Saker blir inte alltid som man tänkt sig. (Barcelona)

Thailand. Välbehövd ensamhet och tid att skriva. Jag lämnade Spanien när mandelträden började blomma och kommer direkt till kvalmig sommarhetta.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. (Ganska sällan, faktiskt.) Men i slutändan bilr det ändå alltid bra. Det är en läxa att erfara om och om igen. Egentligen handlar det ju bara om att vara flexibel, inte klamra sig fast vid en rigid föreställning hur något ska vara. Inte skapa sig onödiga problem, alltså.

Jag missade flyget till Thailand. Med nio timmar, visade det sig när jag kom till flygplatsen i vad som enligt bokningsbekräftelsen borde varit god tid. Några timmars kaos, en sista-sekunden-mot-reglerna-avbokning, en ny enkelbiljett fem dagar senare och plötsligt står jag här utan någon hembiljett. Men det löste sig ju, även om enkelbiljetten kostade nästan lika mycket som tur-och-retur-biljetten. Fast å andra sidan är jag fri, jag har inget datum då jag behöver vara någonstans. Och så fick ajg fem magiska dagar till i Spanien, dagar på lånad tid och som var fria från all resenervositet och stress. För de skulle ju inte finnas. All nervositet spelades ut den dagen det stod på biljetten. Allt annat var lånad tid. Husbil och äventyr och hemliga magiska naturområden bortom enkelriktade vägar och precis de där dagarna som behövdes.

Ny fas igen. Dags att blicka tillbaka. Jag åkte till Barcelona när löven började gulna i Sverige. Jag ville fånga något åter, något vackert jag egentligen visste inte fanns kvar. Jag ville hitta ett folk, en familj, ett sammanhang. Men aldrig förr har staden varit så grå och ogästvänlig. Tusen filer med hundra tusen mullrande bilar, gatans blicker i intet av kemisk eskapism, lycksökare i ögonblicket väl medvetna om förgängligheten i det. Verkligheter bortom en grå artificiell värld. Jag vet inte om jag såg någon le. Förutom den hemlösa snubben på St Felippe Neri som altlid sitter i ett hörn och skrattar för sig själv då. Inte riktigt samma barcelona jag bodde i våren innan, inte riktigt samma ögon som såg det. Min natursjäl skrek och förgicks, men jag hade två veckor och ett flow att följa. Spraydammsdimmiga dagar när squattens trapphus fick färg och liv, soliga dagar med longboard och hiphop, långa nätter till enorma dubstepspelningar. Det var inte vad jag sökte. Egentligen var det inte vad jag ville ha just då heller, men jag följde med, njöt på de sätt jag kunde. Och minnen förskönas. Nu minns jag solen och dubsteppen och människorna. Inte de mögliga madrasserna, den enorma hemlöshetskänslan, vilsenheten då alla planer krasades.

Jag trodde jag var trött på att resa. Jag ville ha ett hem, stanna några månader och andas. Laga mat i kök, duscha varmt. Sådant andra tar för givet. Jag ville ha något som var mitt, ett rum att gömma mig i, en säng att krypa in i.
Jag lämnade barcelona för Granada. Ännu hade jag inte släppt det med städer. Jag ville ännu ha ett rum.

Så blev det givetvis inte.
Men vad som skulle blomma ut blev tillslut ren magi.
Givetvis. Ingenting blir någonsin som man tänkt sig.
Men allting är alltid precis som det ska.
Hur skulle det kunna vara annorlunda?