skogen, skogen, skogen

- Stannar du en natt till?
Jag tittar ut genom fönstret. Regnet strilar ner. Björkarna kastar sina grenar som hade de slaganfall, löven rasslar mot regndropparna som kamikazepiloter med enda mål att överleva. Inne i rummet står tomatplantorna och trängs i det nödgade ljuset, sträcker sig mot glasrutorna och längtar efter solen. När det hällregnar är jag tacksam för tak och väggar och fina vännen.
- Mmmm. Jag gör nog det.
- Kul! Jag kommer hem tioish.
- Mmm. Jag lämnar nog inte den här soffan idag. Vi ses ikväll.

Hela dagen senare sitter jag faktiskt fortfarande här. Hur en soffa kan vara värd så mycket, när den inte tas för given; när varje dag är en gåva. Efter en vecka i skogen, naken i solen långt borta från alla människor, möte med besten genom rusningstrafiken och återinsikten hur fort det går att bli vilde, helt tappa bort idén och kroppen som en varelse i relation till andra, speglar och utseende och attityd och stil och jag vet inte vad…

Jag är ute på äventyr igen. (Har det hänt förr?) Det började där nånstans vid drömgruvan. Påminnelsen om träd, sjöar och lägereldar. Det var något så fundamentalt som vaknade, eller något primalt som hittade hem igen. Självklarheten i det hela. Där drömmarna hämtas.

Kom hem till Babylon. Det var en torsdag tror jag. Jag öppnade den gröna dörren med texten ”Gå inte på det” (har aldrig fattat vad) spraymallat nere vid brevinkastet. Öppnar dörren. Kliver in.

Jag bor inte här längre. Det här är inte mitt rum. Inte min utsikt. Inte min stad längre.

Så tar den där känslan av att det är färdigt över; den som legat som en vindpust och mognat länge nog, i små vibrationer, en lätt strömning, en föraning.

Under veckorna det tar att göra färdigt, ge bort, skaffa, förbereda, avsluta, packa, städa, säga hejdå vi ses om fem minuter, finns ett överhängande fokus över alla att göra-listor, sprängfyllda dagar och brädåkande nätter bland Johannebergs backar och absurda vardagsmöten under gatlyktor och bara ben i nattvärmen.

Ett fokus. Ut i skogen.

Staden väckte så mycket. Rädsla och frustration och hopplöshet och indignation. Kroppen ville inte vara där. Sov inte. Sinnet och kroppen tillsammans betade av långa att göra-listor och försöker komma ihåg att andas och låta personligheten göra det den behövde göra, tillåta identifikationen med skådespelet finnas.

Varje gång jag närmade mig staden, fanns en brytpunkt, någon slags gräns; när trafiken börjar tjockna och klimatet klinganr mer mer aggressiv underton, som en bil som ryter fram i tystnaden på en regnblöt väg. Stanken av alla avgaser och allt buller som lägger sig som en matta och varje fågelsång jag hör fyller mig med eufori, för det finns hopp, tystnaden och stillheten finns, vi har inte lyckats förinta hela naturen ännu, det fins paradis i plats, det finns stilla skogar, sjöar, bryggor och träd att hänga upp hängmattan i. Det finns eldar och plötsliga skurar och nattbad under stjärnorna. Det finns platser för att bara sitta, finnas.

Nu är jag här. Här här Här. Inte imorgon och fixa och ordna och ja jag kan nog hinna imorgon eftermiddag. Bara det här. Soffan. Regnet.

Jag vet inte var jag tar vägen imorgon (och jag inbillar mig inte ens att jag kan veta.) Om jag stannar här i trakterna eller åker någon helt annanstans. Längre tidsperspektiv går inte riktigt att ha, för ute på vägarna är det så uppenbart, att jag vet ingenting om någonting,

ingenting går att förutspå, och möten, impulser och knuffar är vad som tar oss fram, steg för steg, i den här tillvaron.

Omkastningen var lite chockartad, även om den var väntad. Så många gånger har jag varit ute på vägarna förut. Och varje gång är det helt nytt. Jag gissar på att jag stannar här inatt, med tomatplantorna, men hela tiden finns något som viskar bakom örat: skogen, skogen, skogen. Och imorgon kanske jag tycker att två nätter under tak får räcka…

Ses vi bland träden, vänner?
Det finns plats vid elden för er med.