Spiritualitet
Skrivet av momo den Dec 18, 2011 i Satsang | 27 kommentarer
Gång på gång finner jag mig omgiven av sprirituella klyshor och ser reaktioner börja ta form. Det är inget fel på spiritualitet. Egentligen. Det är lika fint som att plocka kottar, eller knyta skorna. Men bullshitdetektorn ljuder så högt att hela huvudet buzzas sönder och min reaktion är att vilja skrika rakt ut. MEN SER NI INTE VILKEN BULLSHIT DET ÄR!?
Nåja. Inte riktigt så.
Men så här:
All den här hittepåspiritualiteten. We’re all gonna rise as one. Vi är i en förändring och kommer alla nå en högre energinivå. Meditera för fred, använd attraktionslagen för att skapa förändring i världen. Fånga dagen. Eller allt icke-dualistiskt advaitatrams, ”cappuchinoupplysning”, intellektuella insikter som inte förkroppsligats, och där det inte finns något intresse av att förkroppsliga dem. Ahh, eller varför inte ta ta allt som är spirituellt och klumpa ihop det. 2012 och DNA och UFO’s och jag vet inte vad. Då kan det låta typ såhär:
We have been stuck in a Universal Time Matrix that has been disconnected from higher dimensional frequencies for thousands of years. Our DNA is finally catching up and breaking through restraints which have halted our progress. Somehow, we’ve agreed to do all of this to ourselves. However, humans will soon know and understand why 97% of our DNA has a higher purpose and why its transformation is leading us into an awakening that we never could have imagined.
True Self Realization and Soul Awakening requires expansion of our existing beliefs (beyond the restrictions of your programmed belief system – Opening up to the Absolute Universal Truth)….
Tut tut tut tut tut tut tut tut låter bullshitdetektorn. (Notera ”requires expansion of our existing beliefs” …)
Det är inget fel med spiritualitet. Men syftet är inte, och har aldrig varit, att ”vakna upp”. Tvärt om. Det handlar om att sova gott. Om att döva sin existensiella ångest, hopplösheten och paniken över att finnas till som människa.
Den där hopplösheten, som ligger där djupt begravd någonstans, över att världen är på väg åt helvete, och hur mycket vi än kämpar ligger det inte i våra händer. Hopplösheten över att det finns så mycket grymhet och lidande på alla nivåer av det mänskliga varat. Vi krigar, dödar och våldtar varandra på grund av ideer och åsikter. 450 miljarder djur slaktas varje år för att bli mat. Inte ens på lokal nivå kan vi hålla sams; hur många relationer bygger inte på rädslor och bristande kommunikation?
Samma existensiella panik kan ligga och lura i känslan av att något är jävligt fel, att allt bara är illusoriska luftslott, gemensamma lögner vi alla lyckas tro på, genom att bygga våra egna rigida versioner av dem. Kanske vänder vi paniken mot känslorna, den ångesten över att bara finnas till som människa (må vara uppdiktat eller inte); det är tungt att vara någon, med historia och problem och taskig barndom och allt det där. Vad är att sträva mot att släppa identifikationen med det där jaget, om inte en desperat reaktion mot den där ångesten? Den där djupa, jävla rädslan, som håller fast oss i vilken skit som helst, för djupt, innerst innerst inne, så är vi så rädda för att inte finnas. Vad gör vi när vi inte längre kan knuffa bort den?
Nu målar jag upp en mörk bild här, men jag vill tydliggöra en poäng. Det här mörkret är ingenting vi nödvändigtvis är i kontakt med. Vi gör ju såklart allting vi kan för att skjuta undan det. För att slippa möta vår egen existensiella rädsla.
Och vad är en effektivare distraktion mot det där svarta hålet, än spiritualitet? Vi kan bygga upp lull-lull-sagor om att vi är på väg in i något finare, vi kan hitta på historier om varför vi finns på den här jorden — hitta på svar till alla frågor som uppstår i tomheten, och vi kan nöja oss med det. För att det tar oss bort från ångesten. Remedies against panic. *
Denna egoinducerade spiritualitet är således inget annat än förtäckt rädsla. I vilken position egot än sätter sig, hur fint det än verkar, hur mycket prat det än är om växande, transcenderande; hur fina regnsbågshistorier vi än bygger upp, så blinkar det rött och låter tut tut tut tut tut tut tut (mm, precis så monotont låter larmet. Det blir rätt tjatigt i längden.). Det luktar ego. Det luktar rädsla. Rädslan för att inte finnas till, som håller oss så sysselsatta.
Det är okej. Rädsla styr så sjukt mycket av våra beteenden, och vi är inte ens medvetna om det. För rädsla och okunskap går hand i hand — vi vågar inte ens se. Vågar inte röra vid det, höra det, lukta på det eller kasta oss ut i det. Och vi famlar desperat efter sätt att hantera rädslan, på ett så tidigt plan att vi inte sjävla är medvetna om det.
Det är inget fel, något av det här. Vi har alla våra sätt att möta tomrummet, om det så är fly det, kasta oss in i det, ignorera det, uppgå i det… Men nu tror jag jag förstår varför bullshitdetektorn ljuder så högt av all slentrianspiritualitet jag tycks springa på överallt.
Förklädd rädsla, i formen av något vackert.
Som vi så desperat försöker tro till existens.
Bara vi tror på något hårt nog, så blir det sant, aight?
Vi har ingen anledning att lura någon annan än oss själva. Och det verkar som vi trivs himla bra med att sova, om vi bara hittar en historia vi passar in i. Happs. Nu har Momoidentiteten fått säga sitt. Sov gott, fina vänner. Vi ses i drömmen…
← Naturligt handlande
Det bästa mantrat →
27 kommentarer. Lämna ett spår om du vill...
27 som vill säga något.
Skriv något..
Eldshow
Mest besökta
Blogg
Från extrem till normaltillstånd / hejdå.
Hur länge fortsätter en överväldigande upplevelse vara intressant? När går det över från ett waaa som aldrig tar slut, till att konturer åter tar form och marken känns under fötterna? När slutar marken skaka; när slutar ekot sjunga? När har...
Vilken röst ska jag lyssna på?
Vilken röst ska jag lyssna på?
Inte den som försvarar.
Inte den som förklarar.
Inte den som motiverar, argumenterar, rättfärdigar.
Den som viskar, en gång.
Huvuden skriker. Hjärtan är tysta....
Ibland händer det oväntade
Jag har en förkärlek för att säga ja till situationer. Det blir ofta ganska spännande och jag har en tendens att kastas in i världar som någonstans är så långt ifrån vad den här Momofiluren är van vid. Då kan...
Sitter man på bergstoppen länge nog börjar man se dåligt
Det spirituella navelskåderiet tog abrupt slut. Eller kanske smygande, en axelryckning och något nytt. Universum tyckte sin grej och kaste in den här Momofiluren i en liten lägenhet med utsikt över ett spektra av multinationell olje- och snabbmatsindustri och där...
Icke-dualistiska fallgropar (eller: det finns tusen ställen att gömma dig från dig själv)
Ok. Det här blir en lång text. Och någon slags försök till en mer raffinerad version av förra veckans rantade. Eller bara mer akademiskt svamlig. Men nu har jag ägnat två jävla dagar åt den, och den behövde skrivas, så...
Ibland funderar jag på om inte Allt vi gör bara är för att dölja den där rädslan. Alla distraktioner i det yttre, må vara spiritualitet eller TV eller familj och jobb. Allt skådande inåt, för att ”ta itu” med den. Vi kan säkert gå hela liv utan att märka av den alls. Och det kan vara så att rädslan (ångesten/tomheten/voiden/rymden/icke-existerandet) är lika mycket hittepå som allt annat. Kasta sig in och bejaka och därmed skapa eller ignorera till döds men därmed missa chansen att se. Jävla dualitet…
Undrar.. vad det är som gör att du vill se rädsla bakom allt?
Vad är du rädd för?
Är du rädd för att tro på något?
är du rädd för att ha fel?
Jag undrar…
varma kramen
Ingenin aning. Det är himla mycket Momo nu. Himla mycket bullshit och sönderhackande. Eller sönderhackande av bullshit. Det känns okej. Som något som behöver göras upp med.
Jag vill inte se rädsla bakom allt.
Jag vill inte inte göra det heller.
Det är så det tar sig uttryck nu.
Jag vet inte vad jag är rädd för. Om något.
Rädslor kommer upp ibland. På samma sätt. Kommer upp. Spelas ut.
Jag är inte rädd för att tro på något. Men jag vet inte hur jag skulle kunna tro på något. Alls. Hur skulle jag kunna tro på någon idé alls? Vad finns att tro på som inte bara är en påhittad konstruktion?
Det är okej, känner jag. Det är en process. Som vanligt vet jag inte vad jag sysslar med, eller vad som händer, eller var det är på väg. Men det här himla spännande, på något sätt. Att få leva ut det här mörkret. Att få krossa de heliga korna. Jag tycker det är spännande att se hur människor värjer sig för det där mörkret, gör så mycket för att skydda sina guldkalvar.
Så himla spännande att vara Momo en stund.
Och ändå är det så himla vackert.
Så himla stilla.
Jag sitter och dricker mitt te. Tittar ut genom fönstret, på de stackars träden som lever kvar mitt i babylon. Lyssnar på fågelsången. Flyter igenom varje dag och natt….
(Såklart handlar det bara om att jag gör upp med min egen bullshit. ”Alla andras” bullshit berör mig inte mer än som projektioner. Varje skapelse får leva ut sin roll som den vill. Precis som den här… <3)
jag är nog rädd……för terapi…=o)
Ja visst är det spännande! Ibland är spänningen så olidlig att jag måste avfyra kroppen som en studsboll medan jag skriker i en kudde eller sådär lite halvt om halvt släpper ut vansinnesvrålet. Ladda ur.
Men det där med att ”..syftet är inte, och har aldrig varit, att ‘vakna upp’. ..Det handlar om att sova gott.” ..alltså.. jag vet inte.. syftet med? Syftet är väl ens eget? Mitt syfte mitt och ditt syfte ditt? Ingen fastslagen agenda som är Spiritualitetens egen agenda. Ingen konspiration. Greppar man tag i spiritualiteten eller vad som helst annat för att gömma, dölja och täcka över det fula, det läskiga, det oönskade, då blir det inte mer än så. En slöja. Man skapar sitt liksom.
Jag är inte ett dugg rädd för att spiritualiteten som en förförande entitet ska vagga mig till sömns igen, för det är inte med de intentionerna jag tog henne till mig. Det var jag som bjöd upp och det är jag som för. Jag skapar mitt och hon finns här hos mig bara för att jag själv väljer det. Så jag vågar dansa med henne, utan att vara rädd för att hon ska komma för nära. Jag behöver inte hålla avstånd. Det är inte ens obehagligt när hon pressar sig intill. Det är rentav ganska mysigt. Jag skrattar och blåser mjukt i hennes öra. Viskar att den här dansen är allt vi har. Och menar att nu ska vi njuta.
♥
Mmmm, nu börjar det bli spännande!
Jag har en tendens att uttrycka mig lite väl absolut ibland. Kanske för att provocera fram reaktioner. Eller bara för nöjet i att överdriva.
Det är klart det är inte är något fel i att hänge sig åt lite spiritualitet. Det sätt att möta spiritualiteten som du beskriver är himla vackert, och nej, jag tror inte heller hon kommer vagga dig till sömns. Vid någon punkt tror jag tillochmed att hon verkligen berikar livet; jnana leder till bhakti och allt det där. Jag tycker också hon är så vacker, och hon är med mig hela tiden, såklart (vad har vi annars?).
Poängen jag vill göra handlar dock om den andra sidan, något jag sprungit på mer och mer och om blivit allt klarare för mig. Spiritualitet som försvarsmekanism. Och som copingmekanism. Tendensen att gå in i historierna för att slippa öppna ögonen. Jag tänker på de som aldrig ens haft en glimt av klarhet men fortsätter desperat dansa runt i den spirituella dansen. (Nu uttrycker jag mig så absolut igen. Jag kan givetvis aldrig veta hur någon annan upplever något, eller hur det är att vara någon annan. Men det här det intrycket jag fått.) Och jag ser hur de värjer sig för att se klart. Hur hela ego-repons-systemet liksom hackar när verklighetsbilden börjar ifrågasättas, och det blir tyngre, och allt mer obekvämt om koncepten, ideerna och historierna börjar tittas på… tills det fulla försvaret tar över igen, och autopiloten sätts på. Hela den här kursgårdsspiritualiteten med Mother Earth-meditationer för fred och alla de där sakerna som lugnar och tillfredsställer egot, precis mycket nog för att man inte ska behöva ta itu med sina demoner. Jag tror du förstår vilken sida jag menar.
Jag förstår försvaret. Jag förstår copingmekanismen. Vi har alla våra sätt att copa med den här verkligheten. Jag skriver blogginlägg när något gnagt länge nog och jag vill få ut det ur systemet. Jag har fortfarande någon slags idé om att jag vill leva i sanning — vad det nu är — för att jag inte står ut med alla lögner och illusioner. Coping. (Som dessutom får mig att springa in i just separationen lustigt nog.) Inget sätt är bättre eller sämre än någon annat. Vi gör det som fungerar för oss. Inte nödvändigtvis helt och fullt, men bra nog för att hålla oss flytande. Och även som sådan copingmekanism gör det massa bra utöver just copandet. Tacksamhet, t ex, är ju en fantastisk biprodukt av spiritualitet. Om man kommer ihåg alla de där värdena blir ju livet faktikst vackert.
Och behöver vi inte copa hela tiden, kan vi dansa. Och det är ju så himla vackert. <3
mhm varför undviker jag terapi???…det beror nog just på att jag inte vill ta itu med mina demoner…rädslan finns
för att möta just mina demoner… och ja meditationer är faktiskt lugnande…jag har en härlig skiva med musik
för mindfulness…Dansa kan jag inte men jag kanske kan hitta på ngt annat kreativt om jag inte vill copa…<3
… – du gör nog precis vad du ska. Det finns inget självändamål i att ta itu med sina demoner, eller i att ‘växa’, eller i att meditera, eller något alls. Det handlar bara om vad du vill. Och ingenting är bättre eller sämre än något annat. I slutändan är det ändå bara upplevelsen. Det Här. Och det spelar ut sig som det vill….
här och nu…
… kan bli precis lika mycket klyshor som allt annat — något att gömma sig bakom. Vadå här? Vadå nu? Vad betyder det?
…att vara här och nu inte gömma sig bakom det förflutna???…
Mm. Låter som en bra idé.
inte så lätt som det dessvärre..jag är nog bättre på att gömma mig…
Egentligen handlar det väl om en enda sak: Vad VILL du?
…frustrerande fråga…jag vet inte vad jag vill… o_o
A couple of small steps for Momo. One huge step for the universe.
Houston, we have..
a problem???
We have a what now?
B, verkar som du kan läsa röksignaler. Gissade nästan att du skulle dyka upp härnånstans..
är nog lite lost… o_o… känner mig lite som Frodo i Sagan om ringen…vet inte riktigt vem man kan lita på och vem man inte kan lita på…
One does not simply walk into Mordor!
… o_o…
um… yes you do.. … o_o…
För nöjet ja. För vad annat om inte för det? Bloggandet, babblandet, bollandet, frågor, svar, åsikter, viljor, tankar. Allt för nöjet av det.
Man, jag, vem som helst, kunde förstås skita i allt samman för nån stans här finns ändå en upplevelse av att jag (eller du) lika gärna hade kunnat ta annat parti, kunnat välja annan ståndpunkt, annan åsikt, annan tanke och att det hela ändå bara är en massa hittipå. Så varför? För att det är trevligt och underhållande förstås. Desto mer trevligt är det också att ”hitta på” med ”någon” som bakom ridån fattar att det ändå bara är teater, såväl dialog som roller.
Eller jag vet inte. Jag ramlar dit hela tiden. Försöka beskriva det. Upplevelsen. I själva beskrivandeprocessen letar sig en massa hittipå-tyckochtänk in genom språkets lönndörrar, som egentligen inte hör hemma. Eller så gör det. Ingår i leken. Den som leken leker får leken tåla.
Och vad jag skulle säga hade något att göra med… att jag är med dig, förstås. Hade kunnat göra poängen själv, förstås. Och tack för dansen, typ.
Lönndörrar och dans
klarrörande ståndpunktstrans
havet brusar, ranglig båt
jag minns nu sakta, jag har hört denna låt
värklekheten vacklar, snurrigheten tacklar
inåt och bortom, utåt och hitom
livet kröns av smärtans krans
och lattjolajbanlådan kanske aldrig fanns
trött, förvirrad och yrvaket morgonkåt
jag ger mig leende och villigt åt
den ontologiska punkten i Gungner och Longinus lans
Jag ville så mycket, hann inte allt
stannar upp, lyfter på hatten, gapskrattar för mig själv,
fan det här är ballt, och kallt
Halt, khamush, be quiet, säg inget mer,
nyckeln sitter i, det är därför vi ler.
laxar rycker sig loss och simmar fria i sin älv.
Mycket tänkvärt och bra inlägg käre momo. Tror på en möjlighet med andlighet bortom kommersialism och med sina förenklande historier. Men den är nog inte så enkelt förpackad och troligtvis lär den också kunna bli politisk, fientlig till saker som förstör miljöutrymmet vi har, med mera.
Mmmm. Så är det ju. För nöjet och dansen. Vad annars? Och all denna hittepå.. Ja, vi får väl dansa med den också <3