"freud"
Har du varit i mörkret, min vän?
Ju mer man upplevt och integrerat, desto större blir ens värld. Det är det uppvaknanden handlar om. Att plötsligt uppfatta något… bortom.
De vackraste av mina vänner är också de som varit djupast nere i sitt eget mörker. En del så djupt att de varit nära att dö, helt enkelt för att själen inte längre orkat med. De har varit på botten och återvänt.
Sådana människor har något speciellt i blicken. Ett slags sken, ett inre ljus som strålar ut. Jag vet inte om alla kan se det, men jag kan.
Kanske är det tacksamhet. Att leva. Eller kanske ödmjukhet. Har man vandrat genom skärselden och mött sina demonser kan man inte längre döma. Har man sett den fullkomliga desperationen i sig själv så förstår man andras handlingar. Att man kanske inte alltid lyckas handla ur renhjärtad kärlek, men att alla gör så gott de kan.
Alla bär vi ett mörker inom oss. Jag vet inte om det verkligen är så, men ibland får jag en känsla av att man måste möta, konfrontera och integrera mörkret inom sig för att bli fullkomlig. Annars känner man bara en aspekt av sig själv. Den ljusa sidan, den man vill se och vill visa utåt till världen. Konsekvensen av det blir att man blir blind för allt som är dunkelt, hos sig själv och hos andra. Det som är fel. Man kanske har en starkare förställning om hur det ska vara. En föreställning som förvisso i sig orsakar mycket lidande. Man ser bara halva verkligheten.
Nu tror jag jag förstår vad det är jag ser i människors ögon. Helhet.
Om ens inre mörker inte är så starkt och påträngande är det lättare att blunda för det. Eller så är det starkt, men man har utvecklat ett — för att använda Freud — ännu starkare överjag. Kanske ska man vara tacksam om man är en av de som inte kan blunda. Det tvingar en att vakna upp. At se livet med nya ögon. Det är en svår väg, kantad av lidande. Men, som jag sade, de vackraste människorna jag vet är också de som en gång lidit mest. Och de har alla förstått samma sak. Att lidande är något man väljer. De har tagit sig ur sina offerroller och börjat ta ansvar för sina liv. Lidande är något man väljer. Ofta är valet omedvetet. Vill man ta sig ur lidandet måste man alltså bli medveten.
Nu tror jag jag förstår vad jag ser i människors ögon. Medvetenhet.
Alla klarade det inte. Några tog slut på lidandet innan de förstått dess kärna. Andra är kvar i mörkrets grepp och strävar efter att ta sig ur. Vi är alla olika långt gångna på våra vägar. En stor vändpunkt sker när man kastar av sig offerrollens tunga börda och börjar ta ansvar för sitt liv. När man förstår att varje tanke, varje känsla, varje situation har man själv orsakat.
Det är ett oändligt ansvar. Men också en oändlig frihet. Tar man fullt ansvar för sitt liv, är man också fri. Fri att göra vad som helst.
Nu förstår jag vad det är jag ser. Liv.
Blir man lycklig av psykologi
Jag har ägnat ett gäng universitetsår till psykologistudier. En gång i tiden trodde jag det var en väg till frid. Att studera det mänskliga sinnet, förändra det som tynger oss och därmed bli hela och fullkomliga människor. Stora män (för det är nästan bara män) med så insiktsfulla tankar om vårt inre att det grundar en hel vetenskaplig disciplin — de måste ha något att komma med.
Eller?
Egentligen kan man värdera alla psykologiska teoribildningar, åtminstone de som berör individens inre, utefter en enda måttstock. Leder de till varaktig lycka, frid, inre tillfredsställelse? Levde dess grundare så? För vad är det annars för mening att undersöka vårt inre, om inte för att förstå oss själva och skapa oss bättre liv?
Freud, den stora anfadern till vår moderna psykologi, fokuserade på neuroser och lidande, skrev böcker om hur kulturen förstör oss genomatt stå i kontrast till vårt mörka djuriska inre som vi ständigt måste vara på vakt mot. Jung? En liten bit på vägen med tanken om det kollektivt omedvetna, men ingen har nog funnit lyckan genom att kalla sig Jungian. Behavioristerna? De sysslade med beteende och manipulation, ville efterlikna den kalla naturvetenskapen och bortsåg egentligen från det mänskliga psyket. Maslow och den humanistiska grenen? De var förvisso också på rätt väg, men ofta genom intellektualiserade teoribildningar, där självförverkligande ses som något slags utopiskt mål.
Jag vet inte om någon utav dem dog med ett leende på sina läppar. Freudianerna för att de bara fokuserade på sjukdom och lidande, men det finns ett mer gemensamt misstag de alla gjorde. Överdrivet intellektualiserande. De fokuserade bara på tanken, precis som alla andra. De var barn av sin tid. Cogito, ergo sum, jag tänker, alltså finns jag, myntade Descartes på 1600-talet. Han likställde alltså sitt varande med tänkande, en devis som hela vårt samhälle är uppbyggt runt. Att tänka är inte att vara — tanken leder oss bort från varandet, från här och nu. Tanken tar oss till det förflutna, till framtiden, men aldrig till här och nu. Ett ögonblick kan inte tänkas, det kan bara upplevas.
Och däri ligger kärnan som psykologin sökt. Här och nu, i ögonblickets närvaro, finns inga problem, inget lidande. Accepterar man situationen och ögonblicket och bara är, då kan ingenting annat än frid finnas. Så snart man börjar identifiera sig med tankar, sätta etiketter på känslor och bedöma dem som bra eller dåliga, då kan lidandets hjul börja snurra, men utan tankar, utan etiketter, i ögonblicket, där finns bara varande.
Tankens kraft är stark, och rätt använd är den ett kraftigt verktyg. Men lär dig ha kontroll över tankarna, låt inte dem kontrollera dig, låt dig inte ryckas iväg av dem. Det är i tankarna man lider för sitt förflutna, i ett slags offermanér. Det är i tankarna man är stressad eller rädd över framtiden. Ett förflutet och en framtid som inte finns — de finns bara i tankarna. Här och nu finns bara… varande. Närvaro. Och med det blir ögonblickets frid tillgängligt. Och det är stort. Här och nu finns inga problem, inget lidande — de skapar sig själva när du inte är närvarande.
Buddha var en av de många som fattade grejen, likväl som många andra kloka människa före och efter honom. Läran är mycket enkel — lär dig stilla ditt sinne och var närvarande varje ögonblick. Iaktta tankar, känslor och impulser, men slukas inte av dem. Lyckan, kärleken, friden finns alltid närvarande här och nu, bara man släpper illusionen om framtid och förflutet — illusionen om att tiden skulle vara linjär, eller att du skulle vara åtskiljd från allting annat.
Så medan psykologer tänker och analyserar och skriver högvis med böcker om det mänskliga sinnet, vänd dig istället mot solen, känn dess strålar värma ditt ansikte och le. Du är precis just här, precis just jnu. det finns ingen annanstans, det finns inget förflutet, det finns ingen framtid. Inte precis just nu. Och här finns lyckan, kärleken och friden. I varje ögonblick. Här och nu. Och nu. Och nu. Och nu.
