"drömmar"
Inte ens till låns.
Jag har ingen aning om vad den här upplevelsen är för något. Hur och varför och allt det där. Det spelar ingen roll heller. Jag blir så överväldigad över den här lyxen att få uppleva. Så tacksam för den här korta dippen ner i samsara, med alla intryck, berättelser… genom kroppar som aldrig varit våra, genom färger och bilder som aldrig riktigt hinner ta form i brytpunkten mellan det förflutna och framtiden; begrepp som inte bär någon verklighet. Var skulle nuet finnas? Kan du fånga något nu? Närdå? Nu? Det ögonblicket du vidrör är redan förflutet. Det hände aldrig.
Kropparna är ingenting vi har. De är inte våra. Detsamma gäller egot. Jag och mitt ego. Som om det vore något substantiellt, något som finns där, en djävul på axeln som viskar i vårt öra, eller en gnällig fyraåring inne i vårt huvud. Men egot har lika sann substans som kroppen eller nuet. Det är ingenting som bara finns där, som vi drabbats av och måste frigöra oss från, eller vad vi nu kan få för oss. Vi måste skapa det hela tiden, upprätthålla det genom våra handlingar, och genom att tro på illusionen vi skapar. Ego (separation) är alltså ett verb, snarare än ett substantiv.
Känslan av separation är något vi måste skapa hela tiden. För vad händer när vi slutar skapa, slutar upprätthålla, slutar tro. Vad händer om vi bara släpper taget om en idé. Vad finns kvar?
Det naturliga stadiet kräver ingenting för att upprätthållas. Inga idéer som måste tros på, ingenting som måste göras eller utföras. Det är helt enkelt vad som är kvar när alla lager av görande faller bort. Och det enda som faktiskt är verkligt. Det behövs ingen fantasi för att skapa det. Det behövs inte upprätthållas. Det är opåverkbart av förflutet eller framtid, och finns inte ens i något nu som vi försöker klämma in däremellan. Det är inget svårt, komplicerat eller mystiskt. Det är ingenting som kan uppnås eller finnas eller väckas. Det är bara… tja, se efter själv. Vad händer om du slutar mata separationen med uppmärksamhet?
Det jag är är inte den här kroppen, eller den här idén om en Momo. Kroppen är inte min, identiteten inte min, tankarna inte mina — hur skulle något kunna vara mitt?
Jag har ingenting. Inte ens till låns. Ändå, på något mirakulöst sätt, får jag följa med i dansen. Genom kroppen får jag uppleva sådan tacksamhet, över att få vara här, och uppleva. Jag kan inte sätta fingret på det just nu, i denna stilla men energiska natt när kroppen ville göra något annat än att sova, men tiden här är så flyktig, så kort, att jag inte kan vara annat än så enormt tacksam inför mysteriet. Vad jag vet kan det ta slut imorgon. Kroppen kan somna in i den underbara djupsömnen, och aldrig vakna upp ur den igen. Hela jagkänslan som på något sätt är bunden till upplevelsen försvinner och resan ner i samsara kan ta slut vilket ögonblick som helst.
Vi kan dö när som helst. Döden följer oss i varje steg, och när vi minst anar det knackar han oss på axeln med sitt beniga finger och inga schackspel i världen kan rädda oss. Om vi förstår, verkligen förstår, att varje dag är en bra dag att dö, hur kan vi då slösa bort det här livet på trivialiteter? Vill du sitta och titta på TV i väntan på döden, distrahera dig och låtsas om att Han inte hinner ikapp dig?
Din klocka tickar.
Varje andetag är ett andetag närmare döden.
Tick. Tack. Tick. Tack. Tick. Tack. Tack. Tack.
Tycker du livet är grått och trist?
Hur skulle det vara om du visste att du skulle dö imorgon?
Vad skulle du göra?
Varför gör du det inte nu?
Du har ett liv på dig. Det här. Sen är det slut. Vill du se tillbaka på ditt liv i dödsögonblicket, hur du hängde i dödens väntrum och läste skvallertidiningar, sneglade ångestfyllt på klockan men vände genast blad för att läsa om den senaste bullshiten i världen. Döden stämde möte med dig redan vid födseln. Varje minut är en minut till låns. Den är inte din, men på något sätt har du undsluppit döden och fått uppleva den. Och nu sitter du i väntrummet, med andan i halsen och en ångestklump i magen, som en paralyserande tandläkarskräck.
Döden och livet går hand i hand. Det är samma sak; ger och tar, föds och dör. Försök undvika döden, och du försöker undvika livet. Bli vän med livet, och du blir vän med döden. Blir du medveten om hur dödlig du är, blir du också medveten om hur levande du är.
Det är så fånigt på något sätt, men vi tycks inte uppskatta något förrän vi inser hur förgängligt det är. När det är mitt framför våra ögon tar vi det för givet. Som om vi lever i illusionen att det varar för evigt.
Inser du att du ska dö, så kommer tacksamheten och smälter rädslans fasader. Låt hela förgängligheten rinna mellan fingrarna, genom kroppen du inte ens har till låns.
Ingenting är ditt, inte ens ditt namn.
I dödens blick finns nyckeln till att våga.
Du kan göra precis vad som helst.
Det finns inga ursäkter längre.
Följ impulser och drömmar. Våga dansa med livet!
Ingenting är ändå ditt.
Så vad har du att förlora?
Varje människa är ett frö
Varje människa är ett frö. Vi är blommor i växande på väg att slå ut. Vi är alla själar med enorm kraft och kapacitet, men vi tenderar begränsa oss genom våra tankar och omedvetna handlingsmönster. Omedvetenhet är den stora boven. Våra tankar snurrar och upprepas för att vi inte är uppmärksamma nog, och det är dessa tankekedjor som gör att vi orsakar oss själva lidande.
Genom att bli medvetna om våra tankar och känslor kan vi bryta dessa kedjor. Då kan tanken bli ett verktyg att använda, snarare än en röst som maler om begär eller rädslor. Vi kan bryta oss ur denna kedja, stiga ur denna linje av tanke och tid…
Kan vi lära oss iaktta tankeströmmen utifrån ser vi att de allra flesta ”problem” vi tror oss ha egentligen bara är uppförstorade småsaker. Allt är fullkomligt, precis som det är, precis just nu. Kan vi bara acceptera ögonblicket precis som det är, med allt som är i det… där är vägen till frid och lycka.
Är det svårt? Nej, egentligen inte. Tron att det är svårt är bara en tankeform.
Samhället är bara en yttre manifestation av dess invånare. Samma omedvetenhet som finns på den individuella nivån finns också på den kollektiva. Att få till en radikal kollektiv förändring är svårare. Det finns större motstånd och går trögare. Vi omges av strukturer som försöker skapa likriktning; att alla ska falla inom samma ramar, eller tillåtas sticka ut men bara på rätt sätt och inom vissa gränser.
Alla strukturer riskerar hämma kreativiteten, eftersom diversitet och dynamik är grundförutsättningar för kreativitet. Men de påverkar dig bara så mycket du vill. Du kan gå utanför normer, gå din egen väg, följa din egen dröm. Samhällets strukturer kan inte begränsa dig — bara dina egna tankar och reaktioner. Du kan stiga utanför allt det där. Du kan göra precis vad du vill, uppnå precis vad du vill. Det finns alltid sätt.
Drömmar är för viktiga för att begränsas av en omedveten kollektiv trygghetssträvan. De som vågat utmana strukturer, de som gått bortom, det är de som skapat storverk.
Vägen för att uppnå det du vill är enkel: Gör vad ditt hjärta säger åt dig att göra. Gör vad du måste, oavsett omgivningens reaktioner. Och kom ihåg att le medan du gör det.
Det finns inget roligare än att följa sina drömmar!
Vi ses i världen bortom begränsningar!
Visionera!
När jag var i tonåren lovade jag mig själv att jag ”aldrig mer skulle spendera en jävla vinter till i Sverige.” Jag är inte så mycket för mörker och inomhus, i synnerhet inte i Göteborg där vi inte ens har snö, mer än på enstaka besök. Jag visste inte hur det skulle gå till, men det var en uppriktig önskan, ett behov.
Nyligen slog det mig att jag inte spenderat en vinter i sverige på fyra år. Det är ingenting jag riktigt planerat. Det har bara hänt. Antingen har jag rest, eller så har bott någonstans under vintern. Inte ens de har varit planerade; de har bara uppkommit genom ett flow av händelser.
Ett frö jag planterade i mitt sinne för över tio år sedan har blivit verklighet. Utan att jag ens reflekterat över det. (Tider och visioner förändras; nu känns inte tanken på en vinter i Sverige lika överväldigande hemsk, men jag klarar mig nog några år till utan…)
♥
I våras låg jag i en rucklig bambuhytta i Lahu-land i norra Thailand, låg och insöp ljuden av byns nyårsfirande och var plötsligt så överväldigande trött på att resa. Jag skickade ett sms till min kära vän som lydde ungefär ”Jag är så sjukt trött på att resa. Vad säger du om att hyra ett hus i Orgìva nästa vinter?”.
”Ja”, svarade hon, ”jag har redan tänkt samma tanke. Vi ska ha ett sagohus på landet.”
Nu sitter jag här, i världens vackraste sagohus, byggt och utsmyckat bortom mina drömmar om hur ett hus kan vara. Och inser att ännu en dröm gått i uppfyllelse. Utan att jag gjort särskilt mycket mer än att ha haft en tydlig vision. Visst, vi tittade runt lite i somras, men det var inte särskilt mycket jobb alls. Huset kom till oss. Precis rätt hus. Och det är på riktigt det vackraste jag någonsin sett. (Men mest var det min kära vän som manifesterade huset. Hon kan det där ut i fingerspetsarna..)
♥
Jag har aldrig varit särskilt mycket för att jobba på arbetsplatser, följa scheman och arbeta under en chef. Jag har alltid vetat att jag ska finna min försörjning på annat sätt. Fast jag har inte vetat hur, bara att jag inte ville leva i babylonhjulet med åtta-till-fyra-jobb och massa räkningar.
Vad händer? Jag råkar gå och bli kroppsterapeut och eldartist och finner andra vägar till försörjning. Jag klarar mig på min kreativitet. Jag vet inte riktigt när det skiftade, men plötsligt slutade jag ta studielån, och pengar verkar trilla in ändå från lite här och var. Jag mest ler och tar tacksamt emot.
Det du håller i sinnet blir verklighet, bara du fokuserar starkt nog på det och håller kvar bilden. Du måste inte veta hur. Det räcker med en önskan. En stark önskan om något. Allt du tänker blir sanning. Allt du önskar får du. Det gäller också i relationer. Tänk ont om en människa, och jag lovar att relationen mellan er blir spänd. Välj att se allt det positiva, allt du älskar hos henne eller honom, och relationen kommer blomma ut i något vackert.
Visionen jag har nu är författarskap. Jag ser mig redan med böcker utgivna. Jag vet att det kommer hända. Inte helt oväntat kom jag in på en långskrivarkurs för att ägna hela våren åt romanskrivande. Jag tänkte att första utkastet skall vara klart om tre månader, innan jag lämnar det här huset. Det kanske kräver hårt jobb och disciplin i några månader, men det viktigaste är en tydlig vision. Livsflowet tar hand om resten. Det du önskar manifesteras.
Jag tror inte allt det här är slumpmässiga sammanträffanden. Det händer för mycket sådant. För många drömmar uppfylls utan att jag behöver slita särledes för dem. Det mesta bara händer, på ett eller annat sätt. Så jag tänkte sätta visionerandet på sin spets. Passiv inkomst är något jag tycker vore bra. Så innan nästa år är slut ska jag ha en passiv inkomst som är tillräckligt stor för att jag skall klara mig på den om jag vill.. Hur? Tja.. böcker? massagekurser via internet? fonder? Hur är inte så viktigt. Det är upp till universum att bestämma. Jag bara flyter med och gör vad som behövs.
Så, mina vänner. Våga visionera. Våga drömma. Ingenting är för stort. Ingenting är för litet. Släpp den där självcensuren om vad som är realistiskt eller inte. Släpp fattigdomstänkande eller gamla ingrodda föreställningar om otillräcklighet. Allt finns i överflöd! Manifestera det du vill ha. Det enda som krävs är fokus, koncentration och tydliga visioner. Och att du är tillräckligt uppmärksam på när världen leder dig in på rätt spår. Det är trots allt du som måste ta steget; världen kan bara bereda dig vägen, se till att du hamnar på rätt platser vi rätt tidpunkt, träffar rätt människor, hamnar på rätt spår. Öppnas en dörr måste du gå igenom dem. Kommer en våg måste du följa med den.
Så ett frö. Resten är upp till universum. Var bara uppmärksam på när det är dags att skörda.
Vad är viktigt för dig?
Jag kom precis hem från Mullsjö folkhögskola, dit jag vart inbjuden för att tala. Kursen hette Livsviktigt tror jag, och ämnet var ”vad är viktigt för mig?”. Åh, det är en så underbar känsla att inspirera andra människor!
Så vad är viktigt?
När jag först fick inbjudan ställde jag mig den frågan. Svaret kom till mig direkt. Det verkade lite för enkelt, så jag vände och vred på det, ifrågasatte och försökte finna något viktigare under några veckors tid.
Jag lyckades inte.
Så vad är viktigast för mig?
Lycka.
Inre frid. Känslan att jag är precis där jag ska vara, och gör precis det jag ska göra. Tillfreddställelse.
Allt annat jag tar mig för är en strävan dit, eller konsekvenser därav.
Så hur uppnår man lycka? Vad var det jag pratade om? Jag tog med mig en liten lista med hållpunkter, att fuska med om jag skulle tappa bort mig. (Fast istället svävade jag ut hur långt som helst, såklart.) Jag låter listan tala för sig själv.
* Inre frid — rätt plats vid rätt tidpunkt.
* Närvaro, acceptans, kärlek.
* Acceptans. Motstånd mot vad som är skapar olycka.
* Ansvar. Fullkomligt ansvar över ditt eget liv. Är du ansvarig kan du också förändra. Undvik offerroller.
* Ärlighet. Växande genom radikal ärlighet. Vikten av kommunikation.
* Inte skapa onödiga problem för dig själv (eller andra).
* Långsiktighet. Bestående lycka gentemot temporär lusttillfredsställelse.
* Följ dina drömmar! Alla drömmer. Lyssna på ditt hjärta och följ det.
* Allt går!
* Attraktionslagen/tankens kraft. Kärlek föder kärek. Pengar föder pengar. Sluta oroa dig!
* Man måste inte vara älskad av alla. Det är okej att säga fuck you!
* Le ofta!
* Meditera i vardagen.
* Se ögonblicket! Här och nu!
* Förgänglighet. Allt går över. Klamra dig inte fast.
* Släpp taget. Både inre och yttre.
* Relationer. Vill du ha rätt hellre än att vara lycklig?
* Tacksamhet.
Om du kan göra något åt ett problem — varför oroa dig?
Om du inte kan göra något åt det — varför oroa dig?
Jag har sagt det förr. Och jag tänker säga det igen. Svårare än så är det inte! ♥
Ord till en kär vän. (Du får också läsa dem..)
Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. ”Jag upplever världens undergång varje natt”, tänker hon, ”men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.”. Det är sådan styrka attt bara leva.
Gör allt det där. Vad det nu är. Tvinga dig, om det behövs. Lathet är inte bara att hänga i bekvämligheter och inte vilja ska iväg till något som är lite jobbigt. Lathet är också att inte utvecklas. Att inte göra det man vet att man måste, kosta vad det vill. Det är okej att få panik, att tokfrysa, att ha ett asjobbigt liv. Det är okej att ta sig genom himlar och helveten med folk. Det är vad du behöver göra. Träffa snubben. Banga inte ur. Gör det bara. Hur jobbigt det än är. Varför? För att det är en dröm. Går det fullkomligt åt helvete? Då går det fullkomligt åt helvete. Då är drömmen kvar. Då får du försöka uppfylla den igen.
Det är så man måste göra. Det går inte att vara lat. Att vara bekväm. Man kommer ingen vart. Man måste hela tiden fråga sig vad man VERKLIGEN vill göra. Och sen göra det. Till varje pris.
Lathet är kärlekens motsats. För kärlek är utveckling. Den vibrerande kraften som behöver expandera. Jobba hårt i jorden. Sov för lite. Ha ont i kroppen. Frys. Det ÄR livet. Då lever man. Ge dig ut på resa, i ditt egna liv och hem. Gör det bara. Se inte livet gå förbi. Bli inte den som sitter och tittar tillbaka på ditt liv när du är 60 och ångrar allt du inte gjort. Fall snarare i graven när du är 90, med ett fett leende på dina läppar, skrapsår över hela kroppen och tänk ”ja JÄVLAR vilken resa”. Så enkelt är det.
Har du inga pengar? Det löser sig. Vet du inte var du ska? Det löser sig. Du har tusen val. Alla kanske inte är perfekta. Gör dem perfekta! Att vänta på att det fullkomliga ska komma.. tja, man kan lika gärna vänta på upplysningen. Utan att jobba för den. Utan att se detaljerna, andas, vara. Sitta och titta på TV och vänta på att gud ska stiga ned från himlen och bara ”tja, ska du med upp och chilla i evigheten en stund?”
Jag skrattade inte på flera månader innan jag kom hem. Man behöver människor för att skratta. För att ligga och vrida sig. Samhörighet är så jävla viktigt. Ut och hitta den! Gömma sig kan vara skönt en tid. Men det är dags att bryta det, hur svårt det än är. Minns du när vi åkte till Malaga? Vilken helt otrolig jävla känsla det var att bara åka fort som fan (nåja) med så galet hög volym och JAAAA, VI ÄR PÅ VÄG! .. Så ska det vara. Så är livet. En resa. Om det så är på väg till en ny miljö, en lägenhet i Göteborg.. det är på väg.
Du vet att du inte har några ursäkter längre. Det är bara att välja om du vill slösa bort ditt liv på att vänta och stirra in i en dator som du inte vill göra. Eller om du vill ge dig ut och se vad som finns därute. Minns du slutscenen på I Love you Alice B Toklas? Snubben springer från giftermålet igen. ”Where are you going?”, frågar nån på stan. ”I don’t know.. I don’t know! But there have to be something beautiful out there!”
Det enda jag kan säga, är just kasta dig ut. Gör något bara! Du kan alltid återvända. Det är inget definitivt. Bara för att du lämnar betyder det inte att du aldrig mer kan komma tillbaka.
Men jag vet vad du vet.
Att när du väl lämnat vill du inte åka tillbaka dit. Du kommer bara tänka, ”vafan ska jag göra där?”. Du kommer se din hemstad med nya ögon. Få perspektiv där. Och hitta nånstans att ta vägen. För att du måste. för att du inte vill gömma dig i den trygga bekvämligheten.
Det är mycket som är bekvämt.
Att låta någon annan bestämma är bekvämt.
Att gå förbi och blunda när någon misshandlas på gatan är bekvämt.
Att jobba 9-5, titta på tv och inte riktigt leva är bekvämt.
För det är så.
Att leva är inte bekvämt.
Att leva är LIV. Och det innebär dynamik. Det innebär smärtor, trötthet, att man möter och pushar alla livets begränsningar. Ja, jag lever mer när jag ligger och fryser i ett tält i bergen än när jag hänger i mina föräldrars gästrum och internettar. Det är ett låtsasliv. Ett som förstör kroppen till och med. Genom att inte använda den. Som förstör själen. För att man bara drömmer, inte upplever.
Det är dags, min vän.
Ut i världen.
Lev.
Andas.
Älska.
Le.
Gör allt du inte vågar. För att du måste.
Ur hjärta, kärlek och pepp
Momo
