Momo Jord

Jag har lärt mig så mycket de senaste veckorna. Babylon är en stor läromästare och har verkligen tvingat fram perspektiv. Och som små fjärilar har insikerna kommit flygandes, under sömnlösa sjukdomsnätter eller bland storheten i skogstillflykter. Egentligen kan alla insikter sammanfattas i en mening:

Min lycka beror inte av yttre omständigheter.

Det kvittar om jag bor i Babylon eller i naturen, vad jag gör, hur jag lever, om jag kan sova om nätterna eller ej. Allt det där är bara… form. Ibland kanske det är mer utmanande, men jag kan alltid välja att vara lycklig. Varför skulle jag välja något annat? Ytterligare en insikt, som ledde till många omstruktureringar i liv och visioner:

Ingenting är viktigt.

Jag snurrade in mig i babylonhjulet och trodde saker var viktiga, att jag måste uppnå det och det och det och blev bara stressad och åstadkom ingenting. För vad? För att jag bestämt mig för att åstadkomma något.

Jag skalade av mina visioner tills bara kärnan var kvar.

Så mycket onödigt som smugit sig in. Jag jobbar fortfarande på projekt, för att jag älskar att skapa.. men nu är det åter för glädjen i skapandet och inte för att tvångsmässigt sträva mot något mål. Dessutom kastade jag ut skrivbordet och byggde om mitt rum till ett tempel utan mer möbler än en säng. Vem vill sova i ett kontor liksom? Själen blev så mycket gladare.

Sista natten påminde mig om ännu en sak. En tanke som fick mig att le, för den är så självklar:

Överflödet finns redan här. Jag har allt jag behöver och kan göra precis vad jag vill.

Så vad har jag strävat mot i mitt företagande? Att säkra ett överflöd i framtiden… överflöd som finns där hela tiden! Ibland skrattar jag högt över hur egot kan lura mig.

Jag lever i en turbulent tid just nu. Och jag älskar varje vindpust! Så många gamla föreställniningar kastas omkull, gamla visioner slits itu. Och mitt i allt står jag och skrattar. Utan en aning om vad som kommer ske härnäst.

Idag ville jag dela något mer med er. Jag vill lära mig sjunga och spela gitarr, och steg för steg blir den drömmen allt verkligare. Den här låten blev till i vintras när jag kallade vindarna till mig, vindarna som nu hittade hit. Kvaliteten är sisådär, men själen finns där. Varje storm stärker mina rötter. Kom vindar, kom vindar, kom…

Momo Jord – Varje storm stärker mina rötter (mp3)

? lycka, insikter, förändring, babylon

Du är inte din kropp.
Du är inte dina sinnen.
Du är inte dina tankar.
Du är inte dina känslor. Du är inte din ångest. Du är inte din glädje.
Du är inte ditt ego.
Du är inte en reflektion av hur andra ser dig.
Du är inte din livssituation, ditt yrke, dina hobbies, dina problem.

Du bara upplever allt detta.
Du är upplevelsen. Upplevelsen som ger liv åt allting.

Låt tankarna vara där. Låt känslorna vara där. Låt kroppen vara där. Upplev dem. Dras inte med av dem.

Dyker en obehaglig tanke upp. Låt den dyka upp. Se den försvinna. Du är inte tankarna du upplever.

Dyker en känsla upp. Låt den komma. Se den försvinna. Du är inte känslorna du upplever.

Har du ont? Upplev smärtan. Identifiera dig inte med den. Du är inte smärtorna du upplever.

Ingenting varar för evigt. Allt går över.
Låt det vara där.

Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. “Jag upplever världens undergång varje natt“, tänker hon, “men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.“. Det är sådan styrka attt bara leva.

Gör allt det där. Vad det nu är. Tvinga dig, om det behövs. Lathet är inte bara att hänga i bekvämligheter och inte vilja ska iväg till något som är lite jobbigt. Lathet är också att inte utvecklas. Att inte göra det man vet att man måste, kosta vad det vill. Det är okej att få panik, att tokfrysa, att ha ett asjobbigt liv. Det är okej att ta sig genom himlar och helveten med folk. Det är vad du behöver göra. Träffa snubben. Banga inte ur. Gör det bara. Hur jobbigt det än är. Varför? För att det är en dröm. Går det fullkomligt åt helvete? Då går det fullkomligt åt helvete. Då är drömmen kvar. Då får du försöka uppfylla den igen.

Det är så man måste göra. Det går inte att vara lat. Att vara bekväm. Man kommer ingen vart. Man måste hela tiden fråga sig vad man VERKLIGEN vill göra. Och sen göra det. Till varje pris.

Lathet är kärlekens motsats. För kärlek är utveckling. Den vibrerande kraften som behöver expandera. Jobba hårt i jorden. Sov för lite. Ha ont i kroppen. Frys. Det ÄR livet. Då lever man. Ge dig ut på resa, i ditt egna liv och hem. Gör det bara. Se inte livet gå förbi. Bli inte den som sitter och tittar tillbaka på ditt liv när du är 60 och ångrar allt du inte gjort. Fall snarare i graven när du är 90, med ett fett leende på dina läppar, skrapsår över hela kroppen och tänk “ja JÄVLAR vilken resa“. Så enkelt är det.

Har du inga pengar? Det löser sig. Vet du inte var du ska? Det löser sig. Du har tusen val. Alla kanske inte är perfekta. Gör dem perfekta! Att vänta på att det fullkomliga ska komma.. tja, man kan lika gärna vänta på upplysningen. Utan att jobba för den. Utan att se detaljerna, andas, vara. Sitta och titta på TV och vänta på att gud ska stiga ned från himlen och bara “tja, ska du med upp och chilla i evigheten en stund?”

Jag skrattade inte på flera månader innan jag kom hem. Man behöver människor för att skratta. För att ligga och vrida sig. Samhörighet är så jävla viktigt. Ut och hitta den! Gömma sig kan vara skönt en tid. Men det är dags att bryta det, hur svårt det än är. Minns du när vi åkte till Malaga? Vilken helt otrolig jävla känsla det var att bara åka fort som fan (nåja) med så galet hög volym och JAAAA, VI ÄR PÅ VÄG! .. Så ska det vara. Så är livet. En resa. Om det så är på väg till en ny miljö, en lägenhet i Göteborg.. det är på väg.

Du vet att du inte har några ursäkter längre. Det är bara att välja om du vill slösa bort ditt liv på att vänta och stirra in i en dator som du inte vill göra. Eller om du vill ge dig ut och se vad som finns därute. Minns du slutscenen på I Love you Alice B Toklas? Snubben springer från giftermålet igen. “Where are you going?“, frågar nån på stan. “I don’t know.. I don’t know! But there have to be something beautiful out there!”

Det enda jag kan säga, är just kasta dig ut. Gör något bara! Du kan alltid återvända. Det är inget definitivt. Bara för att du lämnar betyder det inte att du aldrig mer kan komma tillbaka.

Men jag vet vad du vet.
Att när du väl lämnat vill du inte åka tillbaka dit. Du kommer bara tänka, “vafan ska jag göra där?”. Du kommer se din hemstad med nya ögon. Få perspektiv där. Och hitta nånstans att ta vägen. För att du måste. för att du inte vill gömma dig i den trygga bekvämligheten.

Det är mycket som är bekvämt.
Att låta någon annan bestämma är bekvämt.
Att gå förbi och blunda när någon misshandlas på gatan är bekvämt.
Att jobba 9-5, titta på tv och inte riktigt leva är bekvämt.

För det är så.
Att leva är inte bekvämt.
Att leva är LIV. Och det innebär dynamik. Det innebär smärtor, trötthet, att man möter och pushar alla livets begränsningar. Ja, jag lever mer när jag ligger och fryser i ett tält i bergen än när jag hänger i mina föräldrars gästrum och internettar. Det är ett låtsasliv. Ett som förstör kroppen till och med. Genom att inte använda den. Som förstör själen. För att man bara drömmer, inte upplever.

Det är dags, min vän.
Ut i världen.
Lev.
Andas.
Älska.
Le.

Gör allt du inte vågar. För att du måste.

Ur hjärta, kärlek och pepp
Momo

‘Det är motstånd som skapar förändring‘, skrev jag för någon vecka sedan. En klok vän genomskådade mig och fågade, ‘tror du verkligen det?’

Nej. givetvis inte. Motstånd hämmar förändring. Inte skapar.

Det finns ett naturligt flöde i livet. Om man bara släpper taget, låter saker hända och följer med, med fullkomlig acceptans och fullkomlig närvaro. Då kan man kalla det Tao om man vill. Och det är livets naturliga skeende, utan hälmmand eller kvävande impulser.

Att försöka begränsa internet är att göra motstånd mot livets flöde. Som att skjuta sig själv i foten; det går liksom långsammare att ta sig framåt då. En revolution som börjar stelna till en institution. Sociologen Francesco Alberoni skriver om mycket om kärlek och menar att de förälskade utgör ett hot mot det rådande systemet, för de erkänner inga lagar, regler eller normer. Förälskelsen är en revolution Därför är systemets första uppgift att få ordning på dem igen. Att institutionalisera dem. Det görs genom förlöjligande, smutskastning, trivialisering.. ja, alla härskartekniker.

Det hjälper inte att göra motstånd mot motståndet — det skapar bara mer spänningar. Krig förhindrar inte krig. Låt oss istället se att förändring sker hela tiden, och se till att förändringen sker på rätt sätt. En förändring baserad på öppenhet, kommunikation och en nyfikenhet för var teknologin kan ta oss, istället för att försöka begränsa den och trycka in den i fasta välkända ramar.

Blockeras en väg finner vi en annan. Tas internet ifrån oss får vi väl bygga ett nytt. De som gör motstånd är få och tråkiga. Vi som rör oss är många och dynamiska. Och vi har sjukt mycket roligare!  Låt oss revoltera med lekfullhet och nyfikenhet. Finn nya vägar. Tappa aldrig hoppet, hur mörkt det än kan se ut. Det är okej. Internet kommer finnas kvar. Det kommer alltid finnas modiga operatörer och vardagshjältar. I förbigående kan sägas att en ipredfond inte helt oväntat har startats. (Kvp, DN, SvD)

Vad vi har är antal, kreativitet och samlad kraft. Vi som förstår vikten av frihet och integritet och inte är rädda för påhittade hot finns överallt i samhället. Även i politiken, även om den är dominerad av stelnade fyrtiotalister som tappade livsgnistan någonstans runt ‘68 och aldrig vågade testa knark för att det kunde rubba deras världsbild.

Jag önskade mig en fri utgivning av verk tillsammans med ett enkelt donationssystem. Det är en utveckling som inte är helt omöjlig, åtminstone för mindre producenter som inte kräver stora kapital för att skapa. Unni Drougge har släppt en ljudbok på Pirate Bay och uppmanar lyssnare att donera via PayPal. Galet bra reklam — plötsligt börjar alla friinformationsförespråkare älska henne. Även Paulo Coelho stödjer Pirate Bay och säger sig lägga ut sina egna böcker där. Fast jag misstänker att han inte behöver någon donationsknapp. Nästan komiskt nog finns intervjun att ladda ned på torrentfreak.

Suecae Sounds tipsar om Kahvi Collective som släpper elektronisk musik under Creative Commons. Med donationsknappar för artisterna! Jag rekommenderar verkligen Ambientums Fractal Philosophy om ni är sugna på drömsk ambient en stund. Lagligt, gratis och bortom girigt ägande. Glöm inte skänka en peng om ni tycker om det. Uppmuntra fri musik!

Slutligen vill jag dela vidare ett citat ur Tao te Chings 57e kapitel som känns passande i dessa dagar. Och återigen, glöm inte njuta av livet. Det finns ingen anledning att skapa olycka för oss själva. Lycka är den största revolutionen!

“I let go of the law,
and people become honest.
I let go of economics,
and people become prosperous.
I let go of religion,
and people become serene.
I let go of all desire for the common good,
and the good becomes common as grass.”

Så föll domen. Reaktionerna lät sig inte vänta. Upphovsrättsfascister! Rättsövergrepp i en politisk rättgång. En sorgens dag för rättssäkerheten. Vill tingsrätten stänga ner internet?

Som om alla haft tilltro till rättssystemet och nu plötsligt känner sig svikna och förlorat det? Ärligt talat, hur många är egentligen förvånade? Att politiker kör över folket är ingen nyhet. Att människor som inte begått brott döms till fängelsestraff för att de utmanat rådande strukturer är ingen nyhet. Är det någon som minns EU-toppmötet i Göteborg?

De i maktposition har egentligen bara en uppgift. Att bevara makten. Ett stelnat systems enda uppgift är självbevarande. Blir det hotat av nya eller yttre impulser måste dessa kvävas. Henrik Alexandersson ställer sig en intressant fråga i det skenet. “Vad tänker politikerna och nöjesindustrin göra nu? Vilka vapen har de att ta till när fildelningen inte försvinner trots speciallagar och trots att de kastar folk i finkan?” Stagnation kan aldrig vinna.

Efter första förtvivlade vågen hände något i reaktionerna. Piraterna började dansa. Jag känner mig underbart kär! utropar Marcin. Isobel kontrar med Vi älskar fortfarande internet. Domen utropas som en slags seger. Idag är en vacker dag! Fildelningen fortsätter. Ung pirat är nu mera sveriges största politiska ungdomsförbund. Piratpartiet gick om Folkpartiet i medlemsantal. Lagom till EU-valet den 7e juni. Många som tidigare var nöjda med att spela WoW och tanka film får upp ögonen för vad som händer. Börjar bli medvetna. Tar första steget till att bli självständiga, tänkande, handlande individer. Svårigheter tvingar ofta fram uppvaknanden. Kanske är det för det bästa, all denna hysteri.

Ett års fängelse och trettio miljoner kronor. För 20 låtar, nio filmer och fyra dataspel. Fängelse är väl förvisso knappast värre än värnplikt, som många tvingas in i varje år. De där trettio miljonerna, som ändå bara är småpengar för industrin verkar ingen ha som intention att betala. Och så har vi några nya martyrer?

Domen är principiell. Och fånig. Ett mediespel för att visa hur det kan gå om man går emot starka ekonomiska krafter. Ingenting händer. Pirate bay är uppe som vanligt, med meddelandet “Don’t worry – we’re from the internets. It’s going to be alright. ” Trots att Pontén nästan ironiskt ‘förutsätter att de upphör‘ (Tror han det själv, på riktigt?)

Att världen är galen, att rättssystemet gynnar de med pengar och att de styrande är mer intresserade av makt än ett harmoniskt samhälle är ingen nyhet. Men det är okej. Vi kan förändra det vi kan, men inte låta oss dras med i någon negativ spiral. Det handlar ju faktiskt mest om att vara lycklig. Och det kan man vara oavsett omgivning, oavsett vad som händer i världen. Bara andas och le. Se detaljerna. Se löven rassla i vinden.

Solen kommer fortsätta skina över oss. Får någon för sig att imitiera Mr. Burns i The Simpsons och blockera solen får vi väl riva muren. Försöker någon kväva yttrandefriheten får vi finna nya sätt att yttra oss. Flyta som vattnet istället för att pressa emot och blockera.

Ingen kan ta vår frihet ifrån oss. Ingen mer än vi själva. Vi är inte beroende av yttre omständigheter. De bara underlättar eller försvårar vår kommunikation med andra och våra vardagliga företeelser. Låt inte FRA, Ipred, upphovsrättslobbyister, mutor, antipiratbyrån eller politiker som glömt sitt hjärta hindra dig från att Leva.

Lev varje ögonblick, fri och lycklig. Det är den största revolutionen.

Jag skulle vilja se statistik på hur mycket tid vi spenderar med att göra “ingenting” på internet. Snurra runt och följa en länk efter en annan. Varför inte rädda världen lite och göra något vettigt av den tiden?

Alla dessa rädda världen-siter bygger på samma princip. Sponsorer betalar en viss summa till en välgörenhetsorganisation för att visa reklam när människor klickar på länkarna. För varje klick bevarar man så och så stor yta skog eller ger mat till så och så många barn.

Det är enkelt. Det är snabbt. Det är gratis. Och du kan klicka varje dag.

• Ett klick för skogen. Vår urmoder i reklamklickande. Just nu finns ingen kampanj, eftersom de just köpt/räddat Verleskogen. Varje räddavärldenlänksida vore ofullständig utan en länk hit. Titta in igenom några veckor!
• Ecology fund. Rädda regnskog, hjälp trädplantering och rädda utrotningshotade djur.
• Rainforest. Rädda mera regnskog.
• The rainforest site … och ännu mer. Det finns ganska mycket regnskog i världen. Åtminstone i några år till.
• The child health site, The hunger site. Barn är hungriga och sjuka lite varstans i världen.

Gör det här verkligen någon skillnad? Jag vet inte. Ett klick för skogen, den enda svenska länken med på listan, bevarar verkligen skog. De andra? Jag vill tro, och hoppas.

Det finns givetvis så mycket mer man kan göra än att klicka på länkar. Men små saker kan göra större under än man tror. Så glöm inte att le. Du kan rädda någons dag. Och gör du en enda människa lycklig, då har du tagit ett steg mot att rädda världen.

? välgörenhet, gammelskog, hunger, regnskog, miljö, skövling

Ingen kan väl ha undgått att Ipred-lagen trädde i kraft i dagarna.Och det tog inte många timmar innan första begäran om att lämna ut IP-nummer trädde i kraft (DN, SvD.) Jag är i Sverige såpass sällan att jag inte direkt berörs av allt ständigt pockande på grundlagen och rättsäkerheten, men jag följer ändå utvecklingen med förfäran.

Många andra har bloggat om Ipred, så jag behöver inte upprepa vad det är. Men kort handlar det om att upphovsrättsindustrin har rätt att bedriva spaningsverksamhet om fildelning på internet, och med en skärmdump(!) som bevis ha rätt att begära ut utgifter och sedan pressa ut ägaren bakom internetabbonemanget på en enorm summa för “förlorad inkomst”, eller dra ärendet till domstol. Tycker du det låter okej, så läs på lite mer och tyck igen.

Hela samhällsutvecklingen som tog skruv med start i 9/11 är ett praktexempel på rigida institutioners reaktion när de känner sig hotade. Varje samhälle startas ur en kreativ impuls, men stelnar förr eller senare i föreställningar och tankemönster. I och med denna rigidifering blir de inte kapabla att möta förändringar, som kräver kreativitet och flexibilitet för att bemöta. Alltså hotas samhället i grundvalarna av den nya impulsen som kommer. För att bemöta detta (reella eller påhittade) hot drar de åt snaran hårdare — blir ännu mer rigida. Som leder till mer oordning, som leder till ytterligare rigidifering och tillslut brister hela strukturen.

De rigida institutionerna är inte bara upphovsrättsindustrin. Det är hela samhället i dess nuvarande form som känner sig hotat. Internet luckrar upp många gamla invanda principer. Det möjliggör plan direktdemokrati. Människor kan organisera sig i tusentals på några timmar eller minuter. Kommunikation blir okontrollerbar. Röster kan spridas utan ansvarig utgivare. Internet är skrämmande för stelnade strukturer — för det är något nytt. Man ser inte möjligheten och potentialen, utan bara hoten. Jag pratar inte om något “dom” som sitter och bestämmer — processen är lika omedveten som egots rädsla för förändring. Faktum är att det är samma sak, fast på en kollektiv nivå. Därför höjs röster om censur på internet. Internets roll för samhället trivialiseras, förbises. En enorm potential missas. För vad som ses är ett hot, inte möjligheter.

Lyckligtvis kan en sådan utveckling inte pågå för evigt. Struktuerna måste falla, eller övergå i en ny kreativ uppbyggande impuls. Det är lite lockande att helt enkelt vänta ut hysterin. Men det går snabbare om man gör motstånd.

Så vad kan vi göra?

• Fortsätt fildela precis som du gjorde innan! Låt inte absurda lagar skrämma dig. Gör det som en form av civil olydnad. Använd anonymiseringstjänster om du känner dig otrygg med upphovsrättsindustrin nosandes runt hörnet. (Relakks, ipredator, dold)
• Öppna upp ditt nätverk. Döp det till ipredia. Med ett öppet nätverk blir det svårare att bevisa vem som fildelat.
• Rösta på Piratpartiet i EU-valet den 7e juni. Piratpartiet verkar vara det enda parti som faktiskt tar den här integritetskränkande samhällsutvecklingen på allvar och ser det stora perspektivet. Den kreativa impulsen i ett stelnat samhälle. (Deras ungdomsförbund är för övrigt Sveriges näst största ungdomsförbund, och moderpartiet ligger mellan V och FP i medlemsantal.)
• Skriv brev till stadsministern. Höj rösterna, inte bara i bloggsfären. Fortsätt synas, höras, skrika. Det har fungerat förut. Vi är en stor folkrörelse mot ett litet etablisemang.

Det handlar inte om fildelning. Det handlar inte om att få ladda ner lite musik eller några böcker. Det handlar om frihet och integritet, om rätten att få utnyttja internets fulla kapacitet. Det är en enormt samhällsförändrande infrastruktur, långt mycket mer än ett kommunikationsmedium eller ett sätt att dela med sig av sin media. Internet är samhällsomstörtande, eftersom utvecklingen går så snabbt och de redan invanda föreställningarna inte hinner med. Det föder en rädsla för förändring, för det okända. Man bygger upp skräckbilder, skapar påhittade hot. Gör allt för att ha kvar rådande strukturer.

Men det är för sent. Kreativiteten kan hämmas, men aldrig kvävas. Den kommer alltid blossa upp. Den kommer alltid finna nya sätt att ta sig uttryck. Vi kommer alltid finna nya sätt att kunna dela med oss av vår kultur.

Det är motstånd som skapar förändring. Låt oss förändra världen tillsammans.

Älskar du att tillverka smycken och vill leva på det? Drömmer du om att starta en kringresande cirkus, att starta ett hem för hemlösa katter, skapa ett imperium, starta en social bank eller jobba i en vacker trädgård?

Gör det!

Ingen kommer servera dig din väg att leva. Åtminstone såvida du inte vill vandra i upptrampade spår med ett ganska okej arbete, en okej lägenhet och ett ganska okej liv. Känner du att du vill något mer än att bara överleva och reproducera — finn ett sätt att göra det!

Vi lever i en tid som är unik genom sin intensiva föränderlighet. En tid då vi måste finna nya vägar att leva. Kreativitet är en av de viktigaste egenskaperna för att dra nytta av den tid vi lever i nu. Ingen kan längre tala om för dig hur du ska leva, hur man gör och alltid gjort. Den gamla tidens normer och förutstakade banor gäller inte längre.

På medeltiden var ens öde förutbestämt från födseln. Man visste sin plats i samhället och vad man skulle göra, och man hade sin framtid tryggad. Det var enkelt. Människors samhällspositioner var i Guds händer, och man fann sig i det.

Sedan utropade Nietzsche Gud är död! Vi blev fria att definiera oss själva och bestämma över våra egna öden. Förändringar följde på varandra i en mer intensiv hastighet. Nu mer än någonsin. Se tjugo år tillbaka. Nittonhundraåttionio. Så otroligt mycket som förändrats. Och kurvan verkar inte falna.

Institutioner som blir överflödiga klamrar sig fast och skriker högt att de visst behövs. Västvärldens människor är rädda för att deras arbeten skall flyttas till låglöneländer. Alla klamrar sig fast vi det gamla. Vid sina bilder om hur det skall vara.

Dessa förställningar gäller inte längre. Allt förändras. Att klamra sig fast vid det gamla orsakar bara lidande; föreställningen om hur det ska vara överensstämmer inte med hur det är.

I denna förändring kan vi bli fria. Vi behöver inte längre följa gamla upptrampade spår. Vi kan finna nya vägar att leva. Inte bara för att försörja oss, men i alla områden i våra liv. När ingenting är utstakat är allting möjligt. Vad vi behöver för att finna våra sätt att leva, är kreativitet, lekfullhet och tillit till livets skönhet och överflöd.

Finn ett sätt att nå din fulla potential, och ändå försörja dig. Du behöver inte jobba för någon annans vinning.

♥

Med dessa ord inviger jag momojord.se. Välkomna, gamla och nya besökare. Jag tänker fortsätta göra allt jag kan för att peppa er förändra era liv, att drömma, att våga, att le, att dansa, att andas.. att älska. Jag vill visa er skönheten i livet, hur vackert och enkelt det faktiskt är att leva. För det är det. Om vi bara vågar.

Men varför?, frågar sig det intellektualiserande sinnet som vill ha svar på allt. Varför evolution, om vi nu är en del av det fullkomliga universum? Varför lämna paradiset och återinträda?

Varför äger förändring över huvud taget rum om allting är perfekt?

Jag vet inte om det finns ett svar som kan tillfredsställa intellektet i den här frågan.

Rörelse är liv, och liv är glädje. En sorts dans, en lek för sitt eget nöjes skull. För glädjen i att utvecklas.

Evolutionen går emot entropin, lagen om alltings nedbrytande. Alla isolerade system som lämnas för sig själva strävar mot entropi, alltså utjämnande. Med tiden når systemet ett tillstånd av total jämvikt. Ingen rörelse sker längre. Det är “dött”. Om man blandar varmt vatten och is i en bunke, slapar olikheterna i temperatur rörelse i systemet. Men när isen smält och allt vatten slutligen har samma temperatur är det stilla om inga yttre krafter påverkar systemet. Entropi har uppnåtts.

Den kraften som gör att evolutionen går emot entropin, som strävar uppåt istället för att brytas ned, är den kraft vi kallar kärlek. Guds kärlek till sin skapelse, om man nu vill se det i den metaforen. Men den är lite missvisande, eftersom den skiljer på “Gud” (hur du nu väljer att definiera begreppet) och “skapalsen”, liv som evolverar.

En bättre liknelse är kanske att Gud återskapar sig själv, splittras och återförenas likt andetag. Evolutionen blir då en strävan att i våra medvetandet återförenas med Gud. Eller snarare låta våra medvetanden uppgå i alltet.

Kärlek är den kraft som binder samman, som förenar och sätter allt i rörelse. Kärleken får saker att växa. Nyfödda barn dör om de inte får kärlek och närhet. Jag har många gånger upplevt hur mevetet riktad kärlek kan få människor att blomma ut och utvecklas långt bortom vad de någonsin trott varit möjligt. Om kärlek är så fundamental för individens utveckling — varför inte för hela livets?

Ibland tittar jag upp mot solen. Njuter med tacksamhet dess värmande strålar och undrar om den är medveten om att allt liv på vår planet är beroende av att den fortsätter lysa dag efter dag.

Jag tror den vet det. 

Och just därför skiner den. Dag efter dag. Generation efter generation.

Den har följt jordelivet från dess första andetag och delar med sig av sin värme och energi.

Kärlek är energi och rörelse. Kärlek får saker att växa.

Nu vill jag ha er hjälp!

Som jag tidigare hintat om skriver jag en ny bok. Om hur man lever ett lyckligt och kärleksfullt liv. Istället för att gömma mig i ett hörn och skriva tänkte jag ta hjälp av bloggen. Med jämna mellanrum kommer jag publicera små texter, utkast till kapitel. Antingen bara vackra saker, eller med tankegångar jag vill diskutera. Och er uppgift är att läsa och reagera. Är det jag skriver vettigt? Är tankegångarna för långt borta? Håller de? Varför? Varför inte?

Ge mig respons. Låt oss tillsammans lära människor hur man blir lycklig!

Då börjar vi.

Vi blev aldrig utkastade ur paradiset. Vi vandrar på samma mark, skördar samma frukter. Ingen ondsint gud har straffat oss för att vi inte lydde hans vilja.

Men vi åt äpplet av kunskapens träd, och vi glömde bort paradiset vi levde i. Från att bara njuta allt livet bjöd började vi intellektualisera, konceptivisera och söka mera. Tanken föddes, och med den konstruktioner som tid.

Vi försköt oss själva från lustgården för att vi inte längre visste hur man skulle leva i den. Vi började sträva mot något bortom, något vi inte redan hade. Inte av girighet men av kunskapstörst. Vi ville veta, definiera. Vi skapade mentala konstruktioner av objekt i våra sinnen och lade mer fokus på dessa än objektet i sig. Världen blev abstrakt, något att mäta, förstå och tämja.

Ur det nya sättet att se världen tappade vi bort den gudomliga dimensionen. Världen blev en plats att överleva i. Tusen viljor, inte längre bara en, blev tvungna att samsas. Eller kriga. Jag-medvetande föddes och tog gudsmedvetandets plats. Vi började se oss som individer, åtskiljda från allt annat. Denna illusion om åtskillnad som gör att man kan utföra vilka grymheter som helst.

Vi blev inte utkastade ur paradiset. Vi tappade bara bort det.

♥

Det finns en alkemistisk symbol för transformation. En vit cirkel, en svart cirkel och en vit cirkel med en svart prick i mitten. Symbolen visar hur all utveckling sker i stadier. Först är allt ljus och bra. Sedan uppstår något motstånd, mörker. Slutligen tar man sig igenom mörkret och integerar de båda aspekterna. Något nytt och mer fullkmoligt har växt fram. Sedan kan processen börja om igen. Det är samma princip som Hegels begrepp om tes – antites – syntes. Eller som paradigmskiften inom vetenskap. När en teori inte längre håller för att för mycket säger emot den, måste man släppa de gamla förställningarna så att något nytt kan växa fram. Samhällsutveckling genom revolutioner är ytterligare exempel på denna princip.

På samma sätt tror jag det är med människan och kunskapens träd.

Vi offrade paradiset för kunskapen, närvaron för att utveckla intellektet. Och med det följde egot. Det är en period av transformation, av mörker och motstånd. Känslan av splittring och frånvaron av den gudomliga dimensionen är påtaglig i vår värld idag. Men det var ett nödvändigt steg i evolutionen. Nu kan vi finna vår väg tillbaka till paradiset, med större sinnen och rikare världar. Det fanns en potential att expandera våra världar. Kunskapens äpple väntade på oss. Det var tvunget att ske. När vi träder in i paradiset igen, när vi gått bortom intellektet och egots bojor, gör vi det med en ny medvetenhet och närvaro.

Vi kan träda in med hela anden. Så oändligt mycket rikare och visare än innan. Vi kan återförenas med Gud, i medvetenhet och kärlek.

I den kristna tradition som dominerat vår kultur sedan medeltiden har vi lärt oss att paradiset är något som väntar oss i framtiden. När vi dött om vi levt gott, eller bara senare, när det här och det här och det här är uppfyllt. Det är ur denna kristna tradition kapitalismen uppstod, om man ska tro Max Weber. Att spara och investera och att sträva efter en belöning i framtiden är helt i den protestantiska andan. Och som barn av det kulturarvet är det något vi bär med oss djupt rotat i våra sinnen. Att paradiset väntar runt hörnet, men inte här. Inte just nu. Någon gång i framtiden, kanske.

Givetvis är det inte så. Paradiset finns tillgängligt för oss här och nu. Det är inte en fysisk plats, åtminstone inte någon som är annorlunda från den du står på precis just nu. Paradiset finns alltid med oss i våra hjärtan. Och nu, bortom läror och dogmer, är vi redo att åter träda in.

Följer du med?