Momo Jord

Kostdoktorn skriver att man nu börjat utföra hjärnkirurgi mot fetma. Ja, precis så galen har världen blivit. Elektroder placeras i hjärnan för att hämma aptiten.

Före ingreppet drack den intervjuade kvinnan två liter Pepsi om dagen. Nu har hon druckit så här lite *visar med fingrarna* på tre dagar. Ingreppet anses alltså vara lyckat.

Två liter Pepsi om dagen.
Hon har försökt allt.
Har hon försökt sluta trycka i sig några hekto socker om dagen?

Att sjukdomsförklara och medikalisera icke önskvärda beteenden skadar ofta mer än hjälper. Men jag vill inte heller förenkla verkligheten genom att skylla beroenden (socker, överätning, alkohol, vad du vill…) på dålig disciplin eller karaktär, något som ligger nära till hands som motpol till sjukdomsförklaringar. Fullt ansvar eller inget ansvar. Det är hemskt att vara så fast i omedvetna destruktiva mönster, och inget som går att sluta med på ett fingerknäpp.

Min mening är att beroenden (och därmed fetma i de fall då det faktiskt orsakas av en överkonsumtion av t ex socker) är en produkt av omedvetenhet. Man ska inte behöva blockera nervimpulser genom kirurgiska ingrepp för att ta itu med beroenden. Symptomlindring löser ingenting.

Vad man behöver göra är att iaktta sina tankar och känslor. Vilken känsla fanns ögonblicket innan impulsen till att döva den med socker (eller en cigarett, eller en sil) uppstod? Kan man bli vän med den känslan istället för att gång på gång fly den?

Ju mer medveten man blir om de processer som sker inom en, desto större valfrihet har man. För varje impuls som uppstår kan man välja att inte följa den. Om man är uppmärksam nog. För det behövs ett stilla sinne. Och det betyder att man måste våga möta sig själv. Acceptera den där känslan man flyr från gång på gång på gång.

Att begränsa nervimpulser innebär bara ytterligare ett steg mot omedvetenhet. En uppmuntran att fortsätta undvika sig själ. Alltså en tragiskt perfekt återklang av det samhälle vi lever i. Vad vi behöver är mot, närvaro coh viljan att leva till fullo. Inte allt mer avancerad symptomlindring så vi kan fortsätta våra blindbunda galenskaper.

Den där stackars Pepsi-kvinnan som tack vare vetenskapen och galenskapen nu bara behöver dricka några klunkar Pepsi om dagen. Jag undrar hur hennes liv skulle se ut om hon mediterade två timmar om dagen istället. Bara andades, iakttog och accepterade…

Acceptera varje situation precis som den är.

Olyckan uppstår när vi gör inre motstånd mot vad som är.

Acceptans är inte handlingsförlamning. Världen är sannerligen en galen plats, och mycket måste ställas tillrätta.

Men hur ska vi kunna förändra världen om vi är upptagna med vår egen olycka?

Revolutionen börjar inifrån.

Vill du förändra världen, börja med dig själv.