Satsang
Upplysning är egots lilla drama (och en himla massa svammel)
Mmmm. Den där andra pusselbiten. Gick ungefär i de här banorna:
Goenka tjatar så himla mycket om upplysning. Hela tiden. Hur vi lider i liv efter liv och måste kämpa och jobba hårt för att nå upplysning och allt det där.
Och det är ju så lätt att snöa in på det. För det verkar ju så himla bra. Att bli befriad från all skit. Inte bara det. Uppnå den slutliga, ultimata, absoluta befrielsen. Fullkomlig befrielse från allt lidande. Vilken grej.
Tills en tittar lite närmare på det. Och tänker efter ett ögonblick. Och inser att — bara sinnet kan lida. Det är liksom vad sinnen gör, de här små knippena av reaktioner.
Det vi är kan inte lida. Och kan inte heller befrias.
Det vi är, är helt bortom det där med lidande, identifikation, reaktioner, fångenskap, befrielse.
Upplysning är alltså bara egots lilla drama. Det handlar bara om egots befrielse från sig själv.
Att vi är vad vi är kvittar lite i sammanhanget. Att glimta det absoluta har egentligen ingenting med upplysning att göra. Det är bara att ha glidit in bakom scenen och sett igenom skådespelet. Det är allt.
Så enkelt. Så självklart. Men jag kan nog inte i ord beskriva hur befriande den insikten var. Hur mycket tyngt, föreställningar, och idéer kring upplysning som släppte. Ingen mer förvirring kring vad upplysning var. Ingen mer identitet som smyger sig på. Jag kunde landa i Momo igen. Hela det här identitetsknippet. För att det är schjysst. För att det är så himla roligt att komma på och lista ut saker. Som att krossa världsspegeln i miljarder bitar så vi kan gå runt och pussla lite.
Den naturliga följdfrågan dök upp — är då upplysning något jag strävar efter? Och svaret kom lika inglidandes på små moln… om det innebär att jag måste sitta och meditera hela livet, fullt fokuserad på sinnesförnimmelser som Goenka propagerar för… äh, palla. Seriöst. Meditera är rätt fint, men så jävla roligt är det inte. Finns finare saker. Ni vet, trädtoppar, vindsus, lövsprickning, regnstormar, dubstepfester, soluppgångar och vindkraftverk på nära håll. Eller vad du nu tycker är fint. Jag känner inte riktigt att det här är min grej. Vill universum styra upp nåt för universum göra det. Om hela dansen är en naturlig och spontan process som kanske eller kanske inte leder fram till någon slutlig uppgörelse, ok, visst, det känns som en fin överenskommelse. Mer motiverad än så är jag nog inte. Inte nu. Det är så himla fint att bara glida med i livet — Momo eller inte — och dansa med i det här förgängliga skådespelets dans. Vad jag är eller inte, om det finns något att uppnå eller inte, om jag möter varje situation med sinnesjämvikt eller inte — vad spelar det för roll? Solen skiner bländande starkt, knopparna på träden börjar trängas innanför skalen och bara väntar på att få spricka ut. Massa vackra människor börjar vakna ur sina vinteriden, några tappra fjärilar prövar sina vingar i den tidiga vårsolen — och ingenting kan någonsin vara något annat än fulländat. Nu. I precis det här.
*
Egots upplysning, om det nu ens går att prata i sådana termer, kommer genom att göra upp med alla reaktionsmönster som ligger därinne och lurar. Genom att rota upp alla vasanas (latenta tendenser) och samskaras (mer aktiva sådana). Vägen verkar vara att sitta ner och hålla käften, på ett eller annat sätt. Alltså att sluta ge kraft åt reaktionerna, och således sluta skapa nya samskaras. När vi slutar skapa nya samskaras kommer de gamla upp till ytan; vi tvingas möta alla gammal skit i en urladdningsprocess. Det är vad vipassana går ut på. Det är vad Mooji pratar om med sitt ständiga Don’t put so much attention to that. En intensiv upplevelse av det absoluta verkar sätta igång en sådan process… sedan är det bara att följa med i vågorna, stormarna och elden som följer.
Kanske, hann jag tänka också, kanske är det så att det faktiskt finns något att göra. Att det faktiskt finns en poäng att jobba, om det nu finns något intresse att städa bort den där identifikationen. Det skulle förklara alla de människor som är med om ett intensivt uppvaknande, men efter några år känner sig frustrerade för att det fortfarande är samma gamla mönster, samma ego, som styr. Det kanske inte räcker att ha blissat ut i evigheten. Det kanske inte har något alls med upplysning att göra. Om vi fortsätter leva ut samma gamla mönster, samma lögner, samma tendenser… då blir den där upplevelsen bara ett minne, som bleknar, blir till en historia, något för egot att greppa tag i, och ännu en röd plastboll i bullshitbollhavet vi alla simmar runt i.
Kanske är det så. Kanske finns något att göra.
Eller kanske så tas det om hand för oss.
Älskade Krishnabai dök upp från ingenstans, några timmar innan hon skulle återvända till Moojiland… det där leendet som aldrig verkar gå över, de kisande ögonen omgivna av skrattrynkor, tomma med plats för så mycket liv. Ansiktsuttrycket påminner så himla mycket om Moojis. Samma strålande stillhet.
Stillheten lägger sig som ett mjukt täcke över extasen och orden börjar ta vid. Jag nämner något om tankarna som dök upp. Hur himla fint det känns att jag är okej med att vara någon.
Hennes leende möter mig. Orden börjar dansa ut.
“Om vi gör sanningen till första prioritet, tror jag det tas hand om sig själv. Livet ställer oss för de möten vi behöver, allt sker av i sig själv, om vi hela tiden har den här längtan efter sanningen med oss. Om vi gör det till det viktigaste. Att smälta ihop. Sri Nisargadatta Maharaj sa att det tar tolv år efter ett uppvaknande, innan vi börjar landa i ljuset. Jag möte någon som varit fullt klarvaken i flera år, innan någon stark identifikation kom över honom…. det tar tid. Men om vi bara bär med oss sanningen…”
Jag är så tacksam för alla vackra människor som finns i mitt liv. Alla som öppnar sina dörrar, sina hjärtan och delar upplevelser och närvaro. Jag blir helt rörd när jag tänker på er, varenda en, och det är så vackert att jag nästan vill gråta. Alla dessa möten. Alla dessa möten är anledning nog att ha trasslats in i illusionen; att få uppleva kärleken till det eviga genom någon annans ögon.
Tack, alla ni älskade, ni spegelbilder, ni strålande solar, stjärnor, universa.
Tack.
Vipassana: Reflektioner och pusselbitar
Ute i verkligheten igen, efter tio dagar innanför de tunna, blå repen som symbolisk avgränsar det isolerade uppordnade sinnesfängelset med världen utanför, som tynar bort, från realitet till minne till avlägsen dröm.
Ute i babylon. Att komma hem. Att ens ha ett hem att komma till… var nog mer chockartat än de tio dagarna i sig. Chockerande stilla i en miljö full av rörelse, människor som springer, och allt jag förmår är att sitta med min stengodstekopp mellan händerna och stirra rakt fram. Va? Är jag ute igen? Men… vad nu? Finns något annat att göra än… ingenting.
Tidigare rinner av som minnen av en dröm, människor frågar mig hur det var, men efter en dag i staden var Vipassana så länge sedan att det knappt är nåbart. Så är det alltid att komma till en ny miljö; det som varit försvinner, som om det aldrig hänt; kvar ett tag är andetagen och pulsen tills även det ger vika för nytt. Men ska hinna få ner lite reflektioner innan minnesbilderna kan få flimra bort bäst de vill, för att ge plats åt /det här/.
… men vad finns att säga? Även om inte bergochdalbanan var lika brant som första gången för några år sedan, även om havet är lugnare, är det alltid en resa, en långdragen tripp som bara kan greppas som i en dröm. Vågor av ilska, strömningar av stillhet, timmar och timmar med ryggen mot ett träd, solen i ansiktet, fågelsång och de första knopparna vågar titta upp. Många soluppgångar över östgötaslätten och vindkraftverken och tjugofem koppar äpplechai. Goenka som tjatar om hur bra dhamma är, hur alla borde ha dhamma, om hur mycket vi lider… är ett starkt minne. All(a sangkaras av) ilska dom dök upp mot den där gubben som sitter och svamlar. Jag tror jag är lite allergisk mot bullshit, och jag vet inte om det är något jag vill bli av med.
Varje kväll är det föredrag. Videoföreläsning för oss som slipper sitta och lyssna på den svenska översättningen. Många delar är bra. Skarp filosofi hur sinnet fungerar, hur delar av medvetandet reagerar på olika sinnesintryck och tankar och känslor; hur uppfattningskedjan går från subtilare till grövre; från uppfattande till igenkännande till värderande till reagerande (sangkara), och hur vi så ofta identifierar oss med den reagerande delen av sinnet, då våra grova medvetanden missar de så subtila tidigare stadien. Det är fint. Men som insnöad i buddhism ägnas kvällsföredragen också så himla mycket åt att berätta för oss hur mycket vi lider, vilket lidande vi skapar för oss själva, att vi måste ta oss ur lidandet, hur mycket lidande det är att leva, att dhamma är enda vägen ut ur lidande, hur ingen annan teknik kan ta oss ur lidandet, och hur mycket vi lider när vi reagerar och… ja, nämnde jag lidande?
Det var en kväll. Kanske sjunde dagen eller så. Goenka hade pratat om att vi måste bryta kedjan av återfödelse och död, annars skulle vi fortsätta lida i all evighet. Hur värdefull den här tiden är. Att vi måste jobba stenhårt för att komma ut ur vårt lidande. Att nu har vi möjligheten, nu när vi är i våra mänskliga kroppar och allt det där svamlet.
Föreläsningen är över (äntligen!).
Stjärnhimlen är kall och klar. Jag avviker från gruppen som är på väg till huset och går in i den lilla skogen. Tittar upp mot stjärnhimlen, som samspelar i synfältet med siluetter av lövlösa trädkronor. Jupiter och Venus står i rak linje i väster, som de starkast lysande stjärnorna på himlen. Jag fryser härligt där jag står insvept i min tunna sjal, och jag tänker — varför skulle jag någonsin vilja bryta denna cykel? Varför skulle jag vilja avsluta den här fantatiska katastrofen / miraklet vi kallar liv?
Och vad finns att bryta? Det som föds och dör är inte jag. Som Momo har jag bara detta liv, och inte ens det här är mitt, lika lite som det liv som tar vid efter detta är mitt. Tidigare liv är lika verkliga som förra veckan — kanske är praktisk, men kan du hitta det någonstans? Kan du ta på det?
Liv är bara medvetande som på något sätt trasslat sig in i en identifikation. Det är sannerligen ett mirakel. Och en katastrof, och de båda sidorna behövs för att göra upplevelsen så magiskt fulländad som den är. Liv är så fantastiskt. Så otroligt. Alldeles för värdefullt för att slösa bort på lidande, eller på att försöka ta sig ur det. Det är här. Det är det här, med precis allt det bjuder.
Någon process började här. Den hade säkert varit i farten länge, men här började den ta form i ord. En pusselbit till föll på plats. Något om befrielse. Jag låter det vila där och berättar om några dagar. Ta hand om er och allt ni håller kärt. Bom!
Inte ens till låns.
Jag har ingen aning om vad den här upplevelsen är för något. Hur och varför och allt det där. Det spelar ingen roll heller. Jag blir så överväldigad över den här lyxen att få uppleva. Så tacksam för den här korta dippen ner i samsara, med alla intryck, berättelser… genom kroppar som aldrig varit våra, genom färger och bilder som aldrig riktigt hinner ta form i brytpunkten mellan det förflutna och framtiden; begrepp som inte bär någon verklighet. Var skulle nuet finnas? Kan du fånga något nu? Närdå? Nu? Det ögonblicket du vidrör är redan förflutet. Det hände aldrig.
Kropparna är ingenting vi har. De är inte våra. Detsamma gäller egot. Jag och mitt ego. Som om det vore något substantiellt, något som finns där, en djävul på axeln som viskar i vårt öra, eller en gnällig fyraåring inne i vårt huvud. Men egot har lika sann substans som kroppen eller nuet. Det är ingenting som bara finns där, som vi drabbats av och måste frigöra oss från, eller vad vi nu kan få för oss. Vi måste skapa det hela tiden, upprätthålla det genom våra handlingar, och genom att tro på illusionen vi skapar. Ego (separation) är alltså ett verb, snarare än ett substantiv.
Känslan av separation är något vi måste skapa hela tiden. För vad händer när vi slutar skapa, slutar upprätthålla, slutar tro. Vad händer om vi bara släpper taget om en idé. Vad finns kvar?
Det naturliga stadiet kräver ingenting för att upprätthållas. Inga idéer som måste tros på, ingenting som måste göras eller utföras. Det är helt enkelt vad som är kvar när alla lager av görande faller bort. Och det enda som faktiskt är verkligt. Det behövs ingen fantasi för att skapa det. Det behövs inte upprätthållas. Det är opåverkbart av förflutet eller framtid, och finns inte ens i något nu som vi försöker klämma in däremellan. Det är inget svårt, komplicerat eller mystiskt. Det är ingenting som kan uppnås eller finnas eller väckas. Det är bara… tja, se efter själv. Vad händer om du slutar mata separationen med uppmärksamhet?
Det jag är är inte den här kroppen, eller den här idén om en Momo. Kroppen är inte min, identiteten inte min, tankarna inte mina — hur skulle något kunna vara mitt?
Jag har ingenting. Inte ens till låns. Ändå, på något mirakulöst sätt, får jag följa med i dansen. Genom kroppen får jag uppleva sådan tacksamhet, över att få vara här, och uppleva. Jag kan inte sätta fingret på det just nu, i denna stilla men energiska natt när kroppen ville göra något annat än att sova, men tiden här är så flyktig, så kort, att jag inte kan vara annat än så enormt tacksam inför mysteriet. Vad jag vet kan det ta slut imorgon. Kroppen kan somna in i den underbara djupsömnen, och aldrig vakna upp ur den igen. Hela jagkänslan som på något sätt är bunden till upplevelsen försvinner och resan ner i samsara kan ta slut vilket ögonblick som helst.
Vi kan dö när som helst. Döden följer oss i varje steg, och när vi minst anar det knackar han oss på axeln med sitt beniga finger och inga schackspel i världen kan rädda oss. Om vi förstår, verkligen förstår, att varje dag är en bra dag att dö, hur kan vi då slösa bort det här livet på trivialiteter? Vill du sitta och titta på TV i väntan på döden, distrahera dig och låtsas om att Han inte hinner ikapp dig?
Din klocka tickar.
Varje andetag är ett andetag närmare döden.
Tick. Tack. Tick. Tack. Tick. Tack. Tack. Tack.
Tycker du livet är grått och trist?
Hur skulle det vara om du visste att du skulle dö imorgon?
Vad skulle du göra?
Varför gör du det inte nu?
Du har ett liv på dig. Det här. Sen är det slut. Vill du se tillbaka på ditt liv i dödsögonblicket, hur du hängde i dödens väntrum och läste skvallertidiningar, sneglade ångestfyllt på klockan men vände genast blad för att läsa om den senaste bullshiten i världen. Döden stämde möte med dig redan vid födseln. Varje minut är en minut till låns. Den är inte din, men på något sätt har du undsluppit döden och fått uppleva den. Och nu sitter du i väntrummet, med andan i halsen och en ångestklump i magen, som en paralyserande tandläkarskräck.
Döden och livet går hand i hand. Det är samma sak; ger och tar, föds och dör. Försök undvika döden, och du försöker undvika livet. Bli vän med livet, och du blir vän med döden. Blir du medveten om hur dödlig du är, blir du också medveten om hur levande du är.
Det är så fånigt på något sätt, men vi tycks inte uppskatta något förrän vi inser hur förgängligt det är. När det är mitt framför våra ögon tar vi det för givet. Som om vi lever i illusionen att det varar för evigt.
Inser du att du ska dö, så kommer tacksamheten och smälter rädslans fasader. Låt hela förgängligheten rinna mellan fingrarna, genom kroppen du inte ens har till låns.
Ingenting är ditt, inte ens ditt namn.
I dödens blick finns nyckeln till att våga.
Du kan göra precis vad som helst.
Det finns inga ursäkter längre.
Följ impulser och drömmar. Våga dansa med livet!
Ingenting är ändå ditt.
Så vad har du att förlora?
Det bästa mantrat
Mantrameditation är ett effektivt sätt att nå upplysning, genom att helt fokusera på de uråldriga stavelserna och vibrationerna de burit med sig sedan sanskrit var på modet för fem-nånting tusen år sedan och alla var heliga gurus som hängde på bergstoppar.
Grejen är att fokusera uteslutande på ett mantra och upprepa det tills man smälter samman med det och genom det transcenderar illusionen om det falska egot; identifikationen med våra kroppar.
I dagens facebookstinna tidsbundna värld kan det dock vara svårt att hålla sitt mantra i sinnet dygnet runt. Det är så mycket annat som distraherar oss; vi måste gå till jobbet, kolla in fejjan, gå på yogaklassen, twittra, hålla oss uppdaterade med det senaste skvallret, för att inte tala om det nya yogamodet och de senaste kristallerna. Därför har vi, av en slump (by the grace of Shiva), funnit en ny och otroligt effektiv direktväg till nirvana som passar utmärkt till dagens stressade tempo.
Ju mer vi upprepar vårt mantra, desto bättre. Att säga det tusen gånger om dagen är bättre än att säga det tio. Att säga det högt är effektivare än att recitera det tyst. Skriker vi det i megafon blir effekten säkert förstärkt med decibelstyrkan, men jag har inte provat.
Men varför gå den långa vägen? Varför hålla på och kämpa och slösa massa värdefull tid på att upprepa ett mantra? Turbotweaka din väg till upplysningen med Turbo Tweak™-metoden. Den är helt naturlig, godkänd av Indiska gurus och alla kan lära sig den på mindre än en minut. Och dessutom ger jag den till er, helt gratis. Nu ska jag berätta hur den går till:
Sätt dig ner. Se till att ryggen är rak, så kundalinin kan flöda fritt. Det här är inte kundalinimeditation, men i ögonblicket av upplysning kan alla energier du hållit tillbaka och stängt in explodera ut så att du kan leva ut till din sanna potential. Se också till att andas djupt med magen och att diafragman är avslappnad. Sedan sjunker du in i ditt mantra; det kan vara vilket som helst som kommit till dig, men jag har funnit det effektivare om det börjar med Om (eller Aum), eftersom det i sig innefattar hela universums skapelse i en enda stavelse. Som exempel tar vi om nama shivay.
När du har sjunkit in till ditt transcendentala medvetandetillstånd och är kontakt med ditt högre jag är det dags att börja processen. Säg orden nedan, högt och med känsla inför dig själv. Du måste verkligen tro på varje ord och ha hjärtat öppet och ödmjukt inför processen, utan förutfattade meningar som blockerar upplevelsen. Kom ihåg att grundprincipen är – ju mer vi är med ett mantra, desto effektivare. Så här lyder de magiska orden, som tar dig direkt ut ur den här illusionen. The direct path to enlightenment – TurboTweaked™. Så här lyder de magiska orden:
Om namah shivay tio tusen gånger mer än någon någonsin kan säga, stjärnstopp.
Det var det. Så enkelt. Det verkar simpelt, men är enormt kraftfullt och kommer garanterat leda till ögonblicklig upplysning. Använder du dubbla radband förstärker du effekten. Lycka till!
Spiritualitet
Gång på gång finner jag mig omgiven av sprirituella klyshor och ser reaktioner börja ta form. Det är inget fel på spiritualitet. Egentligen. Det är lika fint som att plocka kottar, eller knyta skorna. Men bullshitdetektorn ljuder så högt att hela huvudet buzzas sönder och min reaktion är att vilja skrika rakt ut. MEN SER NI INTE VILKEN BULLSHIT DET ÄR!?
Nåja. Inte riktigt så.
Men så här:
All den här hittepåspiritualiteten. We’re all gonna rise as one. Vi är i en förändring och kommer alla nå en högre energinivå. Meditera för fred, använd attraktionslagen för att skapa förändring i världen. Fånga dagen. Eller allt icke-dualistiskt advaitatrams, ”cappuchinoupplysning”, intellektuella insikter som inte förkroppsligats, och där det inte finns något intresse av att förkroppsliga dem. Ahh, eller varför inte ta ta allt som är spirituellt och klumpa ihop det. 2012 och DNA och UFO’s och jag vet inte vad. Då kan det låta typ såhär:
We have been stuck in a Universal Time Matrix that has been disconnected from higher dimensional frequencies for thousands of years. Our DNA is finally catching up and breaking through restraints which have halted our progress. Somehow, we’ve agreed to do all of this to ourselves. However, humans will soon know and understand why 97% of our DNA has a higher purpose and why its transformation is leading us into an awakening that we never could have imagined.
True Self Realization and Soul Awakening requires expansion of our existing beliefs (beyond the restrictions of your programmed belief system – Opening up to the Absolute Universal Truth)….
Tut tut tut tut tut tut tut tut låter bullshitdetektorn. (Notera ”requires expansion of our existing beliefs” …)
Det är inget fel med spiritualitet. Men syftet är inte, och har aldrig varit, att ”vakna upp”. Tvärt om. Det handlar om att sova gott. Om att döva sin existensiella ångest, hopplösheten och paniken över att finnas till som människa.
Den där hopplösheten, som ligger där djupt begravd någonstans, över att världen är på väg åt helvete, och hur mycket vi än kämpar ligger det inte i våra händer. Hopplösheten över att det finns så mycket grymhet och lidande på alla nivåer av det mänskliga varat. Vi krigar, dödar och våldtar varandra på grund av ideer och åsikter. 450 miljarder djur slaktas varje år för att bli mat. Inte ens på lokal nivå kan vi hålla sams; hur många relationer bygger inte på rädslor och bristande kommunikation?
Samma existensiella panik kan ligga och lura i känslan av att något är jävligt fel, att allt bara är illusoriska luftslott, gemensamma lögner vi alla lyckas tro på, genom att bygga våra egna rigida versioner av dem. Kanske vänder vi paniken mot känslorna, den ångesten över att bara finnas till som människa (må vara uppdiktat eller inte); det är tungt att vara någon, med historia och problem och taskig barndom och allt det där. Vad är att sträva mot att släppa identifikationen med det där jaget, om inte en desperat reaktion mot den där ångesten? Den där djupa, jävla rädslan, som håller fast oss i vilken skit som helst, för djupt, innerst innerst inne, så är vi så rädda för att inte finnas. Vad gör vi när vi inte längre kan knuffa bort den?
Nu målar jag upp en mörk bild här, men jag vill tydliggöra en poäng. Det här mörkret är ingenting vi nödvändigtvis är i kontakt med. Vi gör ju såklart allting vi kan för att skjuta undan det. För att slippa möta vår egen existensiella rädsla.
Och vad är en effektivare distraktion mot det där svarta hålet, än spiritualitet? Vi kan bygga upp lull-lull-sagor om att vi är på väg in i något finare, vi kan hitta på historier om varför vi finns på den här jorden — hitta på svar till alla frågor som uppstår i tomheten, och vi kan nöja oss med det. För att det tar oss bort från ångesten. Remedies against panic. *
Denna egoinducerade spiritualitet är således inget annat än förtäckt rädsla. I vilken position egot än sätter sig, hur fint det än verkar, hur mycket prat det än är om växande, transcenderande; hur fina regnsbågshistorier vi än bygger upp, så blinkar det rött och låter tut tut tut tut tut tut tut (mm, precis så monotont låter larmet. Det blir rätt tjatigt i längden.). Det luktar ego. Det luktar rädsla. Rädslan för att inte finnas till, som håller oss så sysselsatta.
Det är okej. Rädsla styr så sjukt mycket av våra beteenden, och vi är inte ens medvetna om det. För rädsla och okunskap går hand i hand — vi vågar inte ens se. Vågar inte röra vid det, höra det, lukta på det eller kasta oss ut i det. Och vi famlar desperat efter sätt att hantera rädslan, på ett så tidigt plan att vi inte sjävla är medvetna om det.
Det är inget fel, något av det här. Vi har alla våra sätt att möta tomrummet, om det så är fly det, kasta oss in i det, ignorera det, uppgå i det… Men nu tror jag jag förstår varför bullshitdetektorn ljuder så högt av all slentrianspiritualitet jag tycks springa på överallt.
Förklädd rädsla, i formen av något vackert.
Som vi så desperat försöker tro till existens.
Bara vi tror på något hårt nog, så blir det sant, aight?
Vi har ingen anledning att lura någon annan än oss själva. Och det verkar som vi trivs himla bra med att sova, om vi bara hittar en historia vi passar in i. Happs. Nu har Momoidentiteten fått säga sitt. Sov gott, fina vänner. Vi ses i drömmen…
Naturligt handlande
Gör det som känns naturligt.
Svårare än så är det inte.
Det finns en naturlig handling i varje situation. Och det är ändå inte vi som handlar, så det är ingen ansträngning att göra rätt val. Om vi bara låter allt det där surret släppa taget om oss.
I handlingen har vi ett val. Åtminstone kan det verka så. Vi kan alltid välja om vi ska följa vår rädsla, som blockerar det naturliga flödet, eller vara modiga att göra det vi vet är rätt. Vi väljer i ögonblicket, men vad vi än gör är det oundvikligt. Efteråt finns ingen möjlighet att något annat kunde ha hänt, än det som hände. På så sätt är allt som det ska. För det kan omöjligen vara på något annat sätt än precis så som det är. Vår vilja är fri, men resultatet är inte upp till oss.
Vad händer om vi struntar i de där tankarna att vi kanske borde, och vad den och den ska tycka? Om vi följer vårt eget flöde, hela tiden, och ser igenom självcentrerade begär när de dyker upp? Vad händer om vi slutar haka upp oss på idéer om hur livet ska levas eller saker ska göras?
Vi låter andras idéer som är påpackade på oss släppa taget? Släpper taget om ”jag”. Bara programmeringar i den omedvetna betingade rörelsen.
*
Det kan hända att våra naturliga mönster skiljer sig mycket från hur vi är vana vid att agera. Det kan hända att vi kanske hela livet agerat utefter andras förväntningar, andras tankar, utifrån hänsyn till någon annan.
Hur skulle det vara, om det inte fanns någon annan?
…
Det är ingen hemma hos dig heller.
Den där rösten…
Vem hör den?
Vem ser reaktionerna?
…
Kan det finnas något annat ‘vem’?
*
Jag upplever världen som strömningar.
Strömningar i naturens cykler.
I politik, i människors inre.
Paradigm avlöses av paradigm.
Upplevelsen förändras hela tiden,
tar olika riktningar, vänder.
Hösten förskjuts.
Det blir några grader varmare.
Tills nästa istid tar över.
Människans historia är så otroligt kort på den här jorden. Liv har spirat i miljoner år på den här planeten. En planet i ett enormt universum, som i sig bara är en aspekt, en del av en historia. En historia som behöver oss för att berättas och bli solid.
Bara historia…
Vi är inte skilda den här planeten. Vi är inte skilda den här naturen. Allt det här är Jag, alla tider, alla åldrar.
Människans korta korta korta tid här på jorden… vi kan dö ut i morgon, eller om hundra år, eller om några miljarder när universum imploderar eller exploderar igen. Den stora vågen, där tiden föds, första ögonblicke… också bara en puls…. strömningar… vågor…
…
Att ta ett steg tillbaka, och få lite perspektiv, i vilken situation som helst, gör att vi ser den klarare.
Och att ta det sista steget tillbaka… ser vilket fragment av en vågkrusning jordelivet är.
Och hur enormt havet är.
…
Det är havet vi är.
Inte tumultet i vågkrusningen.
Vi kan inte drunkna,
för vi är havet,
och det kan inte drunkna i sig själv.
Vad kostar din ärlighet?
Vilka sidor av varat undviker du? Vad för shit blundar du för? Vad hindrar dig från att se klart? Vad är det för gömda vråer du inte letat igenom, som håller dig kvar i identifikation?
Du gör inte det här för någon annan än dig själv. Du lurar ingen annan.
Hur mycket kostar det dig att vara ärlig?
Vad händer om det är okej att inte veta?
Vågar du låta livet spela ut sig självt?
Vågar du uppleva allt som läggs ut för din väg utan att skapa någon som kan kämpa emot?
Vad är du rädd för att förlora? (Vad kan du någonsin förlora?)
Vågar du släppa taget? (Finns något tag att släppa?)
Kan du?
Vill du?
När?Kan du?
Vill du?
När?
Kan du?
Vill du?
När?
Kan du?
Vill du?
Vem?
…
Vågar du se, hur jävla ont det än gör?
Vad händer om du gör det du inte vågar?
Kan du veta? Tror du på en historia som säger ”vad var det jag sa?”
Är du verkligen nöjd i drömstadiet, styrt av rädslor(Vad är annars omedvetenhet, om inte rädslan för att se? Vad är drömstadiet, om inte betingade impulser som reagerar mot varandra? Är det en slump att makten i drömstadiets samhällen verkar bygga på rädsla och kontroll? Vi ser flera och blir rädda för att själva i deras skepnad, reagerar med kontrollbehov. Vi över våra egna liv; staten över folket; patriarken över familjen. Impulser, reagerar med impulser. Idéer så rigida att de tas för givet och blir verklighet; färgar och filtrerar verkligheten till skuggspel, tomt på substans.)?
…
Hur skulle det vara att leva utan att vara den som reagerar?
Om acceptansen lägger sig som en rymd runt benägenheten att reagera?
Hur skulle det vara om tankarna stör lika lite som ljud i omgivningen?
Om de fortsätter vandra, utan någon ägare?
Hur skulle det vara, om motstånd också är helt okej?
Hur skulle det vara, om du fick vara precis som du är?
Om det som dömer är också bara en impuls i drömmen.
Ord utan någonstans att landa.
Tänk om det är så?
Tänk om ingenting av det där är du?
Vad är du då?
Vem skulle du vara, utan namn?
Vad finns kvar när du är borta?
Vidare…
Det är inte mer än att vara. Vila i det som är. Se att jag inte har någon kontroll, låta kroppen ta hand om sina saker som den interagerande köttrobot som den är. Hela den här processen är tom. Idéer som river upp andra idéer. Allt det där… det är ändå bara tomt.
Stilla. Ingenting behöver göras. Fattas. Uppnås… för vaddå? Berättelsen har sin gång… men det finns ingen där som berättar. Det finns inget drama. Ingen process. Ingenting. Människorna jag möter, och de jag ser flöda förbi, eller sitta i publiken i trans… det finns inget där.
Jag ser det här nervstycket släppa taget om … allt. Förväntningar. God sed. Den tar sig friheter att var otrevlig, bränna broar, gå emot allt som är korrekt och rätt. Samtidigt som den kan slå över på ett ögonblick, ta emot ett jobbsamtal och vara profesionell och glad utan att behöva fejka… för det är inte jag som gör det; det är ingen ansträngning. Eller så slår det över i hysteriska skratt som går över i extas. Jag ser allt det där hända. Jag känner hur något urladdas… det går djupare. Förtvivlan och kärlek är bara en hårmån bort; de uppstår ur samma intet. Jag dras med av känslorna, njuter av att vara destruktiv, njuter av att genomskåda idiotin i hela det här brinnandet, och jag vet att inget av det där är jag. Att det är historien som laddas ur och bleknar…
Och jag känner sådan tacksamhet. Tacksamhet till processen. Tacksamheten till varat. Tacksamhet till universum som förser den här kroppen med vad den behöver. Mat och tak över huvudet och så mycket mer därtill. Jag känner sådan vördnad och tacksamhet över det jag inte har någon kontroll över… för vem finns att ha kontroll? Och över vad?
Allt det här är som en schjysst film. Nu spelas filmen Ladda ur egot (2011 ed.) upp. Och jag dras med av den, för jag njuter av den. Djupdykning i idéerna är en sjukt spännande story att följa. Jag väntar med spänning för att se var nästa eld blossar upp…
Föreställningar
Ibland (som i nu) funderar jag på om hela den här processen bara handlar om att göra upp med föreställningar. Att hela den här missuppfattningen om samsara bara är.. föreställningar.
Tänk dig att leva ett liv helt utan föreställningar. Möta det som dyker upp, precis som det är, utan några förutfattade meningar eller förväntningar. Låter det inte härligt? Är det inte det som gömmer sig bakom klyshan att Leva i nuet?
Och dra det ett steg längre, till den mest djupt rotade föreställningen; att vi är våra kroppar, ett sammanhängande Jag, skilt från allt annat, och att allt som dyker upp i upplevelsen relaterar till oss. Att allt det som stiger upp, om det så tar form som tankar… att det har med oss att göra.
Hur mycket jag än tittar efter, så är det inget där. Det är bara just det, ting som dyker upp ur intet. Tankar. Men det finns inget där att påverkas av det. Det är bara just.. upplevelser.
Kan det vara så att den där ”upplysningen” som så många jagar (det är uppenbarligen inte bara jag som varit där och snurrat), bara handlar om att göra upp med alla föreställningar, och i synnerhet föreställningen om jag och du?
I det ljuset blir det så absurt att ha några föreställningar alls om vad upplysning är (eller om någonting annat för den delen). Ett stadie av evig bliss, enhet med allt, eller vad folk nu tror… Alla föreställningar måste göras upp med. Det går inte att jaga något, söka något. För vi kan inte veta. Har vi någon idé om hur det är, är vi lurade. Och någonstans på resan måste vi göra upp med de föreställningarna också. Det finns helt enkelt inte kvar.
Det är vad jag sysslar med nu, verkar det som. Gör upp med alla föreställnignar. En efter en, eller ställer upp tusen på rad och skjuter av dem i ett enda skott. Kanske räcker det med att göra upp med den djupaste föreställningen, verkligen göra upp med den, så faller resten som höghus i ett babylonskt domino.
Jag kan inte veta var det här leder, eller om det leder någonstans. Varje idé jag har måste göras upp med förr eller senare. Och ju mer jag inser att jag inte vet någonting om någonting, desto friare är jag att vara ingenting.
Ingenting finns att jaga. Ingenting finns att uppnå. (Ah shit vad många gånger jag insett det där..) Även ett stadie utan föreställningar, kan jag bara föreställa mig, så det gör jag inte. Och gör jag det ändå, utan att vara medveten om det… ja, må det brinna tills syret tar slut. Må allt brinna, för eldens egen skull.
*
För att kunna göra upp med alla föreställningar måste de först dras fram i ljuset. Det är först då vi kan möta dem. Det är här egots ”kamp” blir tydlig. Förnekelse kommer in i bilden. Att inte vilja se. Hålla den där pendeln i ljuset. Allt det mörka måste komma upp i ljuset. Och det måste mötas. Egot har massa finesser, överlevnadsmekanismer, för att se till att det inte händer. Förnekelse, sublimering och hela processen som pratas om i kommentarerna i förra inlägget. (Jaha, nu skriver jag tydligen plötsligt ett blogginlägg. Ok, jag fortsätter skriva för att försöka luska ut hur det är.)
Egots försvarsmekanismer står ivägen. Jag kan sluta identifiera mig med det, låta det ha sin gång. Men det finns inte två. Det finns inte jag och egot. Så länge egot har några föreställningar kvar, har jag föreställningar kvar. Jag är egot, alltså. Det måste bli en logisk följd. Jag är mina föreställningar, så länge jag tar dem för sanna. De föreställningar jag ser, kan jag se igenom. De är transparenta. Men de jag inte ser… Det som finns dupt därinne, som göms i mörkret. Det är så lätt att tro att det inte finns något där, inget mörker, inga rädslor… men hur ofta handlar det om förnekelse?
Först måste jag erkänna rädslan. Den djupa rädslan som finns i mig, den som lägger sig som ett täcke över det jag inte vill se. Det som är för smärtsamt. Jag vet inte vad det är, hur kan jag veta? Jag kan inte heller föreställa mig att det är något där, det kan jag inte heller veta. Och att jag föreställer mig att det finns något… Det är klart det inte finns. Men jag måste se efter ändå. Varför måste jag det?
Jag är rädd. Så jävla rädd. Jag vet inte för vad. Rädslan känns inte som den brukar. Om det inte vore för de här orden skulle jag säkert inte erkänna den som rädsla, slå bort den som en svag sinnesförnimmelse. Men den ilar i kroppen, som en köld.
Det är tomheten. Den kalla, stora, enorma tomheten. Där ingenting finns. Jag klamrar mig fast så jävla mycket vid det som finns, ser egot hålla sig fast medan det sugs in i det tomma, mörka, förintande…
Helvetesgapet.
Det är samma tomhet, samma rymd, som friden, stillheten. Båda är bara påklistrade. Upplevelser. Föreställningar. Det finns inget där, och jag är lika rädd för det som jag strävar mot det. Ibland i motvind, ibland sveps jag med utan ett andetag. Motstånd, jag ser ju att det är motstånd, rädslan. Det stora, kalla är påklistrat på ingenting. Det är ju ingenting. Ingenting att vara rädd för, för det är… ingenting.
Rädslorna är de jag måste kasta mig rakt genom för att nå fram till den där grinden som jag ändå vet inte finns. Grinden är byggd av rädslor, jag vet att de är tomma, men på den här sidan är de så påtagliga.
Ja, de är tomma. Men egots avledningsmanövrar är fulla av buller och bång.
Det är därför en rädsla går över när jag möter den. Erkänner den, ser den, är med den.
Lika tomma som allt annat när de ses i ljuset.
Allt jag rör vid faller sönder till stoft. Tappar helt sin kraft.
Kärleken.
Den klamrar jag mig också fast vid. Mötet mellan två människor är lika tomt som allt annat. Men kärleken som flödar är så himla vacker. Det finns så mycket vackert här i Maya som jag inte vill släppa taget om. Alla jag älskar så djupt. Det är annorlunda nu än vad det var förr. Jag vet att de är tomma, att det inte finns något bakom de där lagrena av föreställningar. På samma sätt som mitt egot inte har något eget liv har deras inte det heller. Jag vet att kärleken som flödar är opersonlig, att ”kärlek som flödar” också bara är en påklistrad bild på…. Ja, vad jag än säger blir det bara en föreställning.
Det finns bara det här. Härifrån är det så självklart. Så uppenbart. All jakt är över innan den ens började. Den tog aldrig ens form. Ingenting är något annat än det här. Har aldrig någonsin varit. Hur skulle det?
…
Det började som ”Vad vet jag egentligen?”
Jag tror det är lättare att leva om vi låter livet ha sin gång. Om vi vågar ge upp våra försök att manipulera och kämpa emot, vågar ge efter för det här varats storhet och tillåta världen vara bortom vår kontroll. För det allra mesta är det inte så big deal vad som händer i vårt liv, även om tankarna säger annorlunda. Jorden fortsätter snurra. Solen fortsätter gå upp och ner. Årstiderna växlar. Tills även det upphör.
(Men barnen i afrika då?) Gör vad du kan om det känns bra. Skänk lite pengar och låt hjältar göra vad de kan. Eller tusenfalt mer om du känner dig dragen. Det är okej. Men äts inte upp av tanken och rädslan att världen är en hemsk plats att leva på. Vad är poängen med att gotta ned sig i katastrofer? Vad för rädsla projicerar vi ut på världen?
Solen går upp och ner. Natt blir till dag. Rädsla blir kärlek blir motstånd och konflikt, blir till kärlek igen. Vi föds, växer upp och dör. Allting förändras. Hela tiden.
Förra ögonblicket var inte som det här. När du läser det här är det åter helt nytt. Ingenting upprepas, även om det verkar så, om man tittar på det slött och inte riktigt ser efter. Men om vi stannar upp, verkligen ser…
Allting är nytt. Hela tiden.
Aldrig det förra.
Minns du första gången? Första gången vad som helst. Det nervkittlande, kanske extasen över att ha gjort något nytt.
När du gjort det tusen gånger, hur känns det då?
Om vi går och tänker att upplevelsen är densamma som den var i går, förra veckan, de senaste tio åren, vad gör det med oss och hur vi uppfattar världen? Om vi lägger till rädslan att dagarna ska fortgå likadant tills våra dagar är räknade?
Den rödorangea solen som sakta stiger över dimmiga skyar. Har du någonsin sett två soluppgångar, som är precis lika?
När vi ser, förstår, integrerar, att allt vi upplever är som nyskördade frukter, att allt som dyker upp är helt unikt till sin karaktär… ögonblicket förbluffar och förstummar. Helt nytt. Helt fräsht. En gåva direkt får varats träd.
Ibland glömmer vi. Jag vet inte om det någonsin går över, växelspelet mellan obejagat varande och det invanda tankesättet att det här är jag. Nya lager motstånd dyker upp vi har inom oss (eller gömmer bakom ett ‘vem?’ om vi är lagda åt det hållet.). Inandning, utandning; stillhet och rörelse. Pulsen, som kanske blir svagare och tynar ju mindre tyngd vi bär, men som likväl är en puls.
Mycket rinner av när upplevelsen hamnar i fokus, istället för jag och mig. Vatten rinner av, men det nedfrusna och bortglömda, resterna längst in i frysen, tar tid att smälta. Vi kan hålla luckan stängd, men den unkna doften tränger ut och blir starkare med tiden. Vi kan försöka dölja stanken, men förr eller senare måste vi konfronteras av det vi försökt glömma och förtränga. Till slut hinner det ikapp oss, om det så vandrar ut med ben och huggtänder och börjar röra sig därinne.
Vi kan kämpa emot. Hålla för dörren, medan monstret växer sig starkare och starkare. Eller så kan vi vara modiga. Sluta streta emot och låta oss slukas.
Och kanske se;
Det med armar och ben, det som fått eget liv, var visst bara tankar.
I slutändan handlar det nog om att skapa sig ett schjysst liv. Ett liv som vilar på en stabil grund. Skapade ting, må vara relationer till andra människor, åsikter och idéer om hur världen borde vara; ja, alla tankar och idéer och alla yttre ting är så föränderliga och flyktiga att grundvalen vacklar gång på gång om vi låter livets kvalitet bero på dessa ting.
Ärlighet, kärlek och mod. Vi måste vara ärliga nog mot oss själva att se vad som är sant och se igenom egots skuggspel, hur ont det än må göra. Vi måste känna tillräcklig kärlek till livet och oss själva, vilja oss allt gott, så vi kan vara ärliga nog att släppa det vi vet inte är sant. Vi måste vara modiga nog att vara öppna och sårbara, så kärleken kan ha sin brinnande gång. Vi måste vara modiga nog att släppa taget om det kända och famla rakt ut i mörkret.
Hur mycket är tillräckligt?
Allt.
Precis allt. Inte en droppe mindre.
99% ärlighet bär också med sig lögn.
Sanningen kompromissar inte.
