Momo Jord

Tillbaka i (o)verkligheten igen. Just hemkommen efter att ha servat Vipassanaeleverna på Dhamma Sobana.

Vipassana går ut på att på djupet observera vad som sker inom en, på nivån bortom tankar, känslor och sinnesintryck — du observerar kroppsförnimmelser med total sinnesjämvikt. Jag rekommenderar verkligen alla att gå på en tiodagarskurs Tekniken ger dig direkta upplevelser av Anithya, alltings förgänglighet och formlöshet. Vipassana sägs vara meditationstekniken Buddha lärde ut för att nå upplysning. Det låter ju bra, men..

En tanke som fötts tidigare stärktes under retreatet. Vipassana, ja, hela Dhamma, är en väldigt långsam och trög väg till upplysning, fullkomlig befrielse från cravings och aversion. Om du mediterar duktigt och fint flera timmar om dagen i många många många år, eller helst livstider, så kanske du blir upplyst.

Kom igen. Palla?

Det finns snabbare och effektivare vägar till samma mål. Buddha hittade en av otaliga vägar, men det finns så många fler. Upplysningen kan komma på ett ögonblick, en enda insikt kan leda dit… för det finns ingenstans att nå, det är där hela tiden. Att med hela varat inse att det inte finns något Jag separerat från något annat, stiga ur tanke- och känsloströmmen, kliva av samsaras hjul. Allt går så mycket snabbare nu. Det behövs bara en liten knuff i rätt riktning.

Första gången jag kom i kontakt med Vipassana var jag lyrisk. Jag fattade Anithya, greppade hela förgänglighetsgrejen och lallade runt på små moln i några månader efteråt. Den här gången insåg jag att tekniken förutsätter illusionen om ett Jag — så jag var tvungen att kliva in i illusionen för att kunna bryta mig ur den. Lite som att gå i cirkel. Så jag gjorde nog lite slut med vipassana. Tack för allt vackert, Goenka, men nu vandrar jag vidare.

Bortom alla lager av tankar och känslor, begär och aversion; bortom separation och jagidentifikation vilar nibbanas frid, det vindlösa tillståndet. Gud. Den allomfattande kärleken. Det behövs inte längre år och år och år av korsbenad meditation för att kliva ur hjulet. Allt som behövs är en fjärils vingslag. Och vi är fjärilen. Är vingslagen. Är ögonblicket.

Jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Hem. Sedan kommer jag tillbaka och visar vägen, om det då finns någon kvar som inte hittat dit själv.

Vi ses i evigheten, vackra vackra vänner.

? vipassana, meditation, goenka, upplysning, nibbana, samsara, frihet

Jag förälskade mig två gånger förra veckan. En spontan själslig föräleskelse; magisk ordfadd kväll. Och en… syster. Två själar som hittat varandra i en lek. Jag har en vän som stått mig lite extra kär i hjärtat sedan några år. Jag kallar henne till och med min flickvän ibland. Det klingar lite lurigt, nästan lite förbjudet. Jag berättar om mina kärlekar för henne. Hon berättar sina historier. Vi sprudlar av glädje och kommer på hur kära vi är i varandra, också.

Kärleken är outtömlig. Det finns inte en viss mängd man måste portionera ut eller bara rikta mot vissa människor. Ju mera rum kärleken får, desto större blir den. Ju mer du sprider omkring dig, desto mer får du tillbaka.

Jag har många kärlekar i mitt liv. I många fall finns det inte någon tydlig gräns mellan vänskap och “relationer”. Ibland har vi sex, jag och någon. Ibland kysser vi varandra. Andra gånger är vi ensamma tillsammans. Allt beror på ögonblickets kvalitet. Varje relation är så spännande. I en odefinierad relation finns inga förväntningar eller förgivettaganden. Bara för att vi hånglade igår behöver inte betyda att vi gör det imorgon, eller någon annan gång. Jag har hånglat med många av mina vänner, en gång eller annan, och inte minst flirtat med de allra flesta. Det är mysigt att kyssas. Det sjukt roligt att flirta. Och underbart att bli flirtad med. Väcka de små fjärilarna som softar runt i magtrakten.

Att flirta är ett fint sätt att komma någon nära. Det behöver inte finnas några baktankar, hopp eller förväntningar. Jag behöver inte få någon i säng. Det är inte viktigt. Jag älskar att flirta för konstens egen skull, att få vackra människor att le. Ge kärlek och få tillbaka, utan spöken från någon uppdiktad framtid.

Jag kvävs i monogama relationer där själslig och beteendemässig trohet krävs. Att jag inte fått leva ut hela mig, utan slutligen måste kompromissa och anpassa mig. Ge upp en del av mig. Att inte få förälska mig. Att inte få flirta. Inte få se var nya bekantskaper leder mig. Inte tillåta sig det för att man har en överenskommelse om att inte vandra de livets möjligheter. Vilket slöseri på tillfälligheter!

Min kärlek till Miri blir inte mindre för att Jenni finns i mitt hjärta. Min själ värms och magen bubblar när jag tänker på mina nya förälskelser. Jag är lite smygkär i min exsambo, på ett sådär mysigt opretto sätt. Och känner jag efter är jag nog lite småkär i Rosa och Becca och Rachel och Karin och My och Charlie och Hannah och några till…

Och det är helt okej. Svartsjuka existerar knappt. Jag är alltid öppen med min polyamorositet. Att inget nödvändigtvis betyder något för någon framtid, att det bara är kärlek och att det inte finns några regler för hur den skall levas ut. Att jag älskar många. Dyker svartsjuka upp går den ofta över om den kommuniceras. Fullt ansvar, fullkomlig ärlighet och gemensam vilja att ta sig över hinder löser det mesta. Det är kärlek manifesterat i praktiken.

Att jag känner kärlek och dragning till någon betyder inte att jag måste agera efter känslan. Spelet kan vara roligt. Djupet kan vara magiskt och belönande. Men ibland räcker det att bara vara sådär mysigt smygkär. Flirta lite som självändamål. Låta det vara där. Utbyta lite bekräftelse under lättsamma former.

Varje relation har sin unika form. Olika relationer tilltalar olika sidor av mig. En del är huvudsakligen själsliga. Andra mer profana, platonska eller drivna av åtrå. En del av de jag involverar mig med anammar det polyamorösa förhållningssättet eller har redan gjort det. (Vi är fler än du tror!) Andra bara “hånglar runt” som “singel” (detta konstiga ord); några föredrar monogama parrelationer men hänger med mig odefinierat och villkorslöst om de för tillfället inte är involverade i någon djupare relation.

Att ge kärlek till någon är att vilja dennes bästa, att hon eller han ska vara lycklig, växa och följa sitt livsflöde. Ibland virvlar karman åt samma håll, ibland kringlar den olika. Ibland är det gemensamma mål och drömmar som för oss tillsammans. Ibland är det själslig hunger, andligt växande, sexuell åtrå. Det finns så många människor där ute. Så otroligt många vackra människor.

Begränsa inte kärleken. Håll dig till en partner om du vill, men våga älska andra. Dra i tyglarna, utmana de osagda förgivettaganden. Våga lita på varandra, tillåt varandra ha känslor för andra. Det är okej att bli förälskad även om man är i en monogam relation. Man kan komma överens om beteenden, men inte om känslor. Att undertrycka en känsla, vilken det än är, skapar spänningar, låsningar, blockeringar. Det kommer yttra sig i relationen, på ett eller annat sätt. Är vi nakna inför varandra hinner sådant inte uppstå. Tala om vad ni känner. Kommunicera. Var ärliga. Radikalt ärliga. Anklaga aldrig, berätta vad du känner istället. Försök inte säga till någon hur denne är eller vad någon känner. Du vet inte. Känner efter vad du själv känner, på riktigt. Lyssna på varandra; vänta inte bara på din tur att tala. Sitt tysta och andas ibland; våga låta det vara tyst. Utvecklas tillsammans. Titta varandra i ögonen. Djupt. Länge.

Det är bara kärlek. Varken mer eller mindre. Kärleken vet inga regler, inga normer eller fack. Den kan bara levas ut spontant utifrån nuet. Den kan inte beröras, men den finns där tillgänglig hela tiden. Använd den väl. Njut av att se den flöda. Sprid den och få tusenfalt tillbaka.

? relationsanarki, ra, poly, polyamorositet, kärlek, relationer, flirta