är illusoriskt.
Identitetslös. Formlös. Tidlös. Utan historia; i ständig rörelse fast ändå stilla.
Måste du vara någon — var allt.
Men forma dig inte en identitet kring det. Var nöjd med att vara ingen. Upplev. Var. Andas och förstå att luften du andas in är lika transparent som din kropp; rörelse i upplevelseströmmen utan riktning eller mål.
Allt bara är. Om du låter det vara så kan du känna evigheten strömma genom alla dina upplevelser, oavsett vilka etiketter du tidigare satt på dem.
Ingen strävan finns. Allt är frid. Ingen vindar blåser.
Paradiset finns överallt: varför evolution?
Men varför?, frågar sig det intellektualiserande sinnet som vill ha svar på allt. Varför evolution, om vi nu är en del av det fullkomliga universum? Varför lämna paradiset och återinträda?
Varför äger förändring över huvud taget rum om allting är perfekt?
Jag vet inte om det finns ett svar som kan tillfredsställa intellektet i den här frågan.
Rörelse är liv, och liv är glädje. En sorts dans, en lek för sitt eget nöjes skull. För glädjen i att utvecklas.
Evolutionen går emot entropin, lagen om alltings nedbrytande. Alla isolerade system som lämnas för sig själva strävar mot entropi, alltså utjämnande. Med tiden når systemet ett tillstånd av total jämvikt. Ingen rörelse sker längre. Det är ”dött”. Om man blandar varmt vatten och is i en bunke, slapar olikheterna i temperatur rörelse i systemet. Men när isen smält och allt vatten slutligen har samma temperatur är det stilla om inga yttre krafter påverkar systemet. Entropi har uppnåtts.
Den kraften som gör att evolutionen går emot entropin, som strävar uppåt istället för att brytas ned, är den kraft vi kallar kärlek. Guds kärlek till sin skapelse, om man nu vill se det i den metaforen. Men den är lite missvisande, eftersom den skiljer på ”Gud” (hur du nu väljer att definiera begreppet) och ”skapalsen”, liv som evolverar.
En bättre liknelse är kanske att Gud återskapar sig själv, splittras och återförenas likt andetag. Evolutionen blir då en strävan att i våra medvetandet återförenas med Gud. Eller snarare låta våra medvetanden uppgå i alltet.
Kärlek är den kraft som binder samman, som förenar och sätter allt i rörelse. Kärleken får saker att växa. Nyfödda barn dör om de inte får kärlek och närhet. Jag har många gånger upplevt hur mevetet riktad kärlek kan få människor att blomma ut och utvecklas långt bortom vad de någonsin trott varit möjligt. Om kärlek är så fundamental för individens utveckling — varför inte för hela livets?
Ibland tittar jag upp mot solen. Njuter med tacksamhet dess värmande strålar och undrar om den är medveten om att allt liv på vår planet är beroende av att den fortsätter lysa dag efter dag.
Jag tror den vet det.
Och just därför skiner den. Dag efter dag. Generation efter generation.
Den har följt jordelivet från dess första andetag och delar med sig av sin värme och energi.
Kärlek är energi och rörelse. Kärlek får saker att växa.
