Momo Jord

Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, ett fenomen, en energisamling. Något som föds, växer och dör. Precis som allt annat.

Egot är inte i symbios med våra kroppar, eller våra sinnen. När vi föds som människor, är inte egot där. Det kommer i den tidiga barndomen, när en jaguppfattning och ett åtskiljande mellan ’jag’ och ’världen’ tar vid.

Egot föds inte när vi föds. Och det behöver inte följa med oss genom hela jordelivet. I vår barndom, kanske ända tills nu i livet har det haft ett syfte. En jagidentitet har kanske varit viktigt för att skapa oss en bild av verkligheten att kunna fungera i.

Behöver du egot nu? Behöver du identifiera dig som något åtskiljt allt annat?
Om inte, varför bär du runt på det? Varför fortsätter du vara i dess grepp?

Kan du kanske släppa taget om det, just precis nu? Säga, Tack, egot, du har gjort vad du ska och nu behöver vi inte varandra längre. Återgå till evigheten och låt energin frigöras till annat.

Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, illusoriskt. När det är en börda istället för en hjälp, när det fyllt sitt syfte, släpp taget om det. Låt det släppa taget om dig.

Allting föds, växer och dör. Uppstår från formlösheten och återgår dit. Du behöver inte egot. Egot behöver dig, för det har blivit självmedvetet och tror att det är separerat allt annat. Befria egot. Låt det gå till vila. Släpp taget. Släpp taget.

? egot, förgänglighet, släpp taget

Jag känner mig sårad, tänkte jag. Jag känner mig lämnad.

Ett ögonblick gick, känslorna strömmade genom mig, jag lät dem vara där Sedan ställde jag mig den viktigaste frågan just nu:

Vad är detta Jag som känner allt det här?

Jag stannade kvar i frågan. Utan att intellektualisera. Svaret som kom till mig var inte i ord. Snarare.. rymd.

Jag är inte mina tankar.
Jag upplever tankarna.
Jag är inte mina känslor.
Känslorna strömmar genom mig. Jag upplever dem.

Det som kände sig sårat, var idén om mig själv. Idén om ett jag.

Det finns två meningar av “jag”. Antingen är det idén om sig själv, identiteten man har, som har en kropp, en form, en personlighet, tankar, känslor, vardagsproblem och som lever i den fysiska existensen. Det jaget är ingenting. En illusion, som på sin höjd är förnöjsam att leva ut för att den skänker njutning i leken. Och så finns det det… intutiva kännandet av ett jag, den som betraktar upplevelseströmmen, den som skådar alla dessa ideer utan att dras med av dem. Det gudomliga jaget bortom separation. Det vi alla är. Hela tiden.

Det fanns inget Jag som kände sig sårat. Känslan är bara en impuls i upplevelseströmmen. Genom att identifiera mig som ett jag, någon med en identitet skiljd från allt annat, skapas en grogrund där tankar och känslor kan få fäste.

Känslor är uppelvelser som flyter i strömmen. De rinner genom mig, jag i dem; jag är floden, strömmarna, stenarna som ger flödet nya riktningar. Jag är den som betraktar hela detta skådespel.

Klamrar jag mig fast vid något, tror jag det finns ett jag som kan klamra sig fast, missar jag flödet och tror att en sröm är hela floden, är stranden, är betraktaren.

Känslor är illusioner; drömmar, uppstår och försvinner. Jag är inte dem. De är inte jag. Det finns inget jag som är åtskiljt något annat. Separationen föds i tanken; föder tanken. Impulsen att lida härrör ur separation. Separation härrör ur idén om ett jag.

Jag är inget. Jag är allt. Jag är en stjärna i gryning, en bubbla i en ström. En blixt, en låga, ett spöke och en dröm.

Så hur kan det finnas något lidande om det inte finns något jag som lider?
Lidande, känslor, jagidentifiering. Allt är koncept. Koncept födda ur illusionen.

Bortom varje idé finns tomrum.
Bortom koncept finns tomrum. Rymd.
Utrymme att uppleva utan att slukas.
Ur tomrummet kan jag välja var jag riktar mitt fokus. Jag kan välja vad jag upplever, som betraktare av livets skådespel.
Allt uppstår och förvinner. Kokandes i samma gudomliga källa.

Hur kan något vara ont? Allt bara är.
Ondska är bara koncept.
Motstånd skapar lidande. Motstånd är fastklamrande; för att göra motstånd, för att kunna lida, måste det finnas ett jag som klamrar sig fast.

Ställ dig frågan. Stanna kvar i den tills du finner vad du söker.

Vad är detta Jag som upplever?

    — Du har gått igenom mycket. Edgars röst smälte in i tystnaden, tonen som klingade i hans öron, uppfattades och utmynnade i tolkning och förstods.
    — Jag hade inte behövt, eller hur?
    — Du hade möjligheten hela tiden. Den finns där för alla. Varje ögonblick är en möjlighet att träda ur.
    Jord hade trätt ut ur koncepten, ut ur den illusoriska fenomenvärlden. Ut ur den ständiga strömmen av tankar och tid, in i rikedomen och skönheten i ögonblicket. Han hade vaknat upp i nuet; tillåtit det vara där. Tillåtit ögonblicket vara precis så som det är. För det är allt som är, ögonblicket som är rymden i vilken alla koncept och former vecklas ut, viks ut. Han hade stått utanför strömmen och iakttigt, accepterat, underkastat sig vad som hänt. Vad som är.
    En lång tystnad gav rymd åt samtalet. Edgar gav Jord tid att smälta sin upplevelse.
    — Det du träder ur är… historien om dig själv. Idén om självet. Ett själv som bygger på en föreställning om att det är skiljt från allt annat. Det skapar sig en identitet, ett jag, mina tankar, mina rädslor, mina känslor, mina upplevelser. Vi skapar en historia om oss själva i våra huvuden. Allt det är bara tankestrukturer, mentala bilder. Dess existens bygger på separation, så därför skapar det fiender genom att motsätta sig vad som händer, situationer, känslor, genom att säga nej, jag vill ha någonting annat, något mer. Alla behov, alla drömmar och rädslor mynnar i grunden ut i ett sökande efter oss själva, en förhoppning om att nästa ögonblick kommer bära med sig tillfredsställelse, göra dem hela, fullkomliga. Något gång i en framtid, historien om oss själva kräver ett tidsförlopp för att kunna berättas. Du kan inte finna dig själv bland koncept och idéer, bland tankar och känslor. Du kan inte finna dig själv i någon framtid. Du kan inte finna dig själv genom att lägga till mer till idén och berättelsen om dig själv.
    Jord tog in varenda ord. De klingade behagfullt i hans närvaro. Det var poesi, han upplevde sanningen i varje stavelse, i varje vibration, orden manifesterade sig för honom och smekte honom. Båten färdades långsamt över sjön. Vattnet kring fören lystes upp av lanternan, speglades i den brutna ytan där båten gled fram. Han lät sina fingertoppar smeka vattnet, dansade med ytan, vätan på fingrarna.
    — Vem är du, bortom form och koncept? Det kan vara skrämmande. Vem är du utan din historia, utan idén om dig själv? Klarar du av att vara en ingen, ingenting? Vågar du överlämna dig till ögonblicket? Du vågade.
    — Det gav upp sig själv.
    — Det kan hända spontant när motståndet mot vad som är utmanas så mycket att det kollapsar, när trycket blir så hårt att man tvingas inse det fruktlösa och galna i att motsätta sig det som händer, inom en och utanför en. Motståndet mot känslor, tankar, situationer som dyker upp är det problematiska, inte känslorna eller tankarna i sig. Plötsligt kan du finna dig stå utanför. Du kan se tankarna och känslorna och situationerna, utan att vara fångad i dem.
    Orden räckte inte till för att förklara, men Jord förstod.
    Vattnet.
    Rymden.
    — Motståndet mot vad som är är ett omedvetet tillstånd, där du reagerar på alla former som uppstår. Ser du igenom dem, ställer du dig utanför dem och bara upplever, som det är, utan att göra motstånd.. Så snart du accepterar nuet, tillåter allt som händer att hända, det som ändå oundvikligen händer… det är då koncepten börjar luckras upp och närvaron skiner igenom. I detta tillstånd av överlämnande, ser du form manifesteras och låter dig omslutas av skådespelet, leken. Du ser formerna, koncepten, men behöver inte reagera på dem.
    Närvaron.
    Tystnaden.
    Stillheten.
    En ö närmade sig i fjärran. Den växte sig långsamt större, men verkade ändå liten i relation till den enorma sjön.
    — De gjorde motstånd. Mörket kom från Rotvärld, från deras egna gemensamma omedvetna domäner. Men de behövde komma ut i fenomenvärlden för att få fäste. Invånarnas kollektiva motstånd mot vad de upplevde, deras tankar, känslor, vad som hände dem… det var ett ständigt nej till livet. Formvärlden växte sig så stark, de identiferade sig så starkt med den… att illusionen slukade dem helt. Illusionen, mörkret, agerade ut genom människorna, genom motstånd till livet.
    — Rädsla är den största illusionen.
    — Precis. De var så fast i koncepten, i idén om sig själva. De reagerade på allt, gjorde motstånd mot det, ville alltid ha något annat, de sökte frälsningen i nästa ögonblick, utan att reflektera över vad de gjorde. De blev rädda för allt, varje stråle medvetande som trängde igenom täpptes igen, ersattes med mörker…
    Båten gled in mot ön, en liten rund, ö, i det väldiga svarta havet, en ö omgiven av mörker så tungt att trycket tränger in genom formvärlden och ger uttryck åt en känsloreaktion, en liten ilning av rädsla. Han kände den. Njöt av dess skönhet.
    På ön stod varelser. Svarta, flyktiga skuggor, tätt ihopträngda. De stod alldeles stilla. De var frånvarande, verkade inte ta notis av att han var där.
    Båten gled sakta in mot ön, obönhörligen närmare det mörka, som pulserar, växer sig större.
    Båten landade mjukt mot stranden. Jord satt kvar. Kände mörkret sträcka sig mot honom, omsluta honom.
    — Jag kan inte ta dig längre. Härifrån får du gå själv.
    — Tack, sa Jord och klev ur båten utan att vända sig om. Någonstans i periferin upplevde han hur Edgar sköt iväg med åran och gled ut på det väldiga havet, försvann med ljuset och det enda som bröt tomrummet.

Sedan jag kom till Sverige har jag gått på högvarv. Dygnet runt har mitt sinne varit ockuperat med jobb. Starta företag, dra igång massageverksamheten, bygga 12(!) websidor, få ordning på mitt rum/kontor/massagerum, skriva min roman som ju faktiskt är min heltidssysselsättning, starta raw food-butiken…

Dygnet runt. På riktigt alltså. Jag hann till och med dra på mig sömnproblem för att sinnet snurrade så snabbt. Jag glömde bort att meditera. Jag glömde bort att andas.

Jag tappade bort vad som var viktigt. Igår hittade jag det igen, genom några kloka ord från Miri som var i samma situation och jobbstrejkade. Det klokaste man kan göra när själen säger till.

Jag hittade det igen.
Solen. Andetagen. Här. Nu.
Allt annat är sekundärt. Det är så lätt at lura sig att något är viktigt. ATt något måste göras, för att uppnå något. I framtiden. När det enda som är viktigyt är glädjen och friden i ögonblicket. Precis just nu.

Jag stängde av datorn. Gick ut i solen. Nu sitter jag på ett fallet träd vid en bäck som bildats av den smältande snön. Vårfåglar har börjat kvittra, fjolårslöven ligger kvar som ett täcke över marken. Änggårdsbergen. Göteborgs oas och min granne. Min livlina tillbaka till Modern.

Närvaron. Vinden. Förnimmelserna.
Det finns ingen anledning att stressa. Allt sker när det ska ske. Ett pressat sinne fullt av tankar skapar inte konst. För mig är livet ett storverk, ständigt pågående, växande, formbart.

Här och nu.

Ta en paus. Gör vad själen behöver en stund, inte vad ditt sinne tror sig behöva av rädsla för en potentiell framtid. Gör vad som behövs, men låt det ske av sig själv. Allt är i sin ordning, om du bara låter livet flöda och ha sin naturliga sång.

Allt är precis som det ska, om du bara släpper taget, släpper illusionen om kontroll. Närvaron finns där. Hela tiden. Om du bra stannar upp i den. Ge dig själv den gåvan. För din egen skull. För världens.

Här och nu. Här och nu. Här och nu.
Färgerna. Formerna. Ljuden.
Skönheten i ögonblickets storhet.

Ikväll låter jag lilla flickan Momo i Michael Endes roman illustrera närvaron. Hon är min idol, så ni kommer få höra mer om henne snart.

Många kvällar, när alla hennes vänner gått hem igen, satt hon både länge och väl alldeles ensam i den gamla teaterns stora stenrundel, medan den stjärngnistrande himlen välvde sig över henne, och lyssnade helt enkelt på den stora stillheten.

Då kunde det kännas som hon satt i ett väldigt öra, som lyssnde upp mot stjärnorna. Och det var som hon hörde en stilla men ändå väldig musik, som på ett sällsamt sätt gick rakt i henne hjärta.

Sådana nätter hade hon alltid särskilt trevliga drömmar.

? babylon, stress, hälsa, närvaro

En av de viktigaste aspekterna på att leva i lycka är ansvar. Att ta ansvar för alla sina handlingar. Alla sina tankar och känslor.

Tar du fullkomligt ansvar finns ingenting att skylla på. Du kan inte gömma dig bakom offerroller, se dig som ett offer för omständigheterna. Allt du upplever har du orsakat själv. Din livssituation är resultat av ditt handlande, ditt agerande.

Sådant ansvar innebär en likaledes stark makt att handla. Vad du än har skapat kan du förändra. Livet är föränderligt, kastar dig in i snabba vändningar; en enda liten vink från världen kan kasta allt i nya banor. Då är acceptans det viktigaste. Låt det hända. Utan att känna dig styrd och att du är bortom kontroll. Kontroll har du aldrig, det är bara en slags illusion för att göra världen greppbar. Vad som helst kan hända när som helst; ingenting är omöjligt, bara på sin höjd otroligt osannolikt. Men känslan av kontroll är viktig, att det är du som styr dina göranden och din riktning i världen. Det skapar en samhörighet till världen; lär dig samarbeta med den.

I relationer är ansvar lika viktigt som öppenhet och ärlighet. Undanhåll aldrig något. Ljug aldrig. Genomskåda egospelet; egot räds kärleken. Försök inte ta “snabba poäng” eller finna hållhakar mot din älskade. Det är ingen tävling i roller där någon kan vinna. Spelet tär kärleken.

Många parrelationer genomgår perioder av maktkamper. Båda vill få sina behov tillgodosedda av den andre. Förlitar sitt välmående på sin partner. Det blir som en tyst överenskommelse att lägga över ansvaret för sitt välmående på den andre. En överenskommelse som aldrig kan fungera i längden; ingen annan kan utveckla dig, ingen annan kan lösa dina problem. Det är bara du. Samma gäller den som står dig nära. I djupa relationer är ansvar ett viktigt fundament, ty du blir så sårbar. Det är lätt att vilja bli av med gamla betingelser som kommer upp till ytan; att börja projicera på sin partner. Gör det inte. Ta ansvar för allt. Fullkomligt ansvar. Kommunicera vad du känner. Våga prata om allt. Våga öppnar er fullständigt och blotta era själar för varandra. Bara så kan kärleken växa. Har du känt ren intensiv kärlek, bortom habegär, murar eller rädslor?

Det är kärleken vi alla bär inom oss, som finns där inne och väntar på att få komma ut. Bara genom att vara i balans kan vi sprida kärleken ut i världen.

Balans når vi genom att inte skapa oss onödiga problem. Att tänka och känna innan vi handlar, innan vi talar; genomskåda egots impulser. Genom ärlighet slipper vi minnas tusen smålögner. Bara med ärlighet kan vi släppa på fasaderna vi byggt upp. Ärlighet bjuder oss möta varandras själar på verbal nivå.

Genom att ta ansvar för ditt liv ger du dig själv makt över det. Ser du dig som ett offer för omständigheter eller för livet ger du bort makten. Du ger bort din kraft. Gör inte det. Lev ut energin och känn vilken otrolig kraft som sprudlar där inne. Använd all din styrka åt att styra ditt liv åt det håll du vill. Ha en intention, en riktning, en plan. Må vara tusen saker eller ett fast mål i livet. Om det förändras, låt det förändras. Acceptera och le. Var närvarande, känn varje vibration pirra som gåshud när du flyter med i livets strömmar. Skratta ofta. Le ofta. Kramas med människor du tycker om. Våga dig på närhet med nya själar. Blotta dig för livets skönhet. Den finns överallt!

Andas.
Älska.
Dansa.
Le.

Svårare än så är det inte.

? ansvar, ärlighet, acceptans, realtioner, kärlek, ego

Du är inte din kropp.
Du är inte dina sinnen.
Du är inte dina tankar.
Du är inte dina känslor. Du är inte din ångest. Du är inte din glädje.
Du är inte ditt ego.
Du är inte en reflektion av hur andra ser dig.
Du är inte din livssituation, ditt yrke, dina hobbies, dina problem.

Du bara upplever allt detta.
Du är upplevelsen. Upplevelsen som ger liv åt allting.

Låt tankarna vara där. Låt känslorna vara där. Låt kroppen vara där. Upplev dem. Dras inte med av dem.

Dyker en obehaglig tanke upp. Låt den dyka upp. Se den försvinna. Du är inte tankarna du upplever.

Dyker en känsla upp. Låt den komma. Se den försvinna. Du är inte känslorna du upplever.

Har du ont? Upplev smärtan. Identifiera dig inte med den. Du är inte smärtorna du upplever.

Ingenting varar för evigt. Allt går över.
Låt det vara där.

Varför är vi så rädda för att möta oss själva?

Är vi rädda att ingenting finns där, att vi upplöses, att alla våra koncept och fasader faller?

Tänk tanken: “Jag är ingen.”

Egot skriker. “Jag är visst någon! Jag är viktig och betydelsefull eller åtminstone kommer jag bli det i en avlägsen framtid och hela världen kretsar kring mig mig mig!” skriker det. Det gör allt för att få dig ifrån dumheterna att leta efter någonting som inte finns.

För är det inte så? När vi skådar någots innersta kärna finner vi… ingenting. Tankar bara uppstår och försvinner. Reser sig ur inoch faller dit ner igen. Universum uppstod, och kommer en dag försvinna igen.. ur intet (eller alltet). Du föds och dör; du får en kropp, den växer, den förkastas och bränns.

Även känslor uppstår och försvinner.

Nästa gång du känner en intensiv känsla… iaktta den istället för att reagera. Du kommer upptäcka att känslan bara varar ett ögonblick. Jack Kornfield menar att varje känsla bara kan vara i drygt fyra sekunder innan den byts ut mot en annan känsla. Det kan vara en snarlik känsla, men det är så att säga på “nästa nivå”. En annan känsla, en annan impuls. Jag upplever tidsspannet som lite längre än så, men han har en poäng. Känslor försvinner fort. Även ilska, sorg, vrede. Bara man helt låter de komma, och inte kämpar emot dem.

Låt känslorna komma, men välj att inte följa impulsen att handla. De varar bara några sekunder, på sin höjd några minuter. Så länge borde det inte vara så svårt att stå emot en impuls.

Nu vill jag ha er hjälp!

Som jag tidigare hintat om skriver jag en ny bok. Om hur man lever ett lyckligt och kärleksfullt liv. Istället för att gömma mig i ett hörn och skriva tänkte jag ta hjälp av bloggen. Med jämna mellanrum kommer jag publicera små texter, utkast till kapitel. Antingen bara vackra saker, eller med tankegångar jag vill diskutera. Och er uppgift är att läsa och reagera. Är det jag skriver vettigt? Är tankegångarna för långt borta? Håller de? Varför? Varför inte?

Ge mig respons. Låt oss tillsammans lära människor hur man blir lycklig!

Då börjar vi.

Vi blev aldrig utkastade ur paradiset. Vi vandrar på samma mark, skördar samma frukter. Ingen ondsint gud har straffat oss för att vi inte lydde hans vilja.

Men vi åt äpplet av kunskapens träd, och vi glömde bort paradiset vi levde i. Från att bara njuta allt livet bjöd började vi intellektualisera, konceptivisera och söka mera. Tanken föddes, och med den konstruktioner som tid.

Vi försköt oss själva från lustgården för att vi inte längre visste hur man skulle leva i den. Vi började sträva mot något bortom, något vi inte redan hade. Inte av girighet men av kunskapstörst. Vi ville veta, definiera. Vi skapade mentala konstruktioner av objekt i våra sinnen och lade mer fokus på dessa än objektet i sig. Världen blev abstrakt, något att mäta, förstå och tämja.

Ur det nya sättet att se världen tappade vi bort den gudomliga dimensionen. Världen blev en plats att överleva i. Tusen viljor, inte längre bara en, blev tvungna att samsas. Eller kriga. Jag-medvetande föddes och tog gudsmedvetandets plats. Vi började se oss som individer, åtskiljda från allt annat. Denna illusion om åtskillnad som gör att man kan utföra vilka grymheter som helst.

Vi blev inte utkastade ur paradiset. Vi tappade bara bort det.

♥

Det finns en alkemistisk symbol för transformation. En vit cirkel, en svart cirkel och en vit cirkel med en svart prick i mitten. Symbolen visar hur all utveckling sker i stadier. Först är allt ljus och bra. Sedan uppstår något motstånd, mörker. Slutligen tar man sig igenom mörkret och integerar de båda aspekterna. Något nytt och mer fullkmoligt har växt fram. Sedan kan processen börja om igen. Det är samma princip som Hegels begrepp om tes – antites – syntes. Eller som paradigmskiften inom vetenskap. När en teori inte längre håller för att för mycket säger emot den, måste man släppa de gamla förställningarna så att något nytt kan växa fram. Samhällsutveckling genom revolutioner är ytterligare exempel på denna princip.

På samma sätt tror jag det är med människan och kunskapens träd.

Vi offrade paradiset för kunskapen, närvaron för att utveckla intellektet. Och med det följde egot. Det är en period av transformation, av mörker och motstånd. Känslan av splittring och frånvaron av den gudomliga dimensionen är påtaglig i vår värld idag. Men det var ett nödvändigt steg i evolutionen. Nu kan vi finna vår väg tillbaka till paradiset, med större sinnen och rikare världar. Det fanns en potential att expandera våra världar. Kunskapens äpple väntade på oss. Det var tvunget att ske. När vi träder in i paradiset igen, när vi gått bortom intellektet och egots bojor, gör vi det med en ny medvetenhet och närvaro.

Vi kan träda in med hela anden. Så oändligt mycket rikare och visare än innan. Vi kan återförenas med Gud, i medvetenhet och kärlek.

I den kristna tradition som dominerat vår kultur sedan medeltiden har vi lärt oss att paradiset är något som väntar oss i framtiden. När vi dött om vi levt gott, eller bara senare, när det här och det här och det här är uppfyllt. Det är ur denna kristna tradition kapitalismen uppstod, om man ska tro Max Weber. Att spara och investera och att sträva efter en belöning i framtiden är helt i den protestantiska andan. Och som barn av det kulturarvet är det något vi bär med oss djupt rotat i våra sinnen. Att paradiset väntar runt hörnet, men inte här. Inte just nu. Någon gång i framtiden, kanske.

Givetvis är det inte så. Paradiset finns tillgängligt för oss här och nu. Det är inte en fysisk plats, åtminstone inte någon som är annorlunda från den du står på precis just nu. Paradiset finns alltid med oss i våra hjärtan. Och nu, bortom läror och dogmer, är vi redo att åter träda in.

Följer du med?