Självutveckling
Skrivet av momo den Jul 21, 2011 i Satsang | 11 kommentarer
”Vi bär ju alla med oss vår historia, våra problem och issues att lösa…”
Jag sitter i ett satsangtält, dit benen råkade ta mig när jag trodde jag var på väg någon helt annanstans, tittar storögt på kvinnan som står framför mig.
Och tänker: ”Va?”
Vad sjuttsingen pratar hon om? Tror de andra verkligen på det här?
Jag ser mig om, lite i smyg. Publiken lyssnar uppmärksamt. En del nickar igenkännande. Som om det är en självklarhet. Som att det är så det är.
Kvinnan pratar vidare. Något om att acceptera döden och försoning. Jag smyger ut så omärkligt jag kan och sätter mig på den stora gräsmattan med en kopp te och tittar ut över det skimrande människohavet.
Jag förstår mig inte riktigt på den här världen längre. Eller människorna. Ibland kan jag spela med, men för det mesta är jag bara förvirrad. Låt oss se om jag förstått det här rätt…
Vi är alla personer med en historia. Vi har varit med om mycket skit i det förflutna som påverkar hur vi är nu. Vi behöver komma över våra blockeringar och lösa våra problem för att bli hela människor. Det är en hård och lång väg att gå, men tillslut kanske vi kan nå fram till målet att bli hela. Om inte annat tar oss varje delsteg lite närmare målet. Målet att… ja, vaddå? Bli hel? Bli fri? Bli fri från vaddå? Blockeringarna och problemen? Bli hel som i…? Hur ska jag fylla upp den där sista luckan? ”Leva upp till vår fulla potential”? ”Leva livet fullt ut”?…
Så vi använder tekniker för att lösa problemen. Vi går i terapier, går kurser, workshops, mediterar, gör yoga. Läser självhjälpsböcker, blir terapeuter själva eller hänger med gurus. Och vi kanske lyckas städa lite i egot, ställa lite saker tillrätta, men det kommer bara mer, mer mer mer. Djupare lager i det undermedvetna, kallar vi det, och kastar oss gladerligen in i våra nya issues och blockeringar, i hopp om att en gång bli hela människor.
Eller… Va?
Vi kan gräva i all oändlighet. Eller så kan vi helt enkelt sluta. Inse att det vi fokuserar på växer sig starkare, och att ju fler problem vi löser, desto fler skapas. Att försöka befria oss från sinnets grepp, på sinnets villkor, fungerar aldrig. Sinnet älskar den här leken. Skapa problem och försöka lösa dem. Håller transen igång.
Hur mycket mer självutveckling måste vi syssla med innan vi inser att vägen inte leder någonstans?
Se efter. Se efter vad du identifierar dig med. Du kan jobba med den här personen, det här jaget hela livet, utan att bli färdig. Men det räcker med ett enda ögonblick, för att allt ska falla. Ett enda ögonblick att bryta dig ur transen, för att sluta se allt genom egots ögon och istället låta egot bli sett, som en del i rörelsen, i all rörelse…
Ta reda på vem det är som ser allt. Hitta den som upplever det här.
Du är redan fri. Du är hel. Du är perfekt. Men det spelar ingen roll hur många gånger du läser det, hur många workshopshållare som säger det. Du måste se efter själv.
Kan du hitta den som upplever allt det här?
Sen kan du gå på workshops. Eller dricka te. Eller dansa. Eller vad som helst.
När du inte längre är fast i transen
om att något måste göras
för att du ska bli fri.
Tepåsar med etiketterna Detox och Love. Mycket sojamjölk och honung. Det är hela grejen. Ord på en blogg, ja, det är där också. Och i morgondagens att göra-lista, radioskvalpet i sommarstugan, alkoholisten på parkbänken. Grannarna som bråkar, den övervuxna gräsmattan eller bilkön. Ja, det är där också. Det är bara så uppenbart, att vi lätt missar det. För vi har fått lära oss, att det ska vara svårt…
← Jag skulle kunna skriva, men…
Tillbaka till början →
11 kommentarer. Lämna ett spår om du vill...
11 som vill säga något.
Skriv något..
Eldshow
Mest besökta
Blogg
Från extrem till normaltillstånd / hejdå.
Hur länge fortsätter en överväldigande upplevelse vara intressant? När går det över från ett waaa som aldrig tar slut, till att konturer åter tar form och marken känns under fötterna? När slutar marken skaka; när slutar ekot sjunga? När har...
Vilken röst ska jag lyssna på?
Vilken röst ska jag lyssna på?
Inte den som försvarar.
Inte den som förklarar.
Inte den som motiverar, argumenterar, rättfärdigar.
Den som viskar, en gång.
Huvuden skriker. Hjärtan är tysta....
Ibland händer det oväntade
Jag har en förkärlek för att säga ja till situationer. Det blir ofta ganska spännande och jag har en tendens att kastas in i världar som någonstans är så långt ifrån vad den här Momofiluren är van vid. Då kan...
Sitter man på bergstoppen länge nog börjar man se dåligt
Det spirituella navelskåderiet tog abrupt slut. Eller kanske smygande, en axelryckning och något nytt. Universum tyckte sin grej och kaste in den här Momofiluren i en liten lägenhet med utsikt över ett spektra av multinationell olje- och snabbmatsindustri och där...
Icke-dualistiska fallgropar (eller: det finns tusen ställen att gömma dig från dig själv)
Ok. Det här blir en lång text. Och någon slags försök till en mer raffinerad version av förra veckans rantade. Eller bara mer akademiskt svamlig. Men nu har jag ägnat två jävla dagar åt den, och den behövde skrivas, så...
Bonus:
Nähä. Bonus så här då: http://youtu.be/E0Aj37ml8QI
Och människor som inte redan vet, blir lite provocerade när jag säger att det är lätt, för vi har ju alltid fått höra att ”livet är hårt” och ”den rätta vägen är den svåra vägen” (eller något sådant) ”det tar tid att…” och ”man måsta jobba hårt för att…” osv. Jag tycker dock att böcker har hjälpt mig och min livscoach har gett mig bra verktyg för att klara av att släppa taget, så jag vill inte säga att böcker och workshops inte behövs, för vi är ju så indoktrinerade så frågan är om någon klarar av att bara släppa taget utan att först läsa lite och lyssna lite. Om egot har fått stor plats i 20-30 år hos någon så behöver man (jag) nog lirka lite med det innan det ger sig av så att säga. Därmed inte sagt att man inte kan göra det helt själv, för inom oss finns ju allt liksom, men för att hitta dit när egot är så stort kan röster och ord behövas för att nå dit första gången. Svårt att veta vart jag hade varit utan Brandon Bays eller Bayron Katie exempelvis, hade jag börjat funera i de banor jag började fundera i efter att ha läst dem. Det kan jag ju aldrig veta… Eller min fina vän Shira som bor hos änglarna, utan hennes kloka ord… ja jag kan ju inte veta hur något hade varit för det är ju som det är
Ja alltså, lyssna inte för mycket på vad jag svamlar här. Det är klart man behöver städa ibland. Och ibland kan man behöva städa rent såpass mycket att man kan titta ut ur ett litet fönster för att kunna titta på det stora.
Poängen är snarare att inte fastna i självutvecklingsträsket (om man inte tycker det är roligt förståss, för all del, go ahead!
och tro att det ska leda någonstans. Ah, jag kan svamla om det här i evigheter, men jag fortsätter stryka tröjor istället <3
Ja stryk för bövelen! Och svamla gärna också, det är så underhållande och intressant
Tröjorna blir säkert gudomliga, nyfiken är jag ju förstås 
Haha, nä, dom är inte så spännande heller
Tack för fin påminnelse fina Momo; din röst sjunger med klarhet från en sån sann o-plats <3
Du tar upp goda poänger. Visst förstärks det man fokuserar på, så självförbättring är i allra högsta grad ett Sisyphus-arbete. Liksom för den grekiske mytologiske figuren, är kanske det mest tragiska hos den som identifierar sig som sökare att någonting, någonstans, vet man att arbetet aldrig kan slutföras; det djävliga ligger inte i att rulla upp stenjäveln för kullen, utan vetskapen att när man gjort det, måste man börja om! ..Kanske är det att föredra ytterligare ett lager av okunskap och sakna den insikten helt och hållet!
Jag börjar misstänka att mycket av sökar-kulten vi ser i så många olika former kommer ur en grundläggande uppfattning att det är något fel på människan och i slutändan, hela Skapelsen. Blatant fingerpekandes här, tillskriver jag detta vårt hebreisk-kristna arv; det tycks mig att dessa tidiga utbrytare ur den Ursprungliga Ordningen fann att livet var hårt och strävigt när man inte längre levde i händerna på gudarna och drog slutsatsen att deras skapar-gud på något sätt klantat sig när han skapade världen, att det var något fel på den och i synnerhet människan.. Likt barnet som är sin fars största besvikelse, stångar vi oss således blodiga i en förtvivlad och hopplös strävan efter den bekräftelse vi aldrig kommer få från honom.
Tja, en möjlig historia om sökar-fetischens uppkomst, alltså
Helt bra poäng också; klart lite husstäderi är på sin plats ibland. Här liksom vad gäller praktiskt, fysiskt städande av min bostad, har jag slutat oroa mig att det hela ska urarta till något sorts förbannat kaos. Det tycks mig att med åren blir jag helt enkelt mer och mer uppstyrd på husstädar-fronten och jag ser ingen anledning till att trenden skulle vända.
Livet tycks så mycket lättare, roligare och rikare när jag vilar i en djup övertygelse att det inte är något fel på mig!
Tack igen för dina ord och för att du förblir sann mot dig själv <3
Å Magnus! Du dyker upp i mina tankar ibland, och allt som oftast får jag impulser att åka till Galway. Jag hoppas vi ses.. ehm, precis när vi ska. Och det gör vi ju. <3
Jag är 65+ och har numera en (1) ”guru” och det är Momo … så klok och vis. Jag försöker nu nå den ”som ser” … Du har lärt mig ”försonas med mig själv” … och ”ta det lugnt” och som sagt … och det har tagit tid, tar tid och får ta tid … Att lyssna på sig själv och inte på ”alla” andra har jag lärt mig och är en gåva du har gett mig.
Kram du fine!
Å du är så himla fin skatan! <3<3<3
<3<3<3