"äventyr"
Jag skulle kunna skriva, men…
LIVET ÄR SÅ GALET JÄVLA INTENSIVT, SÅ GALET JÄVLA VACKERT OCH ALLDELES, ALLDELES UNDERBART!!!!
Tack Ängsbacka för en helt galen No mind-festival. Tack Caiseal Mór för autistiskt transinvaggande extasdans och evighetsögonblick i bliss. Tack Nukunu för att du är så himla fin och sprider lite vett i disneyland. Tack Pangu för en magisk Ängsbackavecka där vi förvandlade alla barn till små dreadstroll. Tack Universum för alla galna överraskningar och för att alla önskningar uppfylls, gång på gång. Tack Lycke (jai Mata Kali!) för timmar och timmar av skratt, och för att vi får sitta på din trappa i Mölles morgonsol och dricka kryddkaffe och lyssna på Ella Fitzgerald.
Livet, flödet och galenskaperna fortsätter. Skåneroadtrip, skogsäventyr, nakenbad, kramhögar och varje blomblad, varje löv, en kärleksförklaring från universum, till universum.
Nu drar vi och invaderar Ladonien (in the name of Shiva!). Sen får vi se vad världen har för galenskaper i beredskap för oss. Go Maya! Samsara ki Jay! Vi ses i lala-land!
Resflow (det är sommar!)
Jag vaknar upp i Fridas lägenhet i Stockholm och inser att det är dags att åka tillbaka till Göteborg. Tågbiljetterna kostar tusen spänn. På riktigt alltså. Jaha, och nu då?
Ääääventyyr!!
På med jeans, skjorta och kavaj från gårdagens eldshow, hoppas de inte är för sotiga och luktar för mycket lampolja. Fram med en bit kartong och en stor spritpenna. Tre bokstäver på skylten, röda linjen till Hallunda (tack hitchwiki), en promenad ner till macken vid E4 och fram med stora liftarleendet.
Sju minuter senare sitter jag i en lastbil på väg söderut, med två toksköna snubbar och hola amigo.
Liftarställe: Hallunda, näst sista hållplats på röda linjen, innan E4 och E20 hunnit delas.
Bilar som hann passera: fyra.
Väntetid: sju minuter. typ.
Liftarflow: Grymt.
Snubbarna skulle visst till Malmö. Jag skulle till Göteborg, trodde jag. Men hey, Ödeshög ligger ju på vägen, och femtian mellan Ödeshög och Motala är hur vackert som helst. Och i Motala bor en så himla himla vacker vän som jag inte träffat på nästan ett år. Happs, plötsligt står jag på vägen igen. Nu skyltfri, men tummen får gå lika bra.
Idag är en liftardag.
Liftarställe: Ödeshög, precis där väg 50 börjar, strax efter 70-skyltarna finns en liten ficka där bilarna kan stanna.
Bilar som hann passera: tre? Fast då ödslade jag säkert en bil på att ta kort också.
Väntetid: tre minuter. typ.
Liftarflow: Helt galet otroligt!
Jag älskar att lifta! Jag kommer på det varje gång jag ställer mig vid vägkanten. Flowet är otroligt. Mötena är magiska. Till och med väntan är hur fin som helst.
Den sköna äventyrssnubben skulle bara till Vadstena, så han släppte vad mig vid en busshållplats.
Liftarställe: Vadstena, busshållplatsen.
Bilar som hann passera: Många. Säkert 20.
Väntetid: 10 hela minuter! Sedan kom bussen till Motala. Försökte flirta till mig att få lifta med bussen, men det kändes precis lika bra att betala biljetten och uppleva lite landsortsbussäventyr.
Liftarflow: Mja. Kanske börjar jag bli lite bortskämd. Minnena om timmar och timmar i ösregn är långt borta. Sol och flow är sången för dagen.
En halvtimme senare möter jag världens vackraste Miri, och jag påminns igen och igen om hur himla vacker världen är.
Sommaren är här kära vänner. Vi kanske ses på vägarna, i skogen, uppe i himlen om vi förlorar fotfästet, i mörkret eller i ljuset, eller mitt i babylon.
Allt det där är liv. Det är vad det handlar om. Varje ögonblick. Den här upplevelsen. Det här andetaget. Att våga följa impulsen, att ta emot universums erbjudanden och att uppleva tacksamheten över att få uppleva, över att vara med om det här skådespelet, den här rörelsen.
Allt är så vackert, så himla vackert, om vi bara tittar.
Allt är så stilla, så himla stilla, om vi bara lyssnar.
Och om vi verkligen lyssnar, kanske flödet drar oss någon helt annanstans än vi trodde.
Äventyret finns överallt.
Vi ses där. ♥
Insh’allah ojála milega
Nu:
Vi bor på en takterass. Visst, vi har varsit rum i guesthouset vars toppvåning vi ockuperat, men det är på taket allt händer. Utöver morgonhäng, gitarrspel, ligga-och-titta-på-stjärnorna, acroyoga, jammande är matlagning den nya grejen. Ännu en anledning mindre än att lämna taket, mer än för att skaffa mer frukt och grönsaker och tahini och fyra sorters auyrvedisk trollhonung. Det är på taket det händer.
På taket hänger också aporna. De vet att det finns mat här. De försöker stjäla vår mat. Vi vill behålla den. Men det är lek, inte krig. Efter de första tjuvräderna lär man sig ganska snabbt hur apor hanteras. Gå inte runt med frukt exponerat. Skygga inte tillbaka om de attackerar. Ha gärna en pinne nära till hands.
Jag älskar leken. Att förhålla sig till apor och tjuvaktiga heliga kor som nallar från grönsaksstånden. Ah, Rishikesh. Hemma.
Solen kommer sent till taket. Kanske tio eller så. Ganga, ah, vår mäktiga moder, är för min blick, liksom otaliga ashrams längs med flodbädden och längre uppåt bergen, som fortfarande är gröna och närda av monsunsäsongen som nyligen dragit vidare.
Något med den här staden är så synkront. Så många, liksom jag, bara hamnar, bara fastnar. Precis som mina systrar/grannar jag sakterligen smälter ihop med. Staden välkomnar en och slukar en. Och modern har små små överraskningar som dyker upp. Råkakaobönor. Kolloidalt silver. Special honey, for the stomach och mannen i den lilla lilla butiken precis bredvid är auyrvedisk forskare sedan 20 år tillbaka. På något sätt har jag lyckats bli vän med halva byn, på de här få veckorna. Tiggarna i babakläder försöker inte ens längre få något, de bara ler med ett hari om. Jag dricker chai under trädet vid det lilla teståndet, leker akroyoga på stranden, ägnar timmar och timmar på taket, vars ena sida bjuder babylon och andra sidan minner om skogens stillhet.
Jag reser långsamt. Snarare hamnar jag på ställen och stannar tills det är dags att dra vidare. Det sägs att Prem Baba kommer hit inom några veckor och ger satsang med tillhörande världens vackraste Bhajans. Yoga- och musikfestivalen börjar idag. Jag väntade mig ingenting och fick det här. Chillin’ out in da babylon. Där fanns en gång en naturlängtan. Sedan mindes jag åter att allt är perfekt, precis så som det är. Och det är det. Perfekt. Varför skulle vi annars ägna några timmar om dagen åt att skratta?
*
Då:
Jag blev varnad för Indien.
– Jo, jag väntar mig ett slag i ansiktet.
– Snarare en slägga.
Kulturkrocken uteblev. Helt. Jag vet inte om jag blivit så van vid att möta vadsomhelst, eller att det inte finns någon där som möter något. Jag trivs bland det kvalmiga kaoset, oväsendet, doften av brinnande sopor, korna, tiggarna. Jag känner mig mer hemma på en smutsig fullproppad buss från sextiotalet än på en spårvagn i Göteborg. Att bussen i det närmaste verkar hålla ihop av silvertejp och att chauffören vant undviker mötande trafik med centimetermarginal — i mötande fil — hör till. Tutandets kakafoni går väl ihop med försäljarna som inlärt och vant demonstrerar hur praktiska och hållbara deras sjalar är.
Att jag hade rest tre dygn utan sömn och att stötdämpare var en lyx från fjärran tid under den tio timmar långa resan till Rishikesh gjorde mig inget. Jag var hemma.
*
Indien är så synkroniserat. Rätt platts, rätt tidpunkt, hela tiden. Flödet är så starkt, för at så många tillåter sig vara i nuet, även om de aldrig släppt taget ananrs. De kanske är någon annanstans i sinnet, men que sera sera.
Jag tänker gå och checka ut och lämna Rishikesh för Något Annat, men får en impuls att gå mot vattenfallet. Där står Orly och pekar på ett träd och vackra vackra äventyr börjar. En vecka senare bor vi på guesthouset där jag fortfarande är kvar; vi tycks mötas precis när det är dags, hela tiden. Mitt sinne tänkte skippa frukost för att hämta min väska som ligger någonstans, men tydligen ville universum ha frukost genom mig och tio meter senare träffar jag älskade Sara. Vi stiger av bilen vi liftat med och ashramet, och precis då kommer vackra vänner upp från stranden. Så. Hela tiden. Flow. Nu till nu till nu till nu. Jag kan inte ens gissa vad jag kommer göra om fem minuter. Det finns egentligen ingen handling som är mer trolig än någon annan. Vad som helst kan hända, hela tiden, och ofta är det fullkomligt oväntat.
I flödet är jag hemma. Hari om!
*
Den enda meditationen: Vila i JAG ÄR.
*
Oshoashramet efter ett dygn av Oshomeditationsgalenskap. Som inte har någonting som helst med uppvaknande att göra, men det är roligt att trippa på kundalini.
– Where you go? You should stay at least 4-5 days.
– I don’t know. Something pulls us that way. Jag pekar åt det hållet varifrån flödet drar.
– You don’t know?
– No. Let’s see what happens. When God calls, we leave. Moment to moment.
– Moment to moment. Like Jesus.
– Well, we haven’t learned to walk on Ganga yet.
*
Jag är hemma! Jag går barfota genom staden, med kläder som inte bytts på en vecka; men som badats i Ganga tre gånger om dagen och torkat på kroppen. Rivet och slitet från äventyr under de här trefyrafemsexsju? evigheterna.
Sjalen skyddar huvudet från solen och fötterna ömma från alla ögonblick och vandringar i moder Gangas spår. Radbandet i handen och hari om på läpparna, namaste och glädjefyllda bugningar. Den ständiga synkroniciteten, hela tiden. Bortom sinnet, universum styr och jag ser kroppen följa med. Varje beslut är ögonblickligt. Jag ser hur den här personen som kallas jag helt får leva ut alla hariomhippietendenser. Mantrat rinnder över läpparna. Hari om hari om hari om hari om.
Moment to mment. It’s like Jesus. Ja. Och många andra. Så många andra.
Tomhet i möten.
– Vad gör du?
Jag kommer på mig släv med att vanemässigt titta ut mot den framrusande perrongen.
– Tittar efter kontrollanter… Jag är inte säker på om vi plankar eller inte.
Hon ler. Jag ser klarhetens svärd i hennes ögon. Min guru.
– Det gör vi. Vad gör du om kontrollanterna kommer?
– Då skulle jag gå av, antar jag.
– Varför då?
– För att slippa massa onödiga böter?
– Varför då?
Den där blicken. Hugger rakt igenom. Jag tystnar.
– Bakom varje kontrollant finns en människa. Människor vill bli mötta. Konstpaus. Och bakom varje människa finns tomhet. Vågar du möta den tomheten?
Jag brister ut i skratt.
– Vem skulle möta vad?
Skrattat bubblar över i henne med.
– Precis.
♥
Det var då. Vindarna blåste vidare; även i stillheten finns ett flöde. Från tomhetsgrundat guerillaashram i Stockholm via gitarrspelande äppelchaidrickande stillhet utanför Göteborg och rakt ned till kaoset i Malmö och möllevångsfestivalen. Roadtrip i skåneland, balansen mellan storstad och land, stillhet och äventyr.
♥
Vad som än sker är frågan med mig. Den är där, utan ansträngning, utan spontant uppdykande vid varje upplevelse.
Vid varje tanke — vem är det som tänker?
Vid varje känsla — vem känner?
Vid varje upplevelse — vem upplever?
Frågan som en ständig påminnelse om vad som egentligen är riktigt.
Vem?
Livets vindar : Vem uppelver? : Satsang
Ett meddelande letade sig fram på telefonens display.
Vackraste, vindarna viskar ditt namn. Om du känner att flödet bär hitåt är du varmt välkommen till vår boning när du vill.
Ibland är det så rätt att det inte finns några alternativ. Vissa flöden måste följas. De kommer ofta överraskande, rycker marken för dina fötter när du misnt anar det.
Älskade! Där fanns inte en tanke på nu, bara sen och datum i kalendrar. Men nu…
Stormar säger, släpp taget om allt. Åk. Åk. Ställ in bokat och jobb. Åk. Åk.
Var är ni? Öland? Stockholm? Universum?
Vett och sans, jag vet inte alls, men jag tror att ibland måste galenskap hända.
Jag avbokade allt som stod i min kalender, glömde bort det jag inte skrivit upp. Packade en väska som skulle räcka för två dagar eller ett halvår och gav mig av. Utan någon aning om hur länge eller vad universum hade för planer för mig. In i ett äventyr med stilla dagar i meditation och tystnad. Varma vindar om nätter med äpplechai och små hål i himlens väv där ljuset skiner igenom. Dygn bortom varat, bortom tid. Vila i oändligheten där ”vem upplever” har varit mantrat.
Ingenting behöver göras. Ingenting behöver uppnås. Du är fullkomlig. Skala av, ta bort. Gå bortom koncepten, bortom idéer, bortom Jag och Mitt. Vila i evigheten. Låt upplevelseströmmen ta den form den vill. Observera. Dras inte med. Minns vad du är. Vila där.
Du är allt.
Du är allt som är.
Idag vill jag dela med mig av en sen natts uppelvelseström som hamnade i min lilla mikrofonmojäng. Luta dig tillbaka, i lugn och ro och tystnad och lyssna. Låt intellektet och egot vila. Lyssna med öppet sinne. Ta dig den tiden. Fjorton och en halv minut av ditt liv. Och minns hela tiden den enda, viktiga frågan.
Vem upplever?
Satsangmonolog en sen natt (Momo Jord)
Ladda ner ljudfilen i mp3 här. (Högerklicka och välj ”spara som”)
All kärlek, fina du! <3
