Stillhet.

”Vad har du tänkt på den sista tiden?”
Jag kände efter en stund. ”Jag… har inte tänkt så mycket.”
”Nejjustja. Du sysslar ju inte med sådant längre.”
En stunds tystnad.
”Jag har upplevt väldigt mycket. Suttit. Tittat på löven som växer. Lyssnat på samtal. Njutit av solen. Men tänkt… nej. Inte så mycket.”

Stillhet. Tankarna lugna. Säger inte så mycket. Snurrar inte. Går runt och småler för mig själv. Inte så mycket behov av att prata. Av att dela med mig. Men delar stunder. Stunder med andra. Träffar människor, nya, spännande människor. Klättrar i träd. Ler.

Ibland kan jag höra människor tänka. Eller se. Som ett tankemoln kring dem. Snabbt snurrande. Jag hör det på sättet de kastar ur sig tankar. Att det snurrar runt runt, hur sinnet hoppar från en tanke till nästa och vissa letar sig ut och blir till ord.

Jag ler. Stilla. Svarar något. Medveten om att det är ett rastlösts sinnes utkastade ord. Låter mig inte dras med av tankestressen. På samma sätt jag låter babylonhetsen rinna av mig när jag går längs de trafikerade vägarna, bland människor som springer fram.

Går ensamma promenader i skogen. Sitter i en park. Cyklar många timmar. Stannar till vid en klippa, tittar ut över sjön. Äter mandlar som jag tog med från spanien.

Knäcker. Äter. Mandeln reflekterar nog inte att den blir till mat.

? tankar, stillhet, sinne, meditation