Sagan om en identifikation
Skrivet av momo den Aug 19, 2011 i Resliv | 8 kommentarer
Jag pallar inte det här!
Vad var det?
Swooosh! En känsla jag inte känt på evighter sveper in över sinnets sfär.
Jag sitter i min bil på en rastplats utanför Årjäng efter en natts hängmattesquattande i ett litet naturreservat. Regnet öser ner och smattrar mot de igenimmade rutorna som halvt avslöjar en grå värld därutanför. Jag är på väg mot Dragonflyfestivalen några kilometer bort, men sitter handlingsförlamad.
I fem timmar sitter jag där och känner. Ömsom läser i Beate Grimseryds En dåre fri och ömsom känner. Upplever. Vad är det som händer?
En våg av gamla energier sveper in över mig. Tankemönster som flytts, zyprexadimmats, bearbetats, avidentifierats, upplösts. Tankar jag sedan länge frigjort mig från, som inte längre har något med mig att göra… där är de, i fullaste dager, fyller upp hela bilen och den regnsmattrande världen utanför.
Jag sitter förundrad. Förbluffad. Hänförd och nästan lite uppspelt.
Wow, identfikation.
Tro inte på en enda tanke.
Är det något jag upprepar, något jag ser som vägen ur detta samsaras tankesnurr är det just det. Tro inte på en enda tanke.
I en våg av identifikation med hela separationen. Med tankar och mönster och gamla energier, mitt i det lilla Jaget, går jag med tvekande steg in på Ica. Lyckas stoppa ner några bananer och lite bröd i korgen med den där surrealistiska känslan att jag är skild från allt det här. Den unga killen i kassan tittar konstigt på mig och ler snett när jag försöker komma ihåg hur man uppför sig och betalar. Ser långt bortom honom och fumlar upp pengar ur plånboken medan energitjuven ligger där bak och skriker, Jag pallar inte det här!
Utanför festivalens grindar. Regnet slår i den kaosstorm kvällstidningslöpsedeln utlovade. Jag kliver ur bilen och känslan eskalerar. Jag pallar inte. Vem Jag? Fuck det. Inte det här. Inte nu. Jag måste bort. Jag måste… någonstans.
Tro inte på en enda tanken.
Jag trodde på tanken. Lyssnade på den. Drog.
Planlöst runtförande i jakt på en imupls, en dragning åt något håll. Ännu en Ica. Falköping i eftermiddagsrusningen. Verklighetsfrämmande steg, ett paket cigaretter (va?), nikotinet i kroppen som bara spär på känslan. Dessutom röker jag ju inte ens.
Ibland kommer det. Det gamla.
Elden.
För att brinna upp. Komma upp till ytan, frigöras och försvinna. Kanske triggades det av femhundra sidor tvångstankar och psykoser (hej Beate). Kanske genom en kärleksrelation så vacker och så ren att den skär på djupet. Kanske var det dags för lite ny eld. Sangkaras som kommer upp när nya inte längre skapas. Karma som slår tillbaka och förbränns.
En impuls. En dragning. I strid ström mot regnet och i kamp mot vattenplaning på motorvägen mot Stockholm. En ängel och en nyckelknippa och en tom lägenhet. Vita väggar, ingefärate och utanför regnet som alltjämt följt med dagens äventyr. Stillhet och förundran. Ögonen kippar av trötthet — det tar på krafterna att vara Någon.
Universums vägar äro outgrundliga.
Ske din vilja.
Så vackert att det nästan gör ont att läsa… ♥
Hej igen grabben!
Ske vems vilja då? Ditt egos skuggsida skulle jag gissa på. Skuggjaget brukar vara det som spökar hos andliga aspiranter som du själv och leder till diverse undermedvetna försvarsreaktioner när det yttre egot känner sig hotat. Du måste nog börja från scratch helt och hållet och tackla den här skiten från ett lite mer oväntat håll. Innan du börjar svamla om ”vem är det som bevittnar blablabla?” och ”wow, rörelser former fuck yeah jag vill leka av mig och vem bryr sig om jag inte är sanningsförverkligad när mitt liv är så trevligt?” och så vidare så kanske du istället kan ställa den enkla frågan; ”Vad motiverar mig?”
Testa. Nu när du verkar vara i ett hyfsat nattsvart tillstånd där ett visst mått av ärlighet kan gro så kanske en lucka öppnar sig och du har en liten chans att förstå att du egentligen inte vill ha det du anar att det här kommer att leda till. Fast du kanske måste gå igenom skiten ändå. Lite som att stå vid ett stup med en ilsken folkmassa som är ute efter att fånga dig och pina dig till döds och välja mellan att långsamt torteras ihjäl eller att bara hoppa och krossas som en tomat som slängs hårt i asfalten. Men skit i vad jag kommit fram till och var ärlig inför dig själv bara.
Nog är det dock så att vi människor i grund och botten är ett pack förljugna territoriala mördarapor som drivs av mycket enkla primordiala drifter. Att överleva så vi kan knulla så vi kan skapa fler överlevare som knullar och skapar fler överlevare etc. Två eller fler behövs för att denna process ska kunna gå i lås. Inget fel med det. Det är fint och naturligt, men det är i allra högsta grad relevant att förstå att detta är något som flödar utåt, och om man vill vakna upp så måste man drivas till ett tillstånd där flödet spontant vänder sig inåt och allt sånt där blir irrelevant för stunden.
Det är ensamt och kämpigt. Om man tror att det är vackert så vet man inte vad det är. Du inser kanske att det är enkelt att prata om att vända sig inåt, men när du själv prövat så har det högst resulterat i vanlig och tam mindfulness kombinerat med något mjäkigt försök till att skriva av sig som inte kommer någon vart eftersom du varit upptagen med att hänga med alkoholiserade yogis och flummiga backpackers. Som grädde på moset så börjar du anta en slags omedveten roll som andlig lärare, ”för att universum verkar vilja det” och börjar lära ut någon annan lärares metod (Jed McKennas spiritual autolysis och ) utan att ha annat än den mest ytliga förståelsen för vad metoden innebär själv inte ens gått igenom processen.
Stämmer mina observationer? Du behöver inte svara mig men var ärlig med dig själv. Jag har kikat in på din blogg lite då och då och fattat intresse för det du skriver. Jag känner inte dig och har aldrig träffat dig men ibland känns det som att jag kanske är en av få som någonsin varit ärlig med dig på den här nivån. Och det under anonymitet via internet. Blir nog bäst så.
Nåväl. Move along. Nothing to see here.
Allt du säger har en poäng. Utan tvekan.
Vusst är det så jävla lätt att gömma sig i inshallah. För egot att ta fatt i något, göra en historia av det och spela ut sina roller ur, ja, den perfekta täckmanteln?
Det är schjysst att få verkligheten kastad i ansiktet. Nästa dipp ned i mörkret när skådespelet vacklar och det finns rum att ifrågasätta vad fan jag sysslar med och om jag fattat något överhuvud taget. Vad motiverar mig? Precis det här. Att jag inte har något val. Det är inget sökande längre. Det är en process av söndermalande… och uppbyggande. Stunder av klarhet och av våldsam separation. Inåtvändhet och flykt ut i samsaras vackra trippar och förillelser bland villorna.
Vad motiverar mig? Till vaddå? Jag ser inte poängen i att varken bli ”sanningsförverkligad” eller att inte vara det. Eller hurvida den här världen är så intressant eller inte. Kanske kommer allt slitas sönder fullkomligt (och jag väntar mig inte någonstans att det är en trevlig process), kanske kommer det inte göra det. Jag misstänkter väl att jag märker det förr eller senare. Och jag måste erkänna att jag tycker det är rätt spännande.
Jag är grymt tacksam att du är här och sliter i lall-lögnerna.
Över huvud taget är jag inte alls särskilt säker på det där med ”uppvaknande”. Hur säker jag än varit och hur mycket jag än svamlat om det…
Exakt! Det finns ingen poäng med att vakna upp och det mesta i en människas omvärld och sociala konsensusverklighet är i ständig dragkamp för att hålla den i grund och botten storslagna och mycket spännande drömmen vid liv.
Det kommer en punkt i allt det här då man är tillräckligt lucid och ärlig för att inse att nästa steg kommer att innebära att ens sociala relationer och gamla intressen kommer att få lida av det här. Det är punkten då många väljer att bryta med sitt gamla liv och flytta till något ställe för att få vara helt ifred eftersom suget efter att göra självförintelsen till ett heltidsjobb helt enkelt blir så stark att man inte ens kan fokusera på något annat och folk runtomkring en börjar ana att ”shit, det är något skumt med Momo”, och risken finns att man råkar försäga sig och framstå som otroligt asocial och morbid och plötsligt så står din familj och läkare där med ett vattentätt LPT-intyg, och om din mun är smord som en oljad blixt så blir du institutionaliserad och kanske nerdrogad med tvång. Så man lär sig dölja det och hålla tyst. Och man drar sig undan från den trygga båten, inte i någon metafysisk mening, utan man bokstavligt talat packar väskan och drar.
Och det finns inga garantier att det kommer gå att återknyta till sakerna som ens gamla liv bestod av på ett konstruktivt sätt. Jag är själv en sådan upplyst ”loser” som alienerat vänner och familj och mått piss å det grövsta. Och för vad? Ingenting. Jag står bara här tomhänt och tacksam, som ingen alls. Och såhär i efterhand så var det inte ens något särskilt med sanningen. Faktum är att sanningen och jag alltid varit oskiljaktiga och kommer alltid att vara. Så varför gjorde jag det? Det har man som människa all rätt att vara skeptisk och rentav lite hånande mot. Men det är vad det är. Och det är bra så.
Du kan nog vakna upp ur Momo-grejen helt och hållet om du vill. Du har slängt av dig mycket skit och jag ser en helt ny sorts ärlighet träda fram. Det är spännande, lite på samma sätt som många amerikanska pojkar tyckte det verkade spännande att dra ut i krig. Men när båten väl börjar närma sig stranden och ens inre liv plötsligt förvandlats till något som liknar första scenen i filmen ”Saving Private Ryan” och saker börja smälla, då är det inte bara spännande utan även läskigt. Men kör på ändå då om du måste. Det är okej det med. Man måste inte vara någon om det inte går längre. Avgrunden väntar alltid, för alla, jämt.
Tycker det är fint
att få följa dina vågor
Att se hur vågen av
uppvaknandet
oskiljaktigt och
obarmhärtigt
Böljar mot vågen av
förkroppsligande
Alltid varande
Alltid blivande
I denna oändliga
intighet av komplett
tomhet
<3
Det är ingen dålig sak att få chansen att se något dolt inom oss själva. Oavsett vad som händer så har det mening. Ibland tar det tid att se meningen.
Other men are lenses through which we read our own minds.
— Ralph Waldo Emerson
Kör på!