Stjärnor, vindar, inget händer. (Höstnatt på taket)

Stjärnorna som flödar ovan oss, det öppna taket som blottar skyarna. Höstvindarna som fångas mellan öppna väggar, New tango orchestras Kievkonsert vars stråkar andras vemod och sverigehöst.

Ingenting händer.

Alla samtal, alla tanka som tänkts och förkastats.

Ingenting händer. Ingenting har någonsin hänt, blåser förbi som vindarna, virvlar ett varv och flyger vidare. Ingen kan säga var vinden är, utan rymd och form dansar världen förbi. Tomrummet i virvelns mitt, där är jag, oberörd av vad som sker. Jag ser tankar, de jag en gång kallade mina, ser dem födas och dör. Ser en annan tanke förkasta den första, den om att något är fel, om och om igen ser jag leken. Tanke föder tanke förkastar tanke. Jag ser tankearbetet dekonstruera sig själv, hur de förlorar sin kraft utan min inblandning. Om jag greppar tag i en tanke blir den sann. Om jag förblir stilla händer ingenting alls.

Tankar genomskådar tankar. Jag är inte där.

Känslor upplöses i ett moln när de inte finner något att greppa tag i. Jag ser dem, kan namnge dem. Känslor är också bara en sorts tanke, utan ord men som konceptualiseras och ges mening. Utan tankar är känslor ingenting, upplevelse. Känslor behöver inte genomskådas. Bara tankarna kring dem. Föreställningarna, reaktionerna.

Ur stillheten ses allt.

Det verkar röra sig, men varje ögonblick är nytt. Stilla.

Orörligt.

Hela tiden nytt orörligt.

Jag rör det inte. Det rör sig inte.

Sinnet rör sig, tror det, men jag är inte det, och jag vet att det inte är sant.

Det finns ingenting jag inte är.

Jag är ingenting.

Jag ser impulser till identifikation, men jag är inte i impulsen. Uppstår med en tanke, men drabbas av ljuset innan den når fram till… vaddå?

Ingenting.

Det finns ingen där att identifiera sig med något. Jag är ingenting, inget alls. Stilla, ingenstans. Jag vet allt jag inte är, men jag vet inte vad jag är. Inga ord kan beskriva mig, jag är fri, fri från alla föreställningar om att något är på ett visst sätt. Fri från förbannelsen av identifikation. Jag är inte allt, tvärtom, jag är inget, och inget annat finns.

Allt händer i mig säger dom, men vaddå allt, vad skulle kunna hända? Vad skulle någonsin kunna hända som påverkar mig på något sätt?

Hur kan ingenting påverkas av något? Vad skulle detta något vara, var kommer det ifrån, var är det, bortom koncept och idéer om relativitet? Rum, tid, vaddå, bara idéer i stormen, som skapas ur idén om en storm och någon att vara i den. Det första konceptet som föds är Jag. Först måste rymden skapas, för att något ska uppstå i den.

Ingen tanke kan leva av sig självt. För att den ska få någon kraft måste jag tro på den. Tror jag på den har jag redan skapat idén om ett jag, en rymd.

Jag kan inte längre. Där finns en gammal idé om att jag en gång kunnat, men den är inte min. Jag äger ingen tanke. Ingen tanke äger mig. Jag har helt enkelt inget med dem att göra. De berör mig inte och därför är de kraftlösa.

Det är tyst. Det är stilla.

Inga vindar blåser. Ingenstans kan de blåsa, ingenstans kan de komma från. Ingen rymd finns att blåsa i. Inget finns att föras av vindarna.

Ingenting, ingenting.

Inte det, inte det.

Ingenting alls, inte ens Jag är eller Vem är jag? Inga frågor, inga svar. Inget sökande efter något, inte heller vilande i finnande. Jag har inte funnit något, jag har aldrig förlorat något, jag är varken hel eller halv. Jag är lika skimrande, hägrande som vinden mot min hud eller stenväggen mot min rygg. Där är ingen, inte ens en idé om något. Jag vet vad jag inte är, och det är allt jag en gång tog för givet. Mig själv, jag förstår inte vad det betyder. Jag är här, men jag är inte här. Som en främling vilar jag i vetskapen att inget av det som dansar för min uppmärksamhet är jag. Vinden. Andetagen är där, ljuden, känseln, men utan att göra väsen av sig dansar det förbi, rinner förbi upplevelsen som kan kallas nuet. Jag är här, alltid, men inget annat är.