Jag tänker på detta med att vi aldrig blev ”utkastade” – eller snarare valt bort Gud som är källan till allt liv, och därför är skilda från Gud. Paradiset är istället, skriver du, något som vi tappat bort. Och vi kan hitta tillbaka dit, på egen hand egentligen.

Jag känner att det lätt hamnar i att jag ska frälsa mig själv. Eftersom jag inte är hopplöst förlorad, kan jag fixa till det hela själv. (Eller mänskligheten som kollektiv kan ordna det själv).

Och det blir väldigt mycket mer prestationsinriktat. Jämför med scenariot att den Gud vi förlorat kontakten med, också är den enda som Kan rädda oss. Och gör det. Då blir vägen till paradiset istället en gåva.

Mycket softare, och troligare, tycker jag.

Sedan är det en förenklad bild av den kristna traditionen, att säga att paradiset är nånting som kommer sen. En liknelse jag gillar är den om senapskornet:

”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” – Redan nu griper Gud in i vår tillvaro och gör världen mer paradisisk! Planterar en lustgård på vapentillverkarnas, makternas, kapitalismens och kommunismens egen bakgata. Senapsbusken var ett ogräs för bönderna i mellanöstern – omöjlig att utrota. Likadant är det med Guds himmelska rike.

Ytterligare en ändring jag går och funderar på, och som jag vill göra, är att förenkla det hela. Jag försöker skriva så lätt som möjligt. Men som Miri påpekade, hur många 50åriga hemmafruar vet vad paradigmskiften är och vem Hegel var? Är det ens viktigt?

Jag tror jag ska försöka skala ned boken. Klippa bort allt irrelevant-men-lite-småspännande. Ha kvar de ord som berör.

Rent kommersiellt — även om det verkligen inte är huvudsyftet — är det också bättre. Det är inte för inte som Alkemisten är så storsäljande. Enkel story, trivial livsvisdom och fånigt enkelt språk. Och en gnutta magi förstås.

Jag har knappt skrivit en rad sedan diskussionerna satte igång. Jag tror jag ska gå en liten annan väg.

Tack så tokigt mycket, Eva och Kristoffer och Miri och alla ni andra! Det här blir en större utmaning, att inte bara skriva ur flowet, utan också, tja, tänka till lite.

Och ormen. Givetvis. Impulsen. Och jag ser inte hur han inte kan vara en dle av Gud.
Appropå det slog mig en gammal tanke på nytt för några dagar sedan när jag pratade med munken. Inom buddhismen kan man återfödas till sju ”riken”, allt från helvetet till djurens rike till människornas till himlen — gudarnas rike — vidare upp till nirvana. I himlen är man delvis fri från lidande, har förstått mycket, men har fortfarande ett stort ego. Och jag börjar direkt tänka på det gamla grekiska gudarna, som interagerade med människorna och hade intriger sinsemellan. Och den gammeltestamentiska Guden, som blir arg, kräver lydnad, bevis upp uppskattning… Någon gång i bibelns utveckling förlorade Gud sitt ego. Blev från blott en entitet i himlen till Den Allsmäktige. (Och resan går sedan vidare mot allt mer avpersonifierad tomhet? jag vet inte… åtminstone i generella tendenser.)

Ska försöka trixa kommentarerna bättre på momojord.se. Om en vecka eller så..

Jag tror krill har rätt i att du om du vill nå människor måste omformulera begreppet ”Gud”. Det har en ganska tung historia, och många nutidsmänniskor är allergiska. Tänk så här: vad menar du med Gud? Hur skulle du beskriva den kraften/varandet/whatever i andra ord? Om du vill nå allergikerna, då. Annars låter du helt enkelt Gud vara Gud

Ormen, ja. Han ljuger inte. Vill han illa? VILL han alls?
Han är skillnaden. Sprickan i perfektionen. Den där avgörande impulsen. Ur ett mindre perspektiv: i hur människorna avvek från djuren. (I ett större: hur hela vårt materiella universum kom till: sprickor, skillnader, dualiteter är förutsättningar för existens.)

Är ormen en del av Gud?

Parentes: dumt nog får man inte mail om bloggägaren svarar på ens kommentar. *hint hint*

Jag har en överdriven tendens till bisatser och klurigt språk. Tyvärr. Idén med boken är att ett barn ska kunna läsa och förstå den. I ett senare skede ska jag försöka förenkla språket, men i förstautkasten.. tja, det är så jag uttrycker mig. Som Eva säger, språk är svårt och man kan inte komma i närheten av Det, och mer komplexa ord är tyvärr ofta mer nyanserade.

Jag slänger mig med Gud, Egot, Själen osv.. men jag har en avsägande-av-ansvar-klasul i början av boken, som säger typ ”ta inte orden så seriöst. jag menar nåt typ såhär, men passar det inte, så definiera lite som du vill.”. Många hänger upp sig på det, tyvärr, men jag vet inte hur jag ska kunna skriva vettigt utan. Gud är ett bra ord, och de tusen synonymerna blir för begränsade på något sätt.

Framtiden och långsiktigt är en.. tja, inte problematik, men något jag måste ta itu med i boken eftersom den så mycket betonar nuet. Det kommer, men troligtvis inte i den här texten. Tanken är att det ska bli 108 texter (för den fina symbolikens skull), alla lite invävda i varandra som tillsammans bygger en helhet. Alltså kommer upprepningar ske, men alltid i lite olika aspekter, och lite nya sidor ses till. Det här är lite lagom mitt i boken, startkapitlena-som-det-ser-ut-nu kommer jag kasta upp inom snar framtid. De är mer konkreta och enkla. Hoppas jag

(Något att tänka på är också att jag är för lat för att bearbeta texterna nu, så vad jag lägger upp här är råutkasten. Hälften kommer säkert strykas )

–

En tanke som dykt upp är också att kanske språket är det som skiljer oss från paradiset, just genom sina abstrakta konstruktioner. Fast det är nog bara en av aspekterna. Jag ser fett fram emot stugan och vin och långa nätter bortom språket! (Och jag har blivit trädgårdsmästare här på gården och vattnar de 200-nånting fruktträden varje dag. Jag vill plantera äppleträd och plommonträd och andra träd!)

Vem var ormen?
Hm.
I den väst-ockulta traditionen är ormen förändringens symbol. Det är kanske det den var. Förändringen. Förvandlingen.
Den som faktiskt satte igång allt.

Det finns så mycket att säga.
Insikter i sig räcker inte kanske. Men de hjälper.
Jag vet att ord kan hjälpa till att förändra människors liv. De är aldrig fullkomliga, men de kan.. leda till något. Det är det jag vill göra.

Jag har i varje fall klurat på det MYCKET på sistonde, mänsklighetens paradisdiff. Tyvärr, som sagt, som alltid, beslöjat av språket. Jag skulle kuna skriva en roman om det, men vill hellre ta det live. I förståelsens perfieri visar sig språket från sina svagaste sidor.

Visst har du rätt. Visst finns det i nuet. Men insikten därom räcker inte för praktisk lycka. Insikter räcker inte för lycka. Jag är skeptisk till idén att förmedla dem också, eftersom en människa är en komplex konstruktion av internlogik och därpåföljande tolkningar (återigen: språket). (jag vill inte falera din idé med det konstruktiva i att skriva en bok, så jag slutar här )

Ja, vi närmar oss fas tre, som ras. Vi kommer märka av det. Transformationer brukar dock vara smärtsamma processer.

En startingpoint that really bothers me: vem var ormen?

Sen slänger du dig direkt in i begreppet gud, nånstans (det kanske kommer senare, borde du nog avhandla vad du menar med gud. Som jag skriver i en blogg tror jag att en stor del av Sveriegs befolkning iaf, tänker gud som någon med ett människoliknande medvetande och karaktär, som sitter på ett moln. Att då prata om gud som du gör, blir mest förvirrande

Idén är större än verkligheten, där skulle du ju kunna slänga in lite grejjer om den platonska idévärlden. Världen är smutsig och oexakt, medans det bara är i idévärlden som allt är vackert-ish.

Att spara och tänka på framtiden, handlar som jag ser det också om förmåga att tänka långsiktigt, att våga utveckla saker och att våga drömma, om hållbarhet osv. Det skulle vara intressant att problematisera kring i den här kontexten.

Jävligt fin text på det hela taget, inspirerande och jag vill läsa mer, är det att se som ett förord?