Straight from the ego
Skrivet av momo den Okt 2, 2011 i Svammel & Trams | 20 kommentarer
Ok, jag erkänner.
Jag fattar inte det opersonliga.
Visst, jag har sett igenom det falska jaget. Blissat ut i evigheten gång på gång när illusionen flackat. Kastats ut i något samadhitillstånd utan varken förvaring eller provokation, stunder när det inte funnits något alls. Jag har upplevt hur alla gränser luckras upp, hur liksom jag sträcker mig som en sfär kring hela upplevelsen, hur allt sker i mig, är mig.
Men ändå är det där. Det jävla jaget. Jag Jag Jag! Fucking crap.
Jag tror inte på egot. Det får säga vad det vill och jag struntar i det, liksom jag struntar i andras egon. Tror jag. Hah! Bara ännu ett elegant drag av egot. Vad kan vara bättre att förleda, än inbillningen att inget mer finns att göra?
Jag relaterar fortfarande till mig. Jag Jag Jag! Jag och Mitt ego. Och ännu mer, Jag och Alla Andras egon. Jävligt upplyst, eller hur? Happs. Jag har inte fattat ett skit alltså. Inte ett skit om något. En upplevelse, eller tusen, gör ingenting. Det är bara upplevelse. Något som kommer och går. Hela det där flytande förgänglighetscrapet.
Spelar det någon roll? Behöver jag knäcka nöten om det opersonliga? Jag ser ju så tydligt att det är egot som vill lösa något. Som vill lösa gåtan om sig själv, för att hålla sig sysselsatt, för att inte försvinna. Och att göra ingenting alls, there’s nothing to do, vilken frid för egot. Då kan det fortsätta vara ohotat.
Igen och igen och igen går jag tillbaka för att bryta ner lögnerna. Se vad som är sant. Igen och igen tar det jävla egot form, håller kvar identifikationen med löftet att ingen identifikation finns.
Vilken jävla bullshit.
Men vad är poängen? Varför ska jag knäcka någon nöt? Vad är poängen med att låta det falska självet dö? Vad är poängen med sanning? Varför skulle jag inte bara leva i drömvärlden, göra det bästa av den. Leva i kärlek, manifestera ett schjysst liv, leva och dö lycklig.
Nä. Det funkar inte.
Det finns alltid en gnagande känsla.
En enda känsla.
Det här är inte sant.
Hela den här påhittade existensen är fucking bullshit, och jag kan inte leva med det. Det funkar inte.
Jag tog promenader i oktobersolen idag. Jag avskyr Sjöstaden. Alla människorna, alla låtsasperfekta familjer med sina barnvagnar, höga ambitioner, mål och idéer om mening. Zombies. Så ser jag det. Alla går runt och sover, och jag mår illa av att se dem. För jag inser att jag är en av dem. Fastän jag vet att det inte är sant, går jag runt och drömmer. För jag tar mig inte ur den. Hittar inte vägen ut. Även om jag får vila i den ibland, de där stunderna helt bortom jagidentifikation och tankar, som blir färre och svagare ju längre jag vistas i babylon och lever mitt jävla babylonliv. Jag kan relatera till människor igen, på sätt och vis. Tillräckligt för att fungera socialt. Kroppen kan spelet, hur man pratar, vad för crap man pratar om, och det är väl bra, om jag nu ska ta mig fram i drömmen, göra livet uthärdligt. Men det äcklar mig bara. Människor äcklar mig. Egon äcklar mig. Träd kan jag hänga med, för på dem kan jag projicera vilken skit jag vill. De håller käften, och de projicerar inte. Inte vad jag vet i alla fall. Kanske gör det de också. Lever också sina identifierade liv. Sträcker sig mot toppen för att få mest sol. Men jag tror inte det.
Tror. Fuck that. Jag vill veta sanningen. Jag kan låtsas att jag vet, men uppenbarligen har den inte lyst sönder det falska ännu. Och en insikt i huvudet, till och med i hjärtat, är värt lika mycket som ett glas varmt spott med ett hårstrå i, för att citera nån. Var det Jed? Ja, jävlar vad mycket crap jag lyssnat och tagit till mig och lagt ut i egna ord. Som om jag visste.
Jag vet ju att jag inte kan veta sanningen. Att JAG aldrig kan göra det. Att det är ogreppbart. Där har funnits vila i den, utan det ettriga jaget, men förr eller senare har tankarna kommit tillbaka; till slut något som fångar uppmärksamheten och voilà in i identifikationscirkeln igen. Fucking samsara. Livet är inte lidande — det är bara falskt. Det gör alla människor falska. Även de kärleksfulla och vackra. För de lever i en lögn. Samma jävla lögn som jag.
Vad mycket skönare det verkar att sova. Leva sitt lilla liv, finna livets små glädjeämnen. Alltså det är ju schjysst att leva. Men att vakna, och finna sig vara fjättrad vid sängen… det är fan inte en plats jag vill vara på. Jag sliter, skriker, men tar mig inte loss. Jag ligger helt stilla, i hittepåt att det inte finns en säng, att jag är fri om jag inte identifierar mig med den som ligger fjättrad. Funkar det? Verkar det funka?
Ett tag funkar lögnen. Även lögnen om att jag funnit sanningen. Jag vet inte ett skit. Jag har inte fattat ett skit. Jag är lika sovande som ni andra. Och jag vet inte om det finns något mer därtill. Om det finns något som är sant. Snarare, kanske, finns det bara det som är falskt. Och när allt det är sönderlitet finns bara… ingenting.
Som om jag fattar ingenting. Hah! Fuck gurufasoner och råd. Lyssna inte på ett ord jag säger. Allt är bara bluff och båg. Jag vill ta reda på vad som är sant, och jag har använt andras ord och tankar.
Jag bad inte om det här. Hela det här uppvaknandecrapet var något jag kastades in i. (Hör: jag igen. Jag Jag jag!) Handlöst och utan förvarning. Det verkade så oskyldigt. Så nödvändigt. Eller det verkade ingenting alls. Jag fattar inte vad universum sysslar med, som om det nu skulle vara en yttre kraft. Jävligt lätt att lägga ansvaret på något annat. Lika lögnaktigt som att lägga ansvaret på Sig Själv. Båda är bull. Det finns inget ansvar. Jag kan inte se något i alla fall. Jag vet inte varför saker händer, och verkligen inte varför de händer som de gör. Jag vet inte varför jag skriver de här orden, eller vem som skriver dem, eller vad de betyder, eller vad det kommer leda till.
Lilla egot tvekar att lägga upp den här texten. Det har sina föraningar hur ni kommer reagera. Oj, hur är det med dig? och allt det där crapet. Här är ord, ocensurerade rakt ur ett brinnande ego. Nu kan ni projicera vad ni vill på det. Det har ingenting med mig att göra. Ingenting med er att göra. Det är bara ord. Ord helt utan mening, hur skulle något kunna ha en mening alls?
Bry er inte om mig. Jag bara brinner lite. Förr kanske jag skulle uppmana er att fokusera på er egen process istället. Ta reda på vad som är sant, för att det känns som det enda riktiga att göra. Men nu vet jag inte det heller. Det är jävligt bekvämt att sova. Det finns alltid sätt att hantera det värsta lidandet och den värsta existensiella ångesten. Man kan pillra bort skiten, eller distrahera sig med passiv trans (tv, facebook, böcker), intressen, advaitatrams, intellektuella skräpdiskussioner, kärlek eller självutveckling. Allt är bara distraktioner. Distraktioner från den djupt gömda känslan, sedan så länge bortträngd att den knappt känns vid. Känslan av att det här inte står rätt till. Att det är något som är fel, jävligt fel.
Jag vet inte vad ni känner. Hur skulle jag kunna veta? Hur skulle jag någonsin kunna veta vad som försiggår i en annan människa? Visst, jag har ett hum om ur egon fungerar — egons sätt att reagera skiljer sig inte nämvärt från varandra och mönstrena är ganska lätta att se, men jag kan aldrig någonsin veta hur det är att vara någon annan.
Vi är mysterium. Jaget, den här existensen. Allt. Mysterium, mysterium. Och det är schjysst. Då behöver jag åtminstone inte tro mig veta något om något alls.
Jag jag jag. Där var det igen.
Ja, som sagt. Jag greppar inte det opersonliga.
Återkommer när jag har något lättsmält och uppmuntrande hippiecrap att dela med mig. Tills dess ska jag brinna. Eller vad jag nu sysslar med. Jag har ingen aning om vad utkomsten av det här är.
Jag har ingen aning om utkomsten av något.
Faktiskt, så vet jag ingenting alls. Inte ens det vet jag.
Ta hand om er nu.
20 Comments
Trackbacks/Pingbacks
- Föreställningar | Momo Jord - [...] för att se till att det inte händer. Förnekelse, sublimering och hela processen som pratas om i kommentarerna i ...
- Spiritualitet | Momo Jord - [...] Och vad är en effektivare distraktion mot det där svarta hålet, än spiritualitet. Vi kan bygga upp lull-lull-sagor om ...
Skulle nog kunna vara det ärligaste jag har läst, eller du skrivit för den delen. Det enda som går att uppleva är dualitet. Hur skulle en kärna av sanning kunna beskriva sig själv? Bara genom att belysa en lögn, en dualistisk illusion. Att erkänna allting som en lögn måste väl i sig innebära en absolut lögn. En fulländad lögn. =) Sanningen lever sitt liv i lögn. Ärligheten som finns här, i dina ord (om du alls skrivit dem), är redan ett overkligt minne. Sanningen är betraktaren som ser att innerst inne så är allting som det ska vara och ”jag är” på sin plats. <3 Utan ben och utan bojor – Fri och äkta!
Kärlek Momo och tack för dina ord. Ja, jag vet inte
, men jag tänker så här, sanning eller lögn, vad är skillnaden, vad är sanning vad är lögn? Vem avgör? Spelar det egentligen någon roll? Just det där med projeceringar har jag alltid haft svårt med och fångar lätt upp andras sinnestillstånd och undrar ofta vart det kom ifrån, jaha, nu plockade jag upp någon annan typ hahaha! Jag tänker också på Predikaren, den berättar verkligen om hur allt är som det är och hur allt kommer och går och det bara är så. Ja det var väl en väldigt kort version av texten men så uppfattar jag poängen. Här är en lite längre recension av Predikaren som jag tycker är rätt bra:
http://www.bibelsajten.nu/bibelnvaerldens-mest-laesta-bok/bibelns-boecker/11766-predikaren.html
Men saanning, vad är sanning liksom och vad är det du jagar? Kan det inte räcka med att vara medveten om att vi själva bestämmer vilka tankar vi ska lägga energi på, vilka känslor vi ska ge plats åt osv? Jag mår också illa när jag ser främst barnfamiljer, för för mig var det ett fängelse att leva i, det var illusionen liksom. Och jag blir lite ledsen när jag ser andra som går omkring i den illusionen och sover. Men vem är jag att känna så för dom? De måste ju inte tycka tänka och känna som jag. Jag kanske tycker att de sover och jag kanske har rätt, vad vet jag?
Jag vet ingenting och jag vet allt
<3
Vilken uppfriskande vändning momo. <3
Här på jorden är livet tudelat. (Jag behöver kanske inte påpeka att jag inget vet, men jag iakttar att…)Det finns det som händer och det finns stillheten mellan det som händer. Det finns rytm och pauser. Problematiskt att leva bara i det som händer eller bara i pauserna i en verklighet som denna. Problematiskt att vara i djupsömn och problematiskt att kämpa emot drömmen, kämpa emot drömmens vilja att pendla mellan kontrasterna, att skapa rytm. Tids nog lämnar vi det här stället, vaknar helt ur drömmen. Tills dess har vi den här chansen till att vakendrömma. Inte alls att glömma vilka vi är och bli zombies som du säger, men att utforska vakendrömmen, flyga högt och simma lågt, uppleva en enorm mängd med kontrast genom drömmens tudelningen. Och vilka fantastiska upplevelser som väntar i kontrasterna! Varför inte omfamna drömmen och manifestera den vackraste tudelade verklighet som vi kan komma på… där vi ändå har en medvetenhet om enheten bakom allt. Vakendrömma. Manifestera en massa gemytligt hippiecrap, som du kallar det och älska varandra av kärleken till oss själva.
Jag omfamnar drömmen! Ska jag skämmas för det? För vem ska jag skämmas? Det finns bara jag.
I vanliga fall skulle jag ha tänkt att jag skulle fokusera på min egen process istället och inte svarat på något sådant här. DU har din resa liksom. Jag har inget att lägga till… egentligen. Annat än att det är underhållande i människoupplevelsen att tycka och tänka lite.
I ♥ You
eller hur. fuck this sticky shit. låt klibbet klibba ihop sig på egen hand, jag vill inte vara med och vada runt i den här klistriga soppan. har hört sägas att man inte behöver det heller…men jag envisas med att inte fatta. så jävla korkad, fattar inte. envisas med att försöka fatta. greppa. hålla tag. inget att hålla tag i. fall samman. ta dig samman.
äh.
klibbet kletar och det är inte det som kletar fast på mig, det är jag som kletar fast på det. det är jag som är klibbet, smutsen. tvätta bort mig någon, jag vill inte skita ner perfektionen med min närvaro. det är perfekt utan mig. flippa nu då, jävla pannkaka.
Game over. Slut på continues.
Hej Mommo
Vi kan inte brinna även om vi vill. Motstånd är det du håller i nu. Du har aldrig varit någon annat än det du är, ingen av oss har. Möt det.
Det spelar ingen roll att försöka undvika eller springa mot, om du tittar ner i avgrunden så kommer avgrunden att titta tillbaka på dig och du i sin tur speglar dig i den.
Gör yoga och andas. Andas upp motstånd och se vad som händer.
Snurr snurr och jag tänker att allt som finns är frukt. Och eld nu. Uppenbarligen.
Det är spännande att dela med mig av den här typen av eld. Det sker inte så ofta, men när det sker, så berör det, verkar det som.
Morgonen efter, tre timmars sömn senare, var den tystaste och mest transparenta på länge. Honungskakor på trädäck, änder som simmar runt i en dans inte helt olik… ja, någonting alls annat faktiskt. Stillhet, tystnad och lätta steg i babylon. Ett lager avslitet. Tusen till finns. Jag mindes inte alls vad natten handlade om. Bensinen jag kastade på elden brann ut. Ännu ett lager avslitet. … eller?
Peter: Jovisst. Orden är jättefina. Och givetvis är det så. Jag är och kan aldrig ovara. Men dom är lika opassande och passiviserande. Det finns ingen att brinna, så varför göra något? Illusionen är bara just en illusion, så det finns inget att bryta sig ut ur, så varför ens försöka? Det låter som ”there’s no doer”-tjafset…. och vad kunde vara mer passiviserande än det? Visst, det finns tider för det. Men det finns också tider att brinna. Jo, det finns något som kan brinna. Lögnerna. Identifikationen med idén om att det existerar något att än DET HÄR. Jag kan andas och göra yoga. Det skulle nog släcka elden. Det skulle säkert vara fint, lugnt och harmoniskt. Jag skulle nog sova gott av det. Men det är inte grejen nu (nåja, då, förra natten eller när det var…). Jag skiter i vad ”dom som vet” säger. Jag behöver ta reda på vad som faktiskt är sant, själv, i varje aspekt, och då räcker det inte alltid att bara sitta tyst och vara. Kort sagt. Jag skiter i att det inte finns något som kan brinna. Jag brinner ändå. Det är jag som häller på bensinen. Jag som kastar tändaren (sån där cool zippotändare, så den inte slocknar när jag släpper. Så kan jag känna mig lite cool och förgänglig när jag kastar en dyr tändare in i elden.). Och jag tänker hålla på tills det inte finns något kvar. Inte tills någon annan säger till mig att det inte finns något kvar, utan tills jag inte längre kan låtsas.
Ah. Shit vad jag svamlar före morgonkaffet.
B: alltså, kom igen. åttabitarsmusik? Kan jag inte få nåt dramatiskt, typ Camina Burana eller så? Och jag har aldrig riktigt varit Megamantypen heller. Dessutom är det så uppenbart fejk. Den där basketkorgen i bakgrunden är ju sååå inklippt. Gör om gör rätt! Fast prickarna gillar jag. Är det mitt högre, sanna jag som sprider sig ut i världen för att balansera universums chakran när den oändliga gudomliga energin inte längre koncentreras till en kropp? Jag hag hört att det ska finnas olika enegicentra på jorden, precis som på en kropp. Norge och Palenque och det där. Var kommer jag hamna?
Ok, seriöst, jag behöver kaffe.
Keiks, rent generellt är det tuffare att flippa pannkakor i luften än med stekspade. Jag lyckas aldrig riktigt dock. Och Linda, jag tror det finns snurrande frukter också, men jag är inte helt säker. Visste du förresten att vingspannet på vindkraftverk kan bli över hundra meter? Det är fett stort.
Vem jag? Fuck that. Kaffe!
Caroline, så vackra ord! <3 Ja, alltså, vakendrömma är ju det jag mest sysslar med… mer eller mindre vaken. Mer eller mindre fri att röra mig som jag vill i drömmen. Men tydligen verkar något vilja slita sig ur. (Ja, jag vet hur advaitiskt inkorrekt det låter, men jag skiter i att skriva om det..) Anamma drömmen och leva schjysst i den, njäe, det räcker inte (verkar det som, eftesrom allt det här händer.). Inte alltid i allafall. Fast brinna är schjysst. På ett plan njuter jag varje ögonblick av det. Och kanske gör det friare för det där egot att röra sig i drömmen när det blir mer genomskinligt.. Jag vet inte. Jag vet inte vad fan jag sysslar jag med, om det leder till något, eller varför osv. Som vanligt… egot sysslar med sina saker och jag ser på och ser vad som händer. Så varför inte göra något annat? Helt enkelt för att det inte är något annat som händer.
Tant grön: Med relativistim kommer man inte så långt. Om det finns något som är sant, måste det vara sant alltid, och för alla. Det kan inte vara sant bara för några eller bara ibland. Det finns alltså inte ”min” och ”din” sanning. Då är det bara hittepå, idéer och rättesnören, men inte sanning. Finns någon sanning måste den vara absolut. Så finns någon? Tja.. det är bara att se efter…
Jacob: <3
Ok. Kaffe. (Åh, eller ayurvediskt balanserande milt energigivande te med en liten skvätt lime för pH-balansen och givetvis inte honung eftersom enzymerna dör och det antar vaxartade egenskaper vid 50 grader. Sedan en rask morgonpromenad i vårsolen och… äh, fuck that. Kaffe.)
Det är ganska mysigt med förkrossande hopplöshet.
I dreamt that I exprired
But you aren’t looking dead
There’s a knocking at the window
A Rat Tat Tat Tat A Rat Tat Tat
Dissar du megaman va? Aja. Du fick nog ditt kaffe till slut.
Och vad är ayurvediskt chakrabalanserande flumbärsté jämfört med kaffe? Sånt där är bara egoboostande dynga för skitnödiga ortorektiker som älskar att klappa sig själva på axeln över att genom strikt disciplin kanske få leva hela 2,4% längre än genomsnittsmänniskan som äter det som faller denne in. Såna som lever för känslan av att öppna sitt kylskåp som är fyllt av broccoligroddar, surkål och gojibär. Som liksom måste vända varenda liten förpackning och flaska i kylskåpet i rätt vinkel så att ”ekologiskt”-märkningen är väl synlig för eventuella besökare. Ashwablahablahanda och tulsikapslar? Nä. Riktigt jävla knark ska det vara.
Göra yoga och andas kan du ju försöka som någon skrev här ovan. Det lär väl i ditt fall gå ungefär lika bra som att försöka släcka en skogsbrand med ett glas vatten.
Panta rei – allt flyter … men solen är gul och havet är blått (eller grått eller grönt eller … )
Kram!
Jag förstod vad du menade. Men ett fuckup kommer inte lösa knutarna. Du är inte den ende som behövt ”brinna”. Yoga och andning, when your ready.
Fast grejen med att lyssna på låtar, läsa böcker, kolla på filmer och så vidare som handlar om smärta, förlust och död är att det bara är ett sätt att skapa distans och skydda sig. Att distrahera sig från sitt eget brinnande genom att sätta det utanför sig själv och pumpa in energi i det så att det blir som en sköld. Att ge uttryck för brinnandet genom att konsumera och skapa konst, oavsett om det är musik, poesi, eller vad det nu är en taktik som egot kör med för att slippa brinna.
Man klär sitt inre med teaterkulisser och fejkbrinner. Orangerött foliepapper som är klippt för att forma lågor. Och sen intalar man sig själv att ”ojojoj vad det brinner här, ja jävlar, bäst att jag skriver ett blogginlägg om det”. Ibland har det hela en jävligt torr och tråkig materialistisk förklaring. Du kanske har fått näringsbrist av din ätstörningstendenser? Nikotinberoende har också en förmåga att förvandla folk till bipolära crybabies. Tänk om det är så enkelt att det inte finns något att förstå? Men att man måste försöka ändå. Förmodligen sublimerar vi och distraherar vi allihopa. Till och med tuffa grabbar som Jed McKenna gör det.
Den norske filosofen Peter Wessel Zapffe beskrev våra försvarsmekanismer som vi använder för att värja oss mot livets meningslöshet så otroligt bra. Han var sådär härligt och ärligt pessimistisk, egohatande och dessutom antinatalist. Han hade mage nog att erkänna att hans eget skrivande var en form av sublimering. Tummen upp på det.
http://en.wikipedia.org/wiki/Den_sidste_Messias#Remedies_against_panic
Mm..det är så mysigt att sitta här på morgonkvisten och smutta på en kopp ekologiskt rooibos-té med ingefära för ett helt fotbollslag i. Det är grönt rooibos också, den ickeoxiderade varianten som innehåller mer antioxidanter. Och jag har haft ett par droppar limejuice i det så att ph-värdet rättas till och gör antioxidanterna mer biotillgängliga. Ain’t life grand?
http://www.youtube.com/watch?v=v77dHdSjeT8
Tjarå!
Jag vet inte varför jag envisas med att ta itu med sånt här innan frukost, men nåväl:
B, alltså, grejen med att pejsta in o fortuna i kommentarerna är just… att pejsta in o fortuna i kommentarerna. Det är inte så att jag sätter på mozarts Reqiuem (den i E-moll), skär mig lite i armarna, dricker nåt äckligt rödvin så jag lider bara av strävheten, tittar på lite afrikanska barn i ryska fångläger och sedan utropar ‘nu jävlar ska världen få se vad jag lider!’
Snarare är det rätt stilla runt mig, när jag inte distraherar mig med babylonting som att försörja mig eller ha tak över huvudet där andra människor finns. Den distraktionen känner jag dock stundvis att den är jävligt ivägen och jag undrar om jag nånsin kommer hamna i den där jävla stugan i skogen där jag kan ta itu med det här i stillhet under den tid det tar.
Jag är helt enkelt besatt av sanningen. Att det inte finns något att förstå, ja, oj, vad många gånger jag skrattat över att det är så enkelt, att det inte finns något alls att förstå, att göra osv, att allt bara är och… (ja, här slutar jag för att inte halka in i advaitatramset.). Jag är inte det minsta förvånad om den här resan leder tillbaka dit, när jag kan vända mig om och titta och tycka att haha, ja, shit, det där var ju lite onödigt. Det känns som en djupdykning ned i egot, och det känns ungefär lika kontraproduktivt som konstruktivt. Varför inte bara vila i varat, i tystnaden och stillheten? Varför denna sväng in i egot? Jag vet inte. Det är mycket möjligt att det bara är en helt onödig liten tripp. Att andas och yoga är the shit. Att jag lika gärna kan lägga ned den här skiten och sitta och blissa. Men jag dras till den, dras in i processen, och om det enda det resulterar i är ett mer urladdat ego, så, tja, varför inte? Jag har idén — hur sann den nu är — att hela egots sfär behöver utforskas för att kunna värja sig (ja, jag vet också hur advaitiskt inkorrekt det låter) mot dess knep. Har man inte kastat sig in i skuggsidan och utforskat den lika mycket som ljuset vet man inte vad egot sysslar med i den sfären för att hålla kvar identifikationen. Bilden som dyker upp i mig är new ageare som håller emot en gigantisk pendel för att den inte ska slå över i mörkret, och de måste använda all sin kraft för att inte se vad som finns bakom dem…
Pendel. Javisst. Det är ingen nyhet att jag brinner vid den här tiden på året. I synnerhet inte efter ännu en sommar med resande utan uppehåll, boendens under nya tak för varje ny stad och ny tidpunkt, när jag inte satt upp hängmattan. Det är påfrestande, jag äter för dåligt (men har knappat mer näringsbrist än random svenne på stan. Även om jag inte äter en perfekt sattvisk rawfooddiet som automatiskt blissar en ut i evigheten genom sin klorofyllhalt, och även om jag kan glömma bort att äta ibland eller dismissa hunger som kroppens fåneri så är det nog inte större bov än tillfälliga blodsockerfall..)
Sublimering är jag på sätt och vis en stor vän av. Eller har varit ialla fall, när det spelade nån roll att göra saker. Allt konstskapande genom åren har för mig no shit varit sublimering; så konkret att jag satte likhetstecken mellan lidande och skapande (och ett frågetecken efter) — och det har funnits sjukt mycket mörker att ta ur och undvika. Och distraktioner är jag ju som vi sett jävligt bra på också. Och sure, kanske är den här sanningsgrejen jag snöat in på bara en sublimering. ”Det måste finnas något!”. Det både eldar på och lugnar, ofta i den ordningen. Lite som att kasta på bensin så det brinner ut, men lokalt blossar upp någon annanstans. Jag kan säkert ägna hela livet åt att leka brandman i min egen skog utan att komma någon vart. Jag vet inte vad som är bra eller dåligt att göra. Jag vet inte vad som är rätt och fel. (Men jag är tämligen säker på att de där begreppen bara är bull…). Om min besatthet bara är en liten hobby jag snöat in på för tillfället, eller om det faktiskt leder nån vart — vart det nu skulle leda — det får vi väl se. Det är ändå en sjukt spännande resa, och någonstans känner jag mig som en rebellisk tonåring som gör upp med alla gamla läror och doktriner och allt jag lärt mig är rätt. Vi får se var det landar. Om det landar. Bom.
Hoppas Roibooosen är Faritrademärkt, men det förutsätter jag. Och för pH-balansen rekommenderar jag Holistiskt pH-blandning med väl utvalda mineraler framför lime. Det är lite som heroin vs alvedon. Som sagt, riktigt jävla knark ska det vara!
Mycket visdom innan frukost!
Jao. Jag anklagar inte någon specifikt. Det kändes bara tvunget att ta upp hela sublimeringsgrejen när jag såg att kommentarstråden började spåra ur i någon slags youtubefest. Du brinner nog för sanningen, ja. Sen vad som pågår i ditt liv i övrigt har jag ingen aning om. Jag vet inte vad du äter, hur dina berusningspreferenser ser ut, eller något annat om ditt liv heller egentligen. Vikten av att ha sitt shit together rent neurokemiskt är dock något jag verkligen vill belysa. Jag har själv haft en del bisarra och pinsamma idéer om vad för kost som är den mest hälsosamma och artriktiga och lidit därefter. Till exempel så fick jag för mig att köra en kost på 100% rått kött för några år sedan. Det höll i ungefär tre veckor och jag mådde förjävligt illa. Sen skämdes jag över att jag var ”beroende” av ”giftig” mat. Mat som kanske i själva verket inte är så farlig. Mat som jag idag äter i rikliga mängder av och mår väldigt bra av. Vilken soppa.
Sedan så skrev du i något tidigare inlägg att du rökte cigg? Jag rökte också i tonåren men slutade just på grund av att det var så drygt att vara i klorna på en sån lömsk drog. Droppen blev när en polare som försökte sluta röka hade varit utan cigg i tre dagar och vi stod och lagade mat eller något och plötsligt så flippar han och börjar skälla ut mig på kommando på grund av att jag skurit paprikan i för stora bitar. Jag kunde såklart själv bli lite väl grinig när jag inte fick mitt nikotin. Gah. Alla är väl olika funtade antar jag, men om man brinner för sanningen så kan det ligga i ens intresse att liksom vara fri från sånt som förvrider ens tankar på det sättet eftersom det lätt kommer i vägen för att, som du säger, utforska hela rubbet grundligt. Det är okej att vara arg dock. Bara ilskan är riktad åt ett vettigt håll, vilket den ofta inte är om man har en obalanserad hjärnkemi. Snarare så äter ens skugga en till lunch och blir starkare i sin förmåga att styra och ställa. Så ät ordentligt och se till att vara så utsövd som du kan. Man kan vara så upplyst att man skiter glödlampor, men om man har brist på serotonin så lär upplevelsen av ens kropp och sinne vara rätt nedrig i vilket fall som helst. Det är bara du själv som kan avgöra och vara ärlig med vad som fungerar eller inte. Strikt sattvisk kost till exempel vetifan om det är något för mig. Det finns mycket vettigt att hämta i ayurveda, men att följa kostråd från flera tusen år gamla religiösa skrifter och sedan tyngas av skuld när jag inte lever upp till dess krav för att min kropp säger något annat är inte riktigt min påse chips. Skeptisk som jag är.
Sublimering var också en fantastisk trotjänare för mig under många år. Ett av de svårare egotricken att blottlägga och göra upp med. Men det går. Fortsätt plöja bara och se vart det leder. Vem ska stoppa dig liksom?
Det gröna rooiboset är inte fairtrademärkt vilket gör mig lite orolig. Nu får jag upp en bild i huvudet av en hårt driven téplantageslav som i sin ilska över sina kassa arbetsförhållanden bestämt sig för att hämnas genom att slänga ner en näve hemodlade pubishår i torkmaskinen bland tébladen. Det röda rooiboset är dock fairtrade. Men det är ju inte lika antioxidantrikt. Dock smakar det tio gånger godare vilket även visar sig i att det tar slut tio gånger snabbare än det gröna. Ska kolla upp denna ph-blandning du talar om. Kanske korallkalcium också? Det är ju mineralrikt. Tack för tipset.
Nu ska jag förbereda på att åka ut och resa lite själv efter ett par års hobbit-liv. Livet lyckas alltid ta intressanta vändningar. Tjipp.
Att ta hand om kroppen, att sova och äta, inser jag gång på gång är så sjukt viktigt. Åtminstone om man vill ha det schjysst. Är vi ändå fast i de här köttsäckarna så kan man likagärna ha en bra relation till den och ta hand om den. Sen kanske det finns poänger ibland med dekadens för att provocera fram det där jobbiga och möta det… kanske inte medvetet, men det mesta i dualiteten verkar flöda/pulsera/pendla mellan ytterligheter, däribland omhändertagande och dekadens. Det tog något år av ”vad spelar det för roll!? Jag är inte det här ändå” innan jag började landa i det igen.. men jag tar hand om kroppen bra (så bra det går efter förutsättningarna att vara en kringkrashande turnéhippie) och så det är nog inte boven här. Om nu något är bov, det är rätt schjysst och jag pendlar lika lätt in mellan mayas bekvämlighet och brinnande sanningssökande som jag gör mellan vaknehet och sömn, dekadens och renlevnad, inteförstånågot och jobbläge. Ibland är det nästan lika schjysst att vila i lögnerna som att slita sönder dem. hah. Uppgivenhet tror jag det kallas.
Rent generellt funkar äckligt te bra. Det räcker längre. Varför tror du örthippis har så sjukt mycket te hemma? Och varför det där lilla paketet Lipton med kemisk kolasmak de gömt längst inne i skafferiet tar slut hela tiden?
Äh, det var inte lika roligt att skriva efter frukost. Nu ska jag göra en smoothie med massa konstiga pulver jag inte kan uttala. :Ingen Ashwabblablablabla dock. Ha det fint ute i världen, eller vad du nu tycker passar…