drakhanna, ge mig adressen då

Kristoffer. Ah, min vapendragare och kommentatör!
Jag tror inte perfektion är statiskt. Alls. Jag tror snarare det är som, tja, objektivitet. Det existerar inte, men något man kan sträva efter. (Eller så är det som du säger, att perfektion är dynamiskt i varje ögonblick: allt är bra.)

Jag ser inga problem i att blanda fysiska och “andliga” teorier. Risken finns förvisso att man plockar begrepp lite som man vill som du säger, men de är inte motsägande. Jag behöver verkligen inte köpa hela det fysiska paradigmet för det. Varför? För att paradigm och vetenskapliga uppdelningar enbart är fragmenterande. De skapar någon slags illusion om att de är frånskilda varandra. Denna fragmentering är ett hinder snarare än något gynnsamt för framsteg. För att vi ska kunna komma någon vart i vetenskapen behöver vi bryta dessa murar som skapats mellan dels paradigm och dels vetenskapliga grenar. Fysiker kan inte bortse från kvantfysik, eftersom det mekaniska paradigmet endast passar stora kroppar i rörelse under “normala” omständigheter typ. Biologin bortser från kvantfysik, för att det inte passar in i deras teorier, i deras paradigm. Men det är ett faktum att kvantfaktorer påverkar. Vetenskapen blir därför på många sätt “blind”.

David Bohm är en av vår tids mer framstående fysiker. Han var rätt bra på att blanda sig i filosofi och samhälleliga teorier. Han har haft många dialoger med gurun krishnamuti och skrivit massa kloka böcker. I synnerhet “Science, order and creativity”, skriven tillsammans med David Bohm, är en utmärkt syntes av samhälleliga/andliga/etc. frågor ur ett fysiskt perspektiv. Jag studerade boken i ett halvår(!) och den är min största inspirationskälla till de fysiska aspekterna. Och Bohm ser inte Gud som osannolik. Han kallar det “den kreativa intelligensen”, det som flödar i tomrummet och man kan komma i kontakt med genom stillhet. Klart läsvärd snubbe!

Kvantteorierna har ju dessutom börjat påverka psykologin. Visserligen ännu bara på huffluff-poplärnivå, men jag är övertygad om att det kommer leta sig in i akademin, bara det att det är en väldigt trög och svårförändrad institution. I medvetandeforskning tror jag t ex inte man kan gå bortom kvantlagar, och det direkt påverkar ju psykologin…

Kanske är det fel dock. Jag vet inte. Men jag vill gå bortom “hålla sig på sitt hörn”. Det är nya tider. Paradigm och vetenskapliga grenar är väldigt.. tja, 1900-tal. Vi kommer ingen vart om vi fortsätter där. Det är som den klassiska indiska historien om fem blinda människor som skulle upptäcka vad en elefant var. En kände på svansen, en kände på ett ben, en kände på snabeln, en kände på beten, en på örat….

Livet är större än vetenskapliga paradigm.

Att prata om Gud /är/ dock givetvis problematiskt. Jag brottas med det ganska ofta. Just för att människor lägger i så mycket i det. Men om man släpper sina fördomar så.. det finns något bortom.

Du har gett mig mycket att tänka på. Jag håller inte med dig om allt, men ser ingen anledning att få det till en kvantteoretisk diskussion. (Det tar jag hellre över en flaska vin ). Faktum är fortfarande att entropi existerar. Förvisso inom ett paradigm, men system som lämnas orörda utjämnas. Och det är inte ett begrepp som används bara i fysiken; vi har använt det i t ex etnologi när jag studerat det likväl. Även om det inte är samma uttryck i samma vetenskapliga kontext fungerar det bra som en metafor. Och det är just vikten av det hela — metaforer. Längre än så kan man int ekomma med språket. Här kommer vi in till språkets begränsningar. Ska man försäkra sig om allt kan man inte säga någonting alls. För man kan inte greppa det bortom.

Jag har mycket mer att säga, men batterierna dör vilken sekund som helst, så det får duga för nu. Kanske bra att det är frustrerande. Det sätter igång tankeverksamhet

(Och nej, jag menar att vi måste börja forska bortom paradigm. Fast egentligen menar vi samma sak, tusen eller ingenting blir tillslut cirkeln sluten ändå.)