Hur vi möter livet styr hur vi uppfattar det. Verkligheten i sig är bara ett flöde av händelser utan innebörd — vad det betyder och hur vi uppfattar det beror på vilka lager av föreställningar vi lägger på det. På så sätt skapar vi vår egen verklighet, och det är upp till oss om vi upplever den som flow eller som något krångligt med massa hinder.

Det behöver inte vara svårt att orientera sig i den här världen. Oavsett livssituation kan där ändå finnas en känsla av flöde, en stillhet som omger alla historier. Här är några enkla principer för att möta livet på ett enkelt, okrångligt och ärligt sätt. Små saker som gör livet lättare att leva helt enkelt…

1. Tro inte så mycket på dina tankar

Vi tänker så sjukt mycket. Alldeles för mycket känns det ofta som. Tankar kan vara bra. Men dom är uttröttande. Du vet, den där känslan när du ska sova och tankarna snurrar runt runt runt. Eller när vi vaknar på morgonen, *kitchiing* så är tankekarusellen igång igen.

Tänk mindre kanske borde vara ett självklart råd, men hur lätt är det? För de allra flesta av oss har vi inte kontroll över tankarna — vi kan inte bara säga till sinnet att sluta tänka — utan vi dras med av loopen. Att meditera är bra, vistas i naturen eller finna stillheten i alla tankarna, men om det inte sker naturligt kräver det utövande eller träning. Så ett klokare råd är: Tro inte så himla mycket på dina tankar.

Tankar har ingenting med verkligheten att göra. De är bara uttryck av gamla programmeringar, glasögon vi filtrerar det vi upplever med. Tankar skapar historier kring saker som i sig inte har någon innebörd. Tankar projicerar rädslor på det vi möter, eller förväntningar, eller längtan…

Speciellt tankar som innehåller självhat. Begränsande, negativa tankar, som du fått inpräntade sedan livmodern. Varför är jag så…? Att jag alltid ska… ! Men shit, varför… ? Eller självhat som projiceras ut på ”de andra”, som alltså bara är ett uttryck för dig själv. Kan hon inte… ? Varför måste han… ? Jag står inte ut!

Tankarna kan få komma. Men du måste inte tro på dem. Tittar du riktigt noga, känner efter i tanken, varifrån den kommer och vilken energi den bär med sig, så ser du att den inte är sann. Det gäller alla tankar, men de är de begränsande och förminskande tankarna som ställer till det för oss.

2. Var ärlig

Ha för vana att vara ärlig. Det är klart det okej att ljuga ibland; spelet får spela ut sig så som det vill. Men våga vara ärlig. Speciellt i nära relationer. Berätta sanningen, så som du upplever den, utan att blanda in eller lägga till anklaganden eller tvetydligheter. Ta ansvar för dina känslor; se till att du talar ifrån hjärtat, och inte utifrån egot. Var ärlig nog mot dig själv att se skillnaden.

Tar du för vana att vara ärlig mot andra, blir du det också allt mer gentemot dig själv. Förstår du att ingenting har med någon annan att göra, utan att allt sker i dig själv, kan du på riktigt på djupet börja se efter vad som försiggår i ditt inre. Och det är där de riktigt djupa antagandena som skapar alla projiceringar finns

3. Det du ger uppmärksamhet växer sig starkare

Vad händer om du hela tiden fokuserar på dina problem? Verkar de bli mindre? Och vad händer med problemen när du skiter i dem och tar en joggingtur i skogen eller tokdansar några timmar? Var är dom då?

Tänk glada tankar. Le. Känn andetagen strömma in och ut. Tänk på vackra saker. Tänk snälla saker om dig själv och andra. Vad händer med upplevelsen då?

Det du fokuserar på växer sig starkare. Ger du massa uppmärksamhet till tankarna så fortsätter de ha sin dominerande roll i ditt liv. Finner du istället mellanrummet mellan tankarna, eller tystanden bakom och vilar uppmärksamheten där, kommer tankarnas inverkan bli svagare och svagare, allt medan din upplevelse blir mer och mer stilla.

Försöker du ta itu med något i dig? Har du något du känner står ivägen för att du ska kunna vara fri och leva i stillhet? Vad händer när du hela tiden fokuserar på det där problemet? Jo, det blir starkare.

Tankar har ingen makt i sig själv. De måste ha vår uppmärksamhet och vårt medgivande för att kunna betyda något. Vi måste tro dem till sanning. Och ju mer vi ger dem vårt medgivande, desto större makt får de.

4. Allt går över

”why tear your soul apart for something here
one moment, and gone over the next.”
- Rumi

Ibland är det flow och magiskt och världen är helt förträfflig och fantastisk.
Ibland är det grått och trist och babylon och så jävla mycket att göra och jag har inte sett solen på en vecka.
Ibland skriker tankarna och slåss om vår uppmärksamhet.
Ibland är det helt tyst, åtminstone några timmar varje natt, när vi inte ens drömmer.
Ibland lider vi. Ibland njuter vi. Ibland båda på samma gång.

Grejen är. Allt går över. (Allt utom du, faktiskt.) Alla situationer, alla känslor, allting som kommer i den här världen försvinner igen. På så sätt är det inte sån himla stor grej vad som händer. Det har ingen giltlighet förrän vi skapar en historia om det — en tanke som i sig altså inte är sann, och vad det än är så försvinner det lika fort som det uppstår. Vi behöver inte följa med mitt i den kaotiska bergochdalbanan, utan se det uppifrån, hur dalar blir toppar blir dalar blir loopar och går runt runt runt igen.

Vad som händer är alltså inte hela världen. Imorgon händer ändå något nytt och om en vecka minns du inte vad som var så upprörande nu. Om du inte skapar en historia du klamrar dig fast vid, förstås.

5. Släpp taget

Vi har alla massa skit med oss. Sånt där efterhängsamt från barndomen som format hur vi uppfattar världen, människor och oss själva. Sånt som håller oss nere i gyttjan och fast i separation. Låter vi oss styras av de här programmeringarna kommer vi fortsätta halvsova oss genom livet på autopilot.

Kliv upp ur gyttjan. Viss skit måste vi deala med, men det allra mesta går att bara kliva ur. Ser vi att tankarna bara är tankar, och inte sanningar som dikterar verkligheten, så tappar de sin makt över oss. Och problemen, vad är de mer än bara tankar?

Varje småproblem behöver inte tas hand om. Vi blir inte fulländade människor av att gräva i det förflutna och försöka lösa barndomstraumor. Vi blir fulländande genom att inse at vi redan är det, att vilken historia sinnet än skapar, och vilka tankar som än snurrar runt i uppmärksamhetens sfär så är det inte vi. Inget av det där har något med oss att göra. Begränsande tankar är inte mer än vanemönster vi förblindat oss med. Vi kan släppa taget om dem lika lätt som vi släpper taget om en förbipasserande vindpust.

6. Dela med dig

Le när du vill le. Skratta mycket. Håll inte tillbaka dig för något. Lyssna inte på dom som är tråkiga. Dela med dig av det du tycker är vackert. De runt dig är också du. Djuren, träden, skogen, solen, stjärnorna är också du. Vi drömmer fram allt det här, varje unik drömvärld där vi agerar drömkaraktärer åt varandra. Vill du leva i glädje och kärlek — sänd ut glädje och kärlek.

Vi skapar världen genom våra projiceringar. Det är du som bestämmer vilken värld du lever du. Om du envisas med att tro på dina tankar, tro åtminstone på något vackert, enkelt, omvårdande som tar hand om dig. Och om du inte tror på dina tankar… grattis. Välkommen hem.

PS. Min reflexologilärare har börjat blogga. Klart läsvärt om reflexolog, zonterapi, näring och hälsa!

? tankar, ego, problem, flow, enkelhet, liv, medvetande

Kropparna är ingenting vi har. De är inte våra. Detsamma gäller egot. Jag och mitt ego. Som om det vore något substantiellt, något som finns där, en djävul på axeln som viskar i vårt öra, eller en gnällig fyraåring inne i vårt huvud. Men egot har lika sann substans som kroppen eller nuet. Det är ingenting som bara finns där, som vi drabbats av och måste frigöra oss från, eller vad vi nu kan få för oss. Vi måste skapa det hela tiden, upprätthålla det genom våra handlingar, och genom att tro på illusionen vi skapar. Ego (separation) är alltså ett verb, snarare än ett substantiv.

Känslan av separation är något vi måste skapa hela tiden. För vad händer när vi slutar skapa, slutar upprätthålla, slutar tro. Vad händer om vi bara släpper taget om en idé. Vad finns kvar?

Det naturliga stadiet kräver ingenting för att upprätthållas. Inga idéer som måste tros på, ingenting som måste göras eller utföras. Det är helt enkelt vad som är kvar när alla lager av görande faller bort. Och det enda som faktiskt är verkligt. Det behövs ingen fantasi för att skapa det. Det behövs inte upprätthållas. Det är opåverkbart av förflutet eller framtid, och finns inte ens i något nu som vi försöker klämma in däremellan. Det är inget svårt, komplicerat eller mystiskt. Det är ingenting som kan uppnås eller finnas eller väckas. Det är bara… tja, se efter själv. Vad händer om du slutar mata separationen med uppmärksamhet?

Det jag är är inte den här kroppen, eller den här idén om en Momo. Kroppen är inte min, identiteten inte min, tankarna inte mina — hur skulle något kunna vara mitt?

Jag har ingenting. Inte ens till låns. Ändå, på något mirakulöst sätt, får jag följa med i dansen. Genom kroppen får jag uppleva sådan tacksamhet, över att få vara här, och uppleva. Jag kan inte sätta fingret på det just nu, i denna stilla men energiska natt när kroppen ville göra något annat än att sova, men tiden här är så flyktig, så kort, att jag inte kan vara annat än så enormt tacksam inför mysteriet. Vad jag vet kan det ta slut imorgon. Kroppen kan somna in i den underbara djupsömnen, och aldrig vakna upp ur den igen. Hela jagkänslan som på något sätt är bunden till upplevelsen försvinner och resan ner i samsara kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Vi kan dö när som helst. Döden följer oss i varje steg, och när vi minst anar det knackar han oss på axeln med sitt beniga finger och inga schackspel i världen kan rädda oss. Om vi förstår, verkligen förstår, att varje dag är en bra dag att dö, hur kan vi då slösa bort det här livet på trivialiteter? Vill du sitta och titta på TV i väntan på döden, distrahera dig och låtsas om att Han inte hinner ikapp dig?

Din klocka tickar.
Varje andetag är ett andetag närmare döden.
Tick. Tack. Tick. Tack. Tick. Tack. Tack. Tack.

Tycker du livet är grått och trist?
Hur skulle det vara om du visste att du skulle dö imorgon?
Vad skulle du göra?

Varför gör du det inte nu?

Du har ett liv på dig. Det här. Sen är det slut. Vill du se tillbaka på ditt liv i dödsögonblicket, hur du hängde i dödens väntrum och läste skvallertidiningar, sneglade ångestfyllt på klockan men vände genast blad för att läsa om den senaste bullshiten i världen. Döden stämde möte med dig redan vid födseln. Varje minut är en minut till låns. Den är inte din, men på något sätt har du undsluppit döden och fått uppleva den. Och nu sitter du i väntrummet, med andan i halsen och en ångestklump i magen, som en paralyserande tandläkarskräck.

Döden och livet går hand i hand. Det är samma sak; ger och tar, föds och dör. Försök undvika döden, och du försöker undvika livet. Bli vän med livet, och du blir vän med döden. Blir du medveten om hur dödlig du är, blir du också medveten om hur levande du är.

Det är så fånigt på något sätt, men vi tycks inte uppskatta något förrän vi inser hur förgängligt det är. När det är mitt framför våra ögon tar vi det för givet. Som om vi lever i illusionen att det varar för evigt.

Inser du att du ska dö, så kommer tacksamheten och smälter rädslans fasader. Låt hela förgängligheten rinna mellan fingrarna, genom kroppen du inte ens har till låns.

Ingenting är ditt, inte ens ditt namn.
I dödens blick finns nyckeln till att våga.
Du kan göra precis vad som helst.
Det finns inga ursäkter längre.
Följ impulser och drömmar. Våga dansa med livet!
Ingenting är ändå ditt.
Så vad har du att förlora?

Gång på gång finner jag mig omgiven av sprirituella klyshor och ser reaktioner börja ta form. Det är inget fel på spiritualitet. Egentligen. Det är lika fint som att plocka kottar, eller knyta skorna. Men bullshitdetektorn ljuder så högt att hela huvudet buzzas sönder och min reaktion är att vilja skrika rakt ut. MEN SER NI INTE VILKEN BULLSHIT DET ÄR!?

Nåja. Inte riktigt så.
Men så här:
All den här hittepåspiritualiteten. We’re all gonna rise as one. Vi är i en förändring och kommer alla nå en högre energinivå. Meditera för fred, använd attraktionslagen för att skapa förändring i världen. Fånga dagen. Eller allt icke-dualistiskt advaitatrams, ”cappuchinoupplysning”, intellektuella insikter som inte förkroppsligats, och där det inte finns något intresse av att förkroppsliga dem. Ahh, eller varför inte ta ta allt som är spirituellt och klumpa ihop det. 2012 och DNA och UFO’s och jag vet inte vad. Då kan det låta typ såhär:

Tut tut tut tut tut tut tut tut låter bullshitdetektorn. (Notera ”requires expansion of our existing beliefs” …)

Det är inget fel med spiritualitet. Men syftet är inte, och har aldrig varit, att ”vakna upp”. Tvärt om. Det handlar om att sova gott. Om att döva sin existensiella ångest, hopplösheten och paniken över att finnas till som människa.

Den där hopplösheten, som ligger där djupt begravd någonstans, över att världen är på väg åt helvete, och hur mycket vi än kämpar ligger det inte i våra händer. Hopplösheten över att det finns så mycket grymhet och lidande på alla nivåer av det mänskliga varat. Vi krigar, dödar och våldtar varandra på grund av ideer och åsikter. 450 miljarder djur slaktas varje år för att bli mat. Inte ens på lokal nivå kan vi hålla sams; hur många relationer bygger inte på rädslor och bristande kommunikation?

Samma existensiella panik kan ligga och lura i känslan av att något är jävligt fel, att allt bara är illusoriska luftslott, gemensamma lögner vi alla lyckas tro på, genom att bygga våra egna rigida versioner av dem. Kanske vänder vi paniken mot känslorna, den ångesten över att bara finnas till som människa (må vara uppdiktat eller inte); det är tungt att vara någon, med historia och problem och taskig barndom och allt det där. Vad är att sträva mot att släppa identifikationen med det där jaget, om inte en desperat reaktion mot den där ångesten? Den där djupa, jävla rädslan, som håller fast oss i vilken skit som helst, för djupt, innerst innerst inne, så är vi så rädda för att inte finnas. Vad gör vi när vi inte längre kan knuffa bort den?

Nu målar jag upp en mörk bild här, men jag vill tydliggöra en poäng. Det här mörkret är ingenting vi nödvändigtvis är i kontakt med. Vi gör ju såklart allting vi kan för att skjuta undan det. För att slippa möta vår egen existensiella rädsla.

Och vad är en effektivare distraktion mot det där svarta hålet, än spiritualitet? Vi kan bygga upp lull-lull-sagor om att vi är på väg in i något finare, vi kan hitta på historier om varför vi finns på den här jorden — hitta på svar till alla frågor som uppstår i tomheten, och vi kan nöja oss med det. För att det tar oss bort från ångesten. Remedies against panic. *

Denna egoinducerade spiritualitet är således inget annat än förtäckt rädsla. I vilken position egot än sätter sig, hur fint det än verkar, hur mycket prat det än är om växande, transcenderande; hur fina regnsbågshistorier vi än bygger upp, så blinkar det rött och låter tut tut tut tut tut tut tut (mm, precis så monotont låter larmet. Det blir rätt tjatigt i längden.). Det luktar ego. Det luktar rädsla. Rädslan för att inte finnas till, som håller oss så sysselsatta.

Det är okej. Rädsla styr så sjukt mycket av våra beteenden, och vi är inte ens medvetna om det. För rädsla och okunskap går hand i hand — vi vågar inte ens se. Vågar inte röra vid det, höra det, lukta på det eller kasta oss ut i det. Och vi famlar desperat efter sätt att hantera rädslan, på ett så tidigt plan att vi inte sjävla är medvetna om det.

Det är inget fel, något av det här. Vi har alla våra sätt att möta tomrummet, om det så är fly det, kasta oss in i det, ignorera det, uppgå i det… Men nu tror jag jag förstår varför bullshitdetektorn ljuder så högt av all slentrianspiritualitet jag tycks springa på överallt.

Förklädd rädsla, i formen av något vackert.
Som vi så desperat försöker tro till existens.
Bara vi tror på något hårt nog, så blir det sant, aight?

Vi har ingen anledning att lura någon annan än oss själva. Och det verkar som vi trivs himla bra med att sova, om vi bara hittar en historia vi passar in i. Happs. Nu har Momoidentiteten fått säga sitt. Sov gott, fina vänner. Vi ses i drömmen…

Svårare än så är det inte.

Det finns en naturlig handling i varje situation. Och det är ändå inte vi som handlar, så det är ingen ansträngning att göra rätt val. Om vi bara låter allt det där surret släppa taget om oss.

I handlingen har vi ett val. Åtminstone kan det verka så. Vi kan alltid välja om vi ska följa vår rädsla, som blockerar det naturliga flödet, eller vara modiga att göra det vi vet är rätt. Vi väljer i ögonblicket, men vad vi än gör är det oundvikligt. Efteråt finns ingen möjlighet att något annat kunde ha hänt, än det som hände. På så sätt är allt som det ska. För det kan omöjligen vara på något annat sätt än precis så som det är. Vår vilja är fri, men resultatet är inte upp till oss.

Vad händer om vi struntar i de där tankarna att vi kanske borde, och vad den och den ska tycka? Om vi följer vårt eget flöde, hela tiden, och ser igenom självcentrerade begär när de dyker upp? Vad händer om vi slutar haka upp oss på idéer om hur livet ska levas eller saker ska göras?
Vi låter andras idéer som är påpackade på oss släppa taget? Släpper taget om ”jag”. Bara programmeringar i den omedvetna betingade rörelsen.

*

Det kan hända att våra naturliga mönster skiljer sig mycket från hur vi är vana vid att agera. Det kan hända att vi kanske hela livet agerat utefter andras förväntningar, andras tankar, utifrån hänsyn till någon annan.

Hur skulle det vara, om det inte fanns någon annan?

…

Det är ingen hemma hos dig heller.

Den där rösten…

Vem hör den?

Vem ser reaktionerna?

…

Kan det finnas något annat ‘vem’?

*

Jag upplever världen som strömningar.
Strömningar i naturens cykler.
I politik, i människors inre.
Paradigm avlöses av paradigm.

Upplevelsen förändras hela tiden,
tar olika riktningar, vänder.
Hösten förskjuts.
Det blir några grader varmare.
Tills nästa istid tar över.

Människans historia är så otroligt kort på den här jorden. Liv har spirat i miljoner år på den här planeten. En planet i ett enormt universum, som i sig bara är en aspekt, en del av en historia. En historia som behöver oss för att berättas och bli solid.

Bara historia…

Vi är inte skilda den här planeten. Vi är inte skilda den här naturen. Allt det här är Jag, alla tider, alla åldrar.

Människans korta korta korta tid här på jorden… vi kan dö ut i morgon, eller om hundra år, eller om några miljarder när universum imploderar eller exploderar igen. Den stora vågen, där tiden föds, första ögonblicke… också bara en puls…. strömningar… vågor…

…

Att ta ett steg tillbaka, och få lite perspektiv, i vilken situation som helst, gör att vi ser den klarare.
Och att ta det sista steget tillbaka… ser vilket fragment av en vågkrusning jordelivet är.

Och hur enormt havet är.

…

Det är havet vi är.
Inte tumultet i vågkrusningen.

Vi kan inte drunkna,
för vi är havet,
och det kan inte drunkna i sig själv.

Jag sitter i ett satsangtält, dit benen råkade ta mig när jag trodde jag var på väg någon helt annanstans, tittar storögt på kvinnan som står framför mig.

Och tänker: ”Va?”

Vad sjuttsingen pratar hon om? Tror de andra verkligen på det här?

Jag ser mig om, lite i smyg. Publiken lyssnar uppmärksamt. En del nickar igenkännande. Som om det är en självklarhet. Som att det är så det är.

Kvinnan pratar vidare. Något om att acceptera döden och försoning. Jag smyger ut så omärkligt jag kan och sätter mig på den stora gräsmattan med en kopp te och tittar ut över det skimrande människohavet.

Jag förstår mig inte riktigt på den här världen längre. Eller människorna. Ibland kan jag spela med, men för det mesta är jag bara förvirrad. Låt oss se om jag förstått det här rätt…

Vi är alla personer med en historia. Vi har varit med om mycket skit i det förflutna som påverkar hur vi är nu. Vi behöver komma över våra blockeringar och lösa våra problem för att bli hela människor. Det är en hård och lång väg att gå, men tillslut kanske vi kan nå fram till målet att bli hela. Om inte annat tar oss varje delsteg lite närmare målet. Målet att… ja, vaddå? Bli hel? Bli fri? Bli fri från vaddå? Blockeringarna och problemen? Bli hel som i…? Hur ska jag fylla upp den där sista luckan? ”Leva upp till vår fulla potential”? ”Leva livet fullt ut”?…

Så vi använder tekniker för att lösa problemen. Vi går i terapier, går kurser, workshops, mediterar, gör yoga. Läser självhjälpsböcker, blir terapeuter själva eller hänger med gurus. Och vi kanske lyckas städa lite i egot, ställa lite saker tillrätta, men det kommer bara mer, mer mer mer. Djupare lager i det undermedvetna, kallar vi det, och kastar oss gladerligen in i våra nya issues och blockeringar, i hopp om att en gång bli hela människor.

Eller… Va?

Vi kan gräva i all oändlighet. Eller så kan vi helt enkelt sluta. Inse att det vi fokuserar på växer sig starkare, och att ju fler problem vi löser, desto fler skapas. Att försöka befria oss från sinnets grepp, på sinnets villkor, fungerar aldrig. Sinnet älskar den här leken. Skapa problem och försöka lösa dem. Håller transen igång.

Hur mycket mer självutveckling måste vi syssla med innan vi inser att vägen inte leder någonstans?

Se efter. Se efter vad du identifierar dig med. Du kan jobba med den här personen, det här jaget hela livet, utan att bli färdig. Men det räcker med ett enda ögonblick, för att allt ska falla. Ett enda ögonblick att bryta dig ur transen, för att sluta se allt genom egots ögon och istället låta egot bli sett, som en del i rörelsen, i all rörelse…

Ta reda på vem det är som ser allt. Hitta den som upplever det här.

Du är redan fri. Du är hel. Du är perfekt. Men det spelar ingen roll hur många gånger du läser det, hur många workshopshållare som säger det. Du måste se efter själv.

Kan du hitta den som upplever allt det här?

Sen kan du gå på workshops. Eller dricka te. Eller dansa. Eller vad som helst.

När du inte längre är fast i transen
om att något måste göras
för att du ska bli fri.

Tepåsar med etiketterna Detox och Love. Mycket sojamjölk och honung. Det är hela grejen. Ord på en blogg, ja, det är där också. Och i morgondagens att göra-lista, radioskvalpet i sommarstugan, alkoholisten på parkbänken. Grannarna som bråkar, den övervuxna gräsmattan eller bilkön. Ja, det är där också. Det är bara så uppenbart, att vi lätt missar det. För vi har fått lära oss, att det ska vara svårt…

Allt vändes upp och ner den natten. Inget var längre som det en gång varit.

Jag förstod plötsligt ingenting längre, samtidigt som jag förstod allt. Jag tittade på människorna, alla de som springer runt… och kunde verkligen inte förstå. Vaddå, de tror de är någon? De tar det där ”jag” för givet, tror att allt som händer händer dem.. lidande, lycka, sorger, extas… jag var bara så förundrad.

Jag kunde plötsligt inte relatera till människor längre. Tusentals teatermasker på en scen, i trans, uppslukade av sina roller. En förvirrad stackare som slitit av sig masken, vaknar upp ur drömmen.. och ser alla andra springa runt.
Så mycket förändrades. Så mycket hände. Samtidigt som ingenting alls hände. Så många stormar, samtidigt som det var – är — så stilla hela tiden.

Vågor av identifikation dök upp då och då… under det första halvåret eller så, var de starka. Stormar av intensiva eldar för att bränna upp min egen värld. Egot som kämpar för sin överlevnad. Vågor att surfa på och rida ut.

Vågorna lugnade sig till krusningar på havet. Stillheten blev mer och mer stadfäst. Tvivel och undringar byttes mot stadfasthet. Jag vet. Jag vet att jag vet. Sinnet kommer alltid tvivla – ja, sinnet finns fortfarande där – men det har ingen giltlighet. Tvivlet har ingenstans att landa. Tvivlet, om det någon gång dyker upp en rest av det, når inte fram… precis som resten av omvärlden. Hela sommaren lyssnade jag på satsanger. Adyashanti och Mooji. I timmar och timmar. Jed McKenna väckte nya stormar och fick mig för ett ögonblick att glömma bort kärleken. Mooji påminde mig igen och sakterligen blev även hjärtat etablerat i det nya sättet att uppleva. Det gränslösa, tidlösa självet upplever ur mina ögon, samma ögon som det illusoriska egot en gång tittade ut genom.

Jag skrev. Skrev skrev skrev. Ett tag verkade det som jag skrev en bok. Advaita och icke-dualism och alla de där begreppen kom in i mitt liv. Tydligen var det här inget unikt och slumpmässigt, utan något utarbetat, mångtusenårigt. Tusen och åter tusen människor har genom tiderna fattat samma sak som jag. Jag ser människor omkring mig och ser att de ser. Vet att de vet. Vi ler åt varandra, eller ignorerar varandra. Det är inte så viktigt.

En halv miljon tecken skrev jag på några månader. Det är typ två romaner. Det behövdes väl, eftersom det hände. Nu sitter jag med en stor hög prydligt utrskivna papper och tittar på dem.. jaha? Vad ska världen med det till? Vad finns det mer att säga? Samma på bloggen, vad finns det att säga? Det som är relevant går att skriva på några sidor. Eller som Mooji uttrycker det, om inte sanningen går att skriva ned på baksidan av ett frimärke är den inte ren nog.

Ingenting annat intresserar mig. En gång i tiden handlade Momo Jord om lycka, hur man lever ett schjysst liv, hur man copar med vardagen eller flowar i livet. Hur man manifesterar grejer. Sådant som alla kunde relatera till. Sedan i våras har det uteslutande handlat om… tja, icke-dualism. Det enda som funnits i mitt sinne. Jag Är, och det är allt som är. Jag brydde mig inte längre om att vara pedagogisk, att vara förstådd. Det spelade ingen roll. Det var det ens som intresserade mig. Jag slutade fatta grejen med att hantera saker på sinnets nivå. Jag kunde inte längre relatera till sinnen. Även om jag förstod helt vad som hände lät jag saker vara. Det var så absurt för mig, är det fortfarande… att människor envisas så mycket med att tro att de är någon, att de har ett sinne, att lidande och historia är deras. På något sätt känns det så himla ineffektivt att lösa saker på sinnets nivå… problemen kommer återkomma. Lidande kommer alltid vara där, så länge sinnet är huvudfokus. Sinnet och inte Självet, det allomfattande, tidlösa självet som vi alla är. Det enda som är bestående, sant. Och det som strålar sådan… frid.

Det har aldrig varit ”jag” som styrt något av det här. Det har bara hänt. Jag har bara observerat. Jag har observerat stormar, stillhet, frihet, extas. Jag har observerat människor lida, utan att göra något trots att jag kunde. Jag slutade dalta med egon, förutom när det var uppenbart att det faktiskt var det som behövdes. Bara en enda sak spelade roll för mig. Att vakna upp.

På något sätt är det så himla ironiskt att vara terapeut med den utgångspunkten. Men mina klientmöten – de jag valde att ha kvar – var så kärleksfulla, så vackra. Jag njöt av mitt jobb, jag gör det fortfarande.

Och nu då? Jag hänger i ett stort, tomt hus i Tiruvannamalaj. Största delen av dagarna spenderar jag med att ligga och titta upp i taket. Och jag är helt nöjd med det. Jag skulle kunna göra hur mycket som helst, satsanger och spelningar och konserter och schjyssta restauranger och skogen och sjön och de vackraste människorna jag vet bor bara några hundra meter från mig. Men jag ligger och tittar upp i taket. Ensam. Eller ibland ligger Fredrik brevid mig. I samma stilla varande, glädjen och blissen som inte ens behöver uttryckas med ett leende.

Ingenting alls behöver göras. Ingenting är bättre än något annat. Omvärldens glädje eller spännande saker berör mig inte. Jag har det bra. Var jag än är, vad jag än gör, är det samma frid. Känslan av att Jag är. Sadhulivet var helvetiskt jobbigt, såg jag från någonstans, men även när sinnet reagerade och började skrika, var där frid. Jag berördes inte. Huset här har varit kaos, tio personer, en dampunge, en supande amerikan och inte ett ögonblicks ensamhet på flera veckor. Där var bara frid. Och när det går över, är det som det aldrig någonsin hänt.

Ingenting sätter några spår. Allt bara är.

Vad som kommer hända nu vet jag inte. Kanske kommer en våg av görande komma. Vid någon tidpunkt kommer jag säkert packa min väska och dra vidare. Kanske kommer en bok skrivas, men just nu förstår jag verkligen inte varför. Allt som behöver sägas är sagt. Ett frimärke är inte särskilt stort. Jag har inget särskilt stort intresse av att skriva, trots att där finns en stor kärlek till orden. Taket är lika vackert som skogen eller toppen av Arunachala.

Det finns inget att uppnå. Inget att göra. Görs något så händer det genom mig, jag har ingenting med det att göra. Däremellan vilar jag. Vilar i blissen och glädjen av att finnas till. Förundras över det här miraklet, att det finns kroppar, att det finns sinnen. Att det finns miljarder världar på en jord.

Jag vilar. Äter vindruvor. Tittar upp i taket.

Det är ett himla fint tak.

*

”Mooji är så medkännande. Han sitter där, och lyssnar på alla våra problem. Vi får lätta våra hjärtan. Han är så icke-dualistisk.”

Jag tjuvlyssnar på de blektjocka britterna i övre medelåldern som sitter vid bordet bredvid och pratar om viktiga saker. Jag smuttar på min papayalassi och läser en bok om indiska gudasagor. Detgår visst utmärkt att vara närvarande i det där nuet alla pratar om, utan att behöva snöa in på ett sinne i taget. Jag tycker om att sitta och lyssna på konversationer, lite på samma sätt som det finns njutning i att åka spökhuset. Mayas verk är fan det läskigaste.

”Self-enquiry är väldigt viktigt.. men du måste vet vad du gör, annars kan det vara farligt.” De andra runt bordet nickar medkännande och kvinnan som badar i svett fortsätter. ”Man borde bara gör det med någon som är kompetent.”

Sällskapet runt bordet har något gemensamt med de flesta satsangbesökare. Ålder, kön, bakgrund, allt sånt där skiljer (”vit medelklass” verkar dock bestå.), men många har en sak gemensamt. De har ett hål de vill fylla. De är olyckliga och vill bli lyckliga.

Och för skrämmande många är konceptualiserad icke-dualism lösningen. ”Han är så icke-dualistiskt.” Jag älskar det! Jag vill hi-fivea Maya, men hon är upptagen med att dra i trådarna så dockshowen kan fortsätta. Det kvittar hur mycket Mooji sitter och frågar vem som upplever. De här människorna vill ha sin årliga satsangfix, så de sedan kan sitta artiga kring middagsbordet och berätta om när de träffade en livs levande Guru.

”Jomen, du vet, det finns en ny grej nu. Icke-dualism heter den. Direct path to enlightenment. Joråsåatt…”
”Nejmen oj vad fint! Är du upplyst nu då?”
”Nja… Men det finns ingenting att göra, säger han. Han säger att vi alla är Det, typ medvetande alltså, energi du vet, och att alla redan är upplysta!”
”Men guuud så trevligt då! Får det lov att vara lite mer kaffe?”
Så sitter de där och är upplysta och dricker kaffe coh ser världen passera förbi… eller?

Satsanggurus drar till sig egon som flugor. Sökarna, som vill ha någon som behöver sin fix och spegla sig i guruns bliss.
Jag vet att för de som fattat kvittar de lika, men jag tycker ändå lite synd om dem på nåt sätt, allihopa. Man skulle ju kunna tänka att någon slags insikt skulle komma om man hänger några år med en den store gurun. Ändå står de och stampar, kommer ine förbi stadiet av self-enquiry, kommer inte förbi frågan, men blissar ut i rymden gång på gång bara de möter sin mästares blick.

Egon som hakar fast vid en symbol för den jaglösa närvaron för att fylla det där hålet. En mur av egon kring den stora mästaren. Som flugor runt bajset.

Self-enquiry är bara ett steg. Stanna inte där.
Om du fattar, integrera sanningen och alla dess följder.
Om du inte ännu fattat, sätt dig ner och håll käften tills du VET vad som är sant.

Vill du blissa hos en guru är det såklart helt okej. Men se det för vad det är. Bliss hos en guru. Ingenting annat, om det är den leken du leker.

Det kan säkert vara gynnsamt att hänga med en guru ett tag. Åtminstone en som fattat och som ve hur man lär, hur man guidar någon till det onåbara. (Vilken idiot som helst kan bli upplyst, men långt ifrån alla är kapabla att uttrycka och lära ut sanningen.)

Men jobbet är ditt.

Det går inte bara att hänga i gruuns närhet och vänta på att upplysning kommer på något mystiskt sätt. Ditt jobb är att dyka djupt in i dina förställningar, skaka av alla lager av illusoiner. Så länge det finns någon som gör något. Gurun gör ingenting. Blissen och kärleken du ser är självet reflekterat i tomma ögon. Devotion till ett objekt – en person – kan fungera en stund, för att ladda ur känslor av jag och mitt, men tillslut måste du släppa taget även om gurun och inse att du är ensam. Att alla vägar leder till villfarelsen att det finns en väg att gå.

Tro inte att någon annan kan ge dig något, eller visa dig något. Sök inte något i det yttre; leta in bland reflektionerna. Ljuset återspeglas så starkt att det bländar, men det är inte källan. Följ bara tekniker du kan förstå, och som ger resultat. Självrannsaka skickligt och djupt; inte halvhjärtat och i ord. ”Vem är jag?” blir ett plattitydmantra som tappar sin mening. Varje situation tar dig närmare det du vill nå, om du kan se den för vad den är och etrahera lärdomen från den. Träna på att genomskåda tankar och känslor och förundras hur de förlorar sin kraft över dig. Se hur det här mysteriet vi kallar ”Jag” tar form, varje ögonblick så unikt, nytt, levande. Släpp idén om sammanhang och strävan och låt dig förundras över storheten i det rena faktumet att vi är välsignade med att uppleva.. Sluta tro att du tappat bort något, och låt kärleken strömma genom hela varat.

Identifiera dig inte med någonting alls. Bara observera.

Se den som ser.

Se allt hända.

Se att inget händer dig.

Alla dessa människodraman. Dessa livssituationer. Egon som hungrar efter något. Begär som måste uppfyllas.

Jag förstår inte längre. Kan inte spela med. Det är så främmande för mig.

Jag ser en gammal rest av Momo, minns att en gång engagerade jag mig i sådant. Kom med goda råd, för att lugna egot. Jag fann alltid de rätta orden för att vända en oönskad känsla till en önskad.

Nu är Momo död. Det som agerar nu verkar inte vilja nära något ego. Bryr sig inte om den som identifierar sig med sitt ego skulle må tillfälligt bättre av några ord. Så denne kan fortsätta sin separationslek utan att behöva reflektera eller vakna upp. Det överraskar mig nästan hur oengagerad jag är. Hur jag ser egon skrika, ser vad de behöver för att lugnas… och jag gör ingenting. Säger inte de rätta sakerna, inte det egot vill ha. Det som får personen att må bra. Lugnande ord är bara opium. Dimmar den hårda verkligheten: identifikation = lidande. Obönhörligen.

Det leder inte någon vart att hålla på att dalta med egot. Uppfylla begär för något som aldrig någonsin kommer sluta hungra. Varför gjorde jag det förut? För att jag behövde, antar jag. För att identifikationen fanns där. För att jag någonstans trodde att det var en del av mig.

Jag behöver inte upprättahålla något. Jag behöver inte vara någon. Det berör mig inte det minsta hur andra uppfattar mig. Om jag verkar oengagerad, ointresserad. Jag är inte längre intresserad av att bli omtyckt av egon.

Vill jag möta en människa, är det tomheten bakom jag vill möta. Kärnan, det som är samma stoft som jag. Den kan jag tala till, för där behövs inga ord. Den kan jag umgås med, för där finns inga begär. Allt som står ivägen, det mentala oväsendet i form av tankar, känslor, ego, begär, whatever… det struntar jag i. Ser bortom. Ser det enda som är verkligt.

Det finns inget du och jag. Bakom allt det du tror är åtskiljt något annat är du samma tomhet/fullhet/evighet som finns bakom det som skriver de här orden. Det är det enda som spelar någon roll. Att allt är samma stoft. Låt egoleken leka sin lek. Låt stormarna storma. Det är inte så viktigt.

Vila.

Egot är inte i symbios med våra kroppar, eller våra sinnen. När vi föds som människor, är inte egot där. Det kommer i den tidiga barndomen, när en jaguppfattning och ett åtskiljande mellan ’jag’ och ’världen’ tar vid.

Egot föds inte när vi föds. Och det behöver inte följa med oss genom hela jordelivet. I vår barndom, kanske ända tills nu i livet har det haft ett syfte. En jagidentitet har kanske varit viktigt för att skapa oss en bild av verkligheten att kunna fungera i.

Behöver du egot nu? Behöver du identifiera dig som något åtskiljt allt annat?
Om inte, varför bär du runt på det? Varför fortsätter du vara i dess grepp?

Kan du kanske släppa taget om det, just precis nu? Säga, Tack, egot, du har gjort vad du ska och nu behöver vi inte varandra längre. Återgå till evigheten och låt energin frigöras till annat.

Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, illusoriskt. När det är en börda istället för en hjälp, när det fyllt sitt syfte, släpp taget om det. Låt det släppa taget om dig.

Allting föds, växer och dör. Uppstår från formlösheten och återgår dit. Du behöver inte egot. Egot behöver dig, för det har blivit självmedvetet och tror att det är separerat allt annat. Befria egot. Låt det gå till vila. Släpp taget. Släpp taget.

? egot, förgänglighet, släpp taget

Ett ögonblick gick, känslorna strömmade genom mig, jag lät dem vara där Sedan ställde jag mig den viktigaste frågan just nu:

Vad är detta Jag som känner allt det här?

Jag stannade kvar i frågan. Utan att intellektualisera. Svaret som kom till mig var inte i ord. Snarare.. rymd.

Jag är inte mina tankar.
Jag upplever tankarna.
Jag är inte mina känslor.
Känslorna strömmar genom mig. Jag upplever dem.

Det som kände sig sårat, var idén om mig själv. Idén om ett jag.

Det finns två meningar av ”jag”. Antingen är det idén om sig själv, identiteten man har, som har en kropp, en form, en personlighet, tankar, känslor, vardagsproblem och som lever i den fysiska existensen. Det jaget är ingenting. En illusion, som på sin höjd är förnöjsam att leva ut för att den skänker njutning i leken. Och så finns det det… intutiva kännandet av ett jag, den som betraktar upplevelseströmmen, den som skådar alla dessa ideer utan att dras med av dem. Det gudomliga jaget bortom separation. Det vi alla är. Hela tiden.

Det fanns inget Jag som kände sig sårat. Känslan är bara en impuls i upplevelseströmmen. Genom att identifiera mig som ett jag, någon med en identitet skiljd från allt annat, skapas en grogrund där tankar och känslor kan få fäste.

Känslor är uppelvelser som flyter i strömmen. De rinner genom mig, jag i dem; jag är floden, strömmarna, stenarna som ger flödet nya riktningar. Jag är den som betraktar hela detta skådespel.

Klamrar jag mig fast vid något, tror jag det finns ett jag som kan klamra sig fast, missar jag flödet och tror att en sröm är hela floden, är stranden, är betraktaren.

Känslor är illusioner; drömmar, uppstår och försvinner. Jag är inte dem. De är inte jag. Det finns inget jag som är åtskiljt något annat. Separationen föds i tanken; föder tanken. Impulsen att lida härrör ur separation. Separation härrör ur idén om ett jag.

Jag är inget. Jag är allt. Jag är en stjärna i gryning, en bubbla i en ström. En blixt, en låga, ett spöke och en dröm.

Så hur kan det finnas något lidande om det inte finns något jag som lider?
Lidande, känslor, jagidentifiering. Allt är koncept. Koncept födda ur illusionen.

Bortom varje idé finns tomrum.
Bortom koncept finns tomrum. Rymd.
Utrymme att uppleva utan att slukas.
Ur tomrummet kan jag välja var jag riktar mitt fokus. Jag kan välja vad jag upplever, som betraktare av livets skådespel.
Allt uppstår och förvinner. Kokandes i samma gudomliga källa.

Hur kan något vara ont? Allt bara är.
Ondska är bara koncept.
Motstånd skapar lidande. Motstånd är fastklamrande; för att göra motstånd, för att kunna lida, måste det finnas ett jag som klamrar sig fast.

Ställ dig frågan. Stanna kvar i den tills du finner vad du söker.

Vad är detta Jag som upplever?