"förgänglighet"
Egot är förgängligt. Som allt annat.
Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, ett fenomen, en energisamling. Något som föds, växer och dör. Precis som allt annat.
Egot är inte i symbios med våra kroppar, eller våra sinnen. När vi föds som människor, är inte egot där. Det kommer i den tidiga barndomen, när en jaguppfattning och ett åtskiljande mellan ’jag’ och ’världen’ tar vid.
Egot föds inte när vi föds. Och det behöver inte följa med oss genom hela jordelivet. I vår barndom, kanske ända tills nu i livet har det haft ett syfte. En jagidentitet har kanske varit viktigt för att skapa oss en bild av verkligheten att kunna fungera i.
Behöver du egot nu? Behöver du identifiera dig som något åtskiljt allt annat?
Om inte, varför bär du runt på det? Varför fortsätter du vara i dess grepp?
Kan du kanske släppa taget om det, just precis nu? Säga, Tack, egot, du har gjort vad du ska och nu behöver vi inte varandra längre. Återgå till evigheten och låt energin frigöras till annat.
Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, illusoriskt. När det är en börda istället för en hjälp, när det fyllt sitt syfte, släpp taget om det. Låt det släppa taget om dig.
Allting föds, växer och dör. Uppstår från formlösheten och återgår dit. Du behöver inte egot. Egot behöver dig, för det har blivit självmedvetet och tror att det är separerat allt annat. Befria egot. Låt det gå till vila. Släpp taget. Släpp taget.
Anithya
Anithya (eller Anicca) är ett av mina favorituttryck. Lite trixigt att översätta sådana här termer, men ofta översätts det till förgänglighet, eller impermanens.
Uttrycket berättar för oss att allt går över. Ingenting varar för evigt.
Känslor är anithya. Tankar är anithya. Ägodelar är anithya. Livet är anithya. Hela världen är anithya.
Allting som har en form, uppstår ur en formlöshet, och försvinner så småningom tillbaka till samma kokande källa av tomhet. Vissa former varar bara ett kort ögonblick. Andra, t ex våra kroppar, hänger till synes ihop under många år, även om våra kroppar ingalunda är konstanta och permanenta under denna tid. Vi är uppbyggda av celler, molekyler, atomer; allt anithya.
Vad Anithya lär oss är att inte klamra oss fast. Ingenting varar för evigt. Saker går sönder. Människor och djur i vår närhet dör. Pengar kommer och går. Allt du äger kan du förlora på ett ögonblick, om naturens nycker skulle välja att överraska dig. Allting som har en form kan upplösas till formlöshet i vilket ögonblick som helst. På kvantnivå gör det det precis hela tiden, men kvantfysik eller inte så är förgänglighet ett av få fenomen i livet jag kan kalla sanning.
Fastklamrande föder olycka. Att klamra sig fast vid något som inte längre finns går emot livets flöde. Människor dör. Saker försvinner. Det är en naturlig och nödvändig del av livet. Accepterar du vad som händer, förstår att det som försvunnit är anithya blir livet mycket lättare. Även dina reaktioner och känslor kring en förlust är anithya.
Känslor går över. Låt dig inte slukas helt av en känsla — sorg eller vrede — som om den varade för evigt och är allt som finns. Det gäller även lycka och kärlek… när de klingar av, klamra dig inte fast vid dem. Känslor är anithya. Omfamna känslor, men låt dig inte slukas. Om det är en obehaglig känsla, tillåt dig känna den fullt ut. Förstå att den är anithya. Tillåter du dig att helt känna en känsla, tar det inte många sekunder innan den byts ut mot en ny, ett djupare lager i känsloträsket. En ny känsla som även den är anithya…
Allt i formvärlden är anithya. Ingenting där kan göra dig lycklig, mer än tillfälligt, så länge du identifierar dig med form, alltså tankar, känslor, människor, materiella ting, livet. Identifierar du dig med något av detta, ligger det också nära till hands att klamra sig fast vid det. Om du identifierar dig med ditt jobb, och du sedan förlorar ditt jobb, vem är du då? Om din självbild är vad du heter, hur gammal du är, var du bor, vad du har för intressen, form form form, vem är du då när något eller allt detta försvinner? Om du så starkt identiferar dig med livet, vem är du då när du dör?
Är du medvetenhet om all forms förgänglighet finns det inte längre någonting att klamra sig fast vid. Sorg, olycka, ångest, rädsla för framtiden, allt det är bara form, är anithya, uppstår och försvinner. Känslor dyker upp, tankar dyker upp, men ser du förgängligheten kan du välkomna dem, låta dem bubbla upp till ytan och förlösas. Allt går över. Allt återgår till samma tomhet det uppstod ur. Även livet. Så varför reagera som om det vore för evigt?
Vad är viktigt för dig?
Jag kom precis hem från Mullsjö folkhögskola, dit jag vart inbjuden för att tala. Kursen hette Livsviktigt tror jag, och ämnet var ”vad är viktigt för mig?”. Åh, det är en så underbar känsla att inspirera andra människor!
Så vad är viktigt?
När jag först fick inbjudan ställde jag mig den frågan. Svaret kom till mig direkt. Det verkade lite för enkelt, så jag vände och vred på det, ifrågasatte och försökte finna något viktigare under några veckors tid.
Jag lyckades inte.
Så vad är viktigast för mig?
Lycka.
Inre frid. Känslan att jag är precis där jag ska vara, och gör precis det jag ska göra. Tillfreddställelse.
Allt annat jag tar mig för är en strävan dit, eller konsekvenser därav.
Så hur uppnår man lycka? Vad var det jag pratade om? Jag tog med mig en liten lista med hållpunkter, att fuska med om jag skulle tappa bort mig. (Fast istället svävade jag ut hur långt som helst, såklart.) Jag låter listan tala för sig själv.
* Inre frid — rätt plats vid rätt tidpunkt.
* Närvaro, acceptans, kärlek.
* Acceptans. Motstånd mot vad som är skapar olycka.
* Ansvar. Fullkomligt ansvar över ditt eget liv. Är du ansvarig kan du också förändra. Undvik offerroller.
* Ärlighet. Växande genom radikal ärlighet. Vikten av kommunikation.
* Inte skapa onödiga problem för dig själv (eller andra).
* Långsiktighet. Bestående lycka gentemot temporär lusttillfredsställelse.
* Följ dina drömmar! Alla drömmer. Lyssna på ditt hjärta och följ det.
* Allt går!
* Attraktionslagen/tankens kraft. Kärlek föder kärek. Pengar föder pengar. Sluta oroa dig!
* Man måste inte vara älskad av alla. Det är okej att säga fuck you!
* Le ofta!
* Meditera i vardagen.
* Se ögonblicket! Här och nu!
* Förgänglighet. Allt går över. Klamra dig inte fast.
* Släpp taget. Både inre och yttre.
* Relationer. Vill du ha rätt hellre än att vara lycklig?
* Tacksamhet.
Om du kan göra något åt ett problem — varför oroa dig?
Om du inte kan göra något åt det — varför oroa dig?
Jag har sagt det förr. Och jag tänker säga det igen. Svårare än så är det inte! ♥
Du är inte din kropp (eller sinnen eller tankar eller känslor eller ego eller något annat heller för den delen)
Du är inte din kropp.
Du är inte dina sinnen.
Du är inte dina tankar.
Du är inte dina känslor. Du är inte din ångest. Du är inte din glädje.
Du är inte ditt ego.
Du är inte en reflektion av hur andra ser dig.
Du är inte din livssituation, ditt yrke, dina hobbies, dina problem.
Du bara upplever allt detta.
Du är upplevelsen. Upplevelsen som ger liv åt allting.
Låt tankarna vara där. Låt känslorna vara där. Låt kroppen vara där. Upplev dem. Dras inte med av dem.
Dyker en obehaglig tanke upp. Låt den dyka upp. Se den försvinna. Du är inte tankarna du upplever.
Dyker en känsla upp. Låt den komma. Se den försvinna. Du är inte känslorna du upplever.
Har du ont? Upplev smärtan. Identifiera dig inte med den. Du är inte smärtorna du upplever.
Ingenting varar för evigt. Allt går över.
Låt det vara där.
Varför är vi så rädda för att möta oss själva?
Varför är vi så rädda för att möta oss själva?
Är vi rädda att ingenting finns där, att vi upplöses, att alla våra koncept och fasader faller?
Tänk tanken: ”Jag är ingen.”
Egot skriker. ”Jag är visst någon! Jag är viktig och betydelsefull eller åtminstone kommer jag bli det i en avlägsen framtid och hela världen kretsar kring mig mig mig!” skriker det. Det gör allt för att få dig ifrån dumheterna att leta efter någonting som inte finns.
För är det inte så? När vi skådar någots innersta kärna finner vi… ingenting. Tankar bara uppstår och försvinner. Reser sig ur inoch faller dit ner igen. Universum uppstod, och kommer en dag försvinna igen.. ur intet (eller alltet). Du föds och dör; du får en kropp, den växer, den förkastas och bränns.
Även känslor uppstår och försvinner.
Nästa gång du känner en intensiv känsla… iaktta den istället för att reagera. Du kommer upptäcka att känslan bara varar ett ögonblick. Jack Kornfield menar att varje känsla bara kan vara i drygt fyra sekunder innan den byts ut mot en annan känsla. Det kan vara en snarlik känsla, men det är så att säga på ”nästa nivå”. En annan känsla, en annan impuls. Jag upplever tidsspannet som lite längre än så, men han har en poäng. Känslor försvinner fort. Även ilska, sorg, vrede. Bara man helt låter de komma, och inte kämpar emot dem.
Låt känslorna komma, men välj att inte följa impulsen att handla. De varar bara några sekunder, på sin höjd några minuter. Så länge borde det inte vara så svårt att stå emot en impuls.
