Jag har mycket mer att säga, men batterierna dör vilken sekund som helst, så det får duga för nu. Kanske bra att det är frustrerande. Det sätter igång tankeverksamhet

(Och nej, jag menar att vi måste börja forska bortom paradigm. Fast egentligen menar vi samma sak, tusen eller ingenting blir tillslut cirkeln sluten ändå.)

Helt fel, kom jag på! Paradigm är ju den ultimata postmodernismen! Ju fler paradigm desto bättre, när man kan byta perspektiv hela tiden så kan man ju lätt ha minste ett par förklaringsmodeller per person! Varför snåla på paradigmen lixom!

Faktum är att själva definitionen för ett paradigm är ju uppdelande när man säger tid i newtons betydelse och i Einstiens mening, så pratar man om två helt, fundamentalt olika saker. Man råkar bara olyckligtvis ha samma ord för dem. Eftersom alla begrepp hänger ihop med varandra, får denna förändring av tid effekt på vad man menar, med andra ord, som effekt, hastighet eller entropi. Samma sak appliceras när man pratar om tid eller förändring ur ett ”andligt” perspektiv.

Jag skulle snarare säga att tro att de olika paradigmen menar samma sak, är ett hinder, det gör att man aldrig kan skapa syntesen mellan dem, ish. Man kan inte ”riva muren” mellan två paradigm, man måte bygga ett helt nytt isf. Låna ord och tankar av varandra löser inte riktigt det här, einstein. A problem can never be solved within the context in wich it was created.

Biologin bortser från kvantfysiken för att de teorierna bara beskriver effekter på sub-atomär nivå, som inte påverkar biologiska processer. Det funkar snarare som en avrundning .

”Det är inte ett faktum att kvantfaktorer påverkar.” Kvantfaktorer påverkar bara på subatomär nivå, (it makes no sense to me, men så är det) Lite som energilagarna kan man säga. Det är aldrig möjligt att förutspå en atoms rörelse i ett gasmoln, men man kan exakt förutspå hela gasmolnets expansion om det värms upp. Eller moores lag för den delen, den förutspår exakt utvecklingen av datorprocessorer, men kan absolut inte förklara varför eller vem som kommer skapa utvecklingen.

Kvantteorierna har ju dessutom börjat påverka psykologin. Fail igen, allt vi vet om hjärnor handlar om relationen mellan celler och atomer, kvant-teorierna funkar bara på subatomär nivå.

”Livet är större än vetenskapliga paradigm.” – Exakt, sluta försöka använda dem för att förklara livet! Hitta istället en förklaringsmodell som applicerar på livet, inte ”atomer”.

Det kokar i slutändan för mig ner till att vetenskapliga teorier inte är naturlagar, utan förklaringsmodeller för vissa specifika saker, och då blir det en tankevurpa om man försöker använda det för att förklara något annat.

Mycket text här, och jag som har mycket att göra, men jag tycker det här är jävligt frustrerande, men det kanske är bra…

Men det är bra. Tack! Jag ser vad jag behöver förtydliga och bli klarare med. De fysiska teorierna kommer jag inte släppa, men jag kan förtydliga kopplingen till dem. Och gudsbegreppet behöver jag hantera på ett sätt som inte sticker folk i ögonen för mycket. Men det räcker nog med definitioner och avsägande-av-ansvar. Eller i värsta fall byta ord, som många gör. Fast det är ett så bra ord.

Kristoffer. Ah, min vapendragare och kommentatör!
Jag tror inte perfektion är statiskt. Alls. Jag tror snarare det är som, tja, objektivitet. Det existerar inte, men något man kan sträva efter. (Eller så är det som du säger, att perfektion är dynamiskt i varje ögonblick: allt är bra.)

Jag ser inga problem i att blanda fysiska och ”andliga” teorier. Risken finns förvisso att man plockar begrepp lite som man vill som du säger, men de är inte motsägande. Jag behöver verkligen inte köpa hela det fysiska paradigmet för det. Varför? För att paradigm och vetenskapliga uppdelningar enbart är fragmenterande. De skapar någon slags illusion om att de är frånskilda varandra. Denna fragmentering är ett hinder snarare än något gynnsamt för framsteg. För att vi ska kunna komma någon vart i vetenskapen behöver vi bryta dessa murar som skapats mellan dels paradigm och dels vetenskapliga grenar. Fysiker kan inte bortse från kvantfysik, eftersom det mekaniska paradigmet endast passar stora kroppar i rörelse under ”normala” omständigheter typ. Biologin bortser från kvantfysik, för att det inte passar in i deras teorier, i deras paradigm. Men det är ett faktum att kvantfaktorer påverkar. Vetenskapen blir därför på många sätt ”blind”.

David Bohm är en av vår tids mer framstående fysiker. Han var rätt bra på att blanda sig i filosofi och samhälleliga teorier. Han har haft många dialoger med gurun krishnamuti och skrivit massa kloka böcker. I synnerhet ”Science, order and creativity”, skriven tillsammans med David Bohm, är en utmärkt syntes av samhälleliga/andliga/etc. frågor ur ett fysiskt perspektiv. Jag studerade boken i ett halvår(!) och den är min största inspirationskälla till de fysiska aspekterna. Och Bohm ser inte Gud som osannolik. Han kallar det ”den kreativa intelligensen”, det som flödar i tomrummet och man kan komma i kontakt med genom stillhet. Klart läsvärd snubbe!

Kvantteorierna har ju dessutom börjat påverka psykologin. Visserligen ännu bara på huffluff-poplärnivå, men jag är övertygad om att det kommer leta sig in i akademin, bara det att det är en väldigt trög och svårförändrad institution. I medvetandeforskning tror jag t ex inte man kan gå bortom kvantlagar, och det direkt påverkar ju psykologin…

Kanske är det fel dock. Jag vet inte. Men jag vill gå bortom ”hålla sig på sitt hörn”. Det är nya tider. Paradigm och vetenskapliga grenar är väldigt.. tja, 1900-tal. Vi kommer ingen vart om vi fortsätter där. Det är som den klassiska indiska historien om fem blinda människor som skulle upptäcka vad en elefant var. En kände på svansen, en kände på ett ben, en kände på snabeln, en kände på beten, en på örat….

Livet är större än vetenskapliga paradigm.

Att prata om Gud /är/ dock givetvis problematiskt. Jag brottas med det ganska ofta. Just för att människor lägger i så mycket i det. Men om man släpper sina fördomar så.. det finns något bortom.

Jag har sjukt svårt för när man blandar psykologiska och livsteorier med naturvetenskap, typ stträngpsykologi och sånt, jag tror att problemet är att man plockar teorier lite som man vill. Om man vill använda entropi eller strängfysik, så bör man ju ta till sig hela det fysikaliska paradigmet, och då blir att prata om gud åtminstonde mer problematiskt, han är ju, ur fysikens persektiv osannolik.

Gällande barn och kärlek, så sa en psykologilärare till mig att barnen längst ut i de långa raderna av spjälsängar på barnhem i Sovjet, överlevde bättre, förklaringen var att de såg fler människor, typ.