"buddhism"
Anithya
Anithya (eller Anicca) är ett av mina favorituttryck. Lite trixigt att översätta sådana här termer, men ofta översätts det till förgänglighet, eller impermanens.
Uttrycket berättar för oss att allt går över. Ingenting varar för evigt.
Känslor är anithya. Tankar är anithya. Ägodelar är anithya. Livet är anithya. Hela världen är anithya.
Allting som har en form, uppstår ur en formlöshet, och försvinner så småningom tillbaka till samma kokande källa av tomhet. Vissa former varar bara ett kort ögonblick. Andra, t ex våra kroppar, hänger till synes ihop under många år, även om våra kroppar ingalunda är konstanta och permanenta under denna tid. Vi är uppbyggda av celler, molekyler, atomer; allt anithya.
Vad Anithya lär oss är att inte klamra oss fast. Ingenting varar för evigt. Saker går sönder. Människor och djur i vår närhet dör. Pengar kommer och går. Allt du äger kan du förlora på ett ögonblick, om naturens nycker skulle välja att överraska dig. Allting som har en form kan upplösas till formlöshet i vilket ögonblick som helst. På kvantnivå gör det det precis hela tiden, men kvantfysik eller inte så är förgänglighet ett av få fenomen i livet jag kan kalla sanning.
Fastklamrande föder olycka. Att klamra sig fast vid något som inte längre finns går emot livets flöde. Människor dör. Saker försvinner. Det är en naturlig och nödvändig del av livet. Accepterar du vad som händer, förstår att det som försvunnit är anithya blir livet mycket lättare. Även dina reaktioner och känslor kring en förlust är anithya.
Känslor går över. Låt dig inte slukas helt av en känsla — sorg eller vrede — som om den varade för evigt och är allt som finns. Det gäller även lycka och kärlek… när de klingar av, klamra dig inte fast vid dem. Känslor är anithya. Omfamna känslor, men låt dig inte slukas. Om det är en obehaglig känsla, tillåt dig känna den fullt ut. Förstå att den är anithya. Tillåter du dig att helt känna en känsla, tar det inte många sekunder innan den byts ut mot en ny, ett djupare lager i känsloträsket. En ny känsla som även den är anithya…
Allt i formvärlden är anithya. Ingenting där kan göra dig lycklig, mer än tillfälligt, så länge du identifierar dig med form, alltså tankar, känslor, människor, materiella ting, livet. Identifierar du dig med något av detta, ligger det också nära till hands att klamra sig fast vid det. Om du identifierar dig med ditt jobb, och du sedan förlorar ditt jobb, vem är du då? Om din självbild är vad du heter, hur gammal du är, var du bor, vad du har för intressen, form form form, vem är du då när något eller allt detta försvinner? Om du så starkt identiferar dig med livet, vem är du då när du dör?
Är du medvetenhet om all forms förgänglighet finns det inte längre någonting att klamra sig fast vid. Sorg, olycka, ångest, rädsla för framtiden, allt det är bara form, är anithya, uppstår och försvinner. Känslor dyker upp, tankar dyker upp, men ser du förgängligheten kan du välkomna dem, låta dem bubbla upp till ytan och förlösas. Allt går över. Allt återgår till samma tomhet det uppstod ur. Även livet. Så varför reagera som om det vore för evigt?
Du är inte din kropp (eller sinnen eller tankar eller känslor eller ego eller något annat heller för den delen)
Du är inte din kropp.
Du är inte dina sinnen.
Du är inte dina tankar.
Du är inte dina känslor. Du är inte din ångest. Du är inte din glädje.
Du är inte ditt ego.
Du är inte en reflektion av hur andra ser dig.
Du är inte din livssituation, ditt yrke, dina hobbies, dina problem.
Du bara upplever allt detta.
Du är upplevelsen. Upplevelsen som ger liv åt allting.
Låt tankarna vara där. Låt känslorna vara där. Låt kroppen vara där. Upplev dem. Dras inte med av dem.
Dyker en obehaglig tanke upp. Låt den dyka upp. Se den försvinna. Du är inte tankarna du upplever.
Dyker en känsla upp. Låt den komma. Se den försvinna. Du är inte känslorna du upplever.
Har du ont? Upplev smärtan. Identifiera dig inte med den. Du är inte smärtorna du upplever.
Ingenting varar för evigt. Allt går över.
Låt det vara där.
Varför är vi så rädda för att möta oss själva?
Varför är vi så rädda för att möta oss själva?
Är vi rädda att ingenting finns där, att vi upplöses, att alla våra koncept och fasader faller?
Tänk tanken: ”Jag är ingen.”
Egot skriker. ”Jag är visst någon! Jag är viktig och betydelsefull eller åtminstone kommer jag bli det i en avlägsen framtid och hela världen kretsar kring mig mig mig!” skriker det. Det gör allt för att få dig ifrån dumheterna att leta efter någonting som inte finns.
För är det inte så? När vi skådar någots innersta kärna finner vi… ingenting. Tankar bara uppstår och försvinner. Reser sig ur inoch faller dit ner igen. Universum uppstod, och kommer en dag försvinna igen.. ur intet (eller alltet). Du föds och dör; du får en kropp, den växer, den förkastas och bränns.
Även känslor uppstår och försvinner.
Nästa gång du känner en intensiv känsla… iaktta den istället för att reagera. Du kommer upptäcka att känslan bara varar ett ögonblick. Jack Kornfield menar att varje känsla bara kan vara i drygt fyra sekunder innan den byts ut mot en annan känsla. Det kan vara en snarlik känsla, men det är så att säga på ”nästa nivå”. En annan känsla, en annan impuls. Jag upplever tidsspannet som lite längre än så, men han har en poäng. Känslor försvinner fort. Även ilska, sorg, vrede. Bara man helt låter de komma, och inte kämpar emot dem.
Låt känslorna komma, men välj att inte följa impulsen att handla. De varar bara några sekunder, på sin höjd några minuter. Så länge borde det inte vara så svårt att stå emot en impuls.
Vackra söktermer
Många besökare börjar plötsligt trilla in via sökmotorer. (Välkomna!)
Jag blir så glad när jag ser vilka söktermer som lett dem hit. De är så vackra. Här är några av mina favoriter.
- se in i någons ögon länge
släppa taget om kärleken
lära känna sig själv
att leva på ingenting
konsten att leva ett lyckligt liv
kärlek enligt buddhismen
bygga hus av lastpallar
hitta ödehus
ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig
Hur hittade du hit? Berätta!
PS. Jag är mitt uppe i bokskrivande (om hur man lever ett lyckligt och kärleksfullt liv, såklart) och kanske softar ner med bloggandet en stund. Men jag har en plan. Berättar mer sen!
Blir man lycklig av psykologi
Jag har ägnat ett gäng universitetsår till psykologistudier. En gång i tiden trodde jag det var en väg till frid. Att studera det mänskliga sinnet, förändra det som tynger oss och därmed bli hela och fullkomliga människor. Stora män (för det är nästan bara män) med så insiktsfulla tankar om vårt inre att det grundar en hel vetenskaplig disciplin — de måste ha något att komma med.
Eller?
Egentligen kan man värdera alla psykologiska teoribildningar, åtminstone de som berör individens inre, utefter en enda måttstock. Leder de till varaktig lycka, frid, inre tillfredsställelse? Levde dess grundare så? För vad är det annars för mening att undersöka vårt inre, om inte för att förstå oss själva och skapa oss bättre liv?
Freud, den stora anfadern till vår moderna psykologi, fokuserade på neuroser och lidande, skrev böcker om hur kulturen förstör oss genomatt stå i kontrast till vårt mörka djuriska inre som vi ständigt måste vara på vakt mot. Jung? En liten bit på vägen med tanken om det kollektivt omedvetna, men ingen har nog funnit lyckan genom att kalla sig Jungian. Behavioristerna? De sysslade med beteende och manipulation, ville efterlikna den kalla naturvetenskapen och bortsåg egentligen från det mänskliga psyket. Maslow och den humanistiska grenen? De var förvisso också på rätt väg, men ofta genom intellektualiserade teoribildningar, där självförverkligande ses som något slags utopiskt mål.
Jag vet inte om någon utav dem dog med ett leende på sina läppar. Freudianerna för att de bara fokuserade på sjukdom och lidande, men det finns ett mer gemensamt misstag de alla gjorde. Överdrivet intellektualiserande. De fokuserade bara på tanken, precis som alla andra. De var barn av sin tid. Cogito, ergo sum, jag tänker, alltså finns jag, myntade Descartes på 1600-talet. Han likställde alltså sitt varande med tänkande, en devis som hela vårt samhälle är uppbyggt runt. Att tänka är inte att vara — tanken leder oss bort från varandet, från här och nu. Tanken tar oss till det förflutna, till framtiden, men aldrig till här och nu. Ett ögonblick kan inte tänkas, det kan bara upplevas.
Och däri ligger kärnan som psykologin sökt. Här och nu, i ögonblickets närvaro, finns inga problem, inget lidande. Accepterar man situationen och ögonblicket och bara är, då kan ingenting annat än frid finnas. Så snart man börjar identifiera sig med tankar, sätta etiketter på känslor och bedöma dem som bra eller dåliga, då kan lidandets hjul börja snurra, men utan tankar, utan etiketter, i ögonblicket, där finns bara varande.
Tankens kraft är stark, och rätt använd är den ett kraftigt verktyg. Men lär dig ha kontroll över tankarna, låt inte dem kontrollera dig, låt dig inte ryckas iväg av dem. Det är i tankarna man lider för sitt förflutna, i ett slags offermanér. Det är i tankarna man är stressad eller rädd över framtiden. Ett förflutet och en framtid som inte finns — de finns bara i tankarna. Här och nu finns bara… varande. Närvaro. Och med det blir ögonblickets frid tillgängligt. Och det är stort. Här och nu finns inga problem, inget lidande — de skapar sig själva när du inte är närvarande.
Buddha var en av de många som fattade grejen, likväl som många andra kloka människa före och efter honom. Läran är mycket enkel — lär dig stilla ditt sinne och var närvarande varje ögonblick. Iaktta tankar, känslor och impulser, men slukas inte av dem. Lyckan, kärleken, friden finns alltid närvarande här och nu, bara man släpper illusionen om framtid och förflutet — illusionen om att tiden skulle vara linjär, eller att du skulle vara åtskiljd från allting annat.
Så medan psykologer tänker och analyserar och skriver högvis med böcker om det mänskliga sinnet, vänd dig istället mot solen, känn dess strålar värma ditt ansikte och le. Du är precis just här, precis just jnu. det finns ingen annanstans, det finns inget förflutet, det finns ingen framtid. Inte precis just nu. Och här finns lyckan, kärleken och friden. I varje ögonblick. Här och nu. Och nu. Och nu. Och nu.
