Paradiset finns överallt. (Men på vissa platser skiner det igenom klarare än på andra.)
Skrivet av momo den Mar 6, 2009 i Momo | 7 kommentarer
Nu vill jag ha er hjälp!
Som jag tidigare hintat om skriver jag en ny bok. Om hur man lever ett lyckligt och kärleksfullt liv. Istället för att gömma mig i ett hörn och skriva tänkte jag ta hjälp av bloggen. Med jämna mellanrum kommer jag publicera små texter, utkast till kapitel. Antingen bara vackra saker, eller med tankegångar jag vill diskutera. Och er uppgift är att läsa och reagera. Är det jag skriver vettigt? Är tankegångarna för långt borta? Håller de? Varför? Varför inte?
Ge mig respons. Låt oss tillsammans lära människor hur man blir lycklig!
Då börjar vi.
Vi blev aldrig utkastade ur paradiset. Vi vandrar på samma mark, skördar samma frukter. Ingen ondsint gud har straffat oss för att vi inte lydde hans vilja.
Men vi åt äpplet av kunskapens träd, och vi glömde bort paradiset vi levde i. Från att bara njuta allt livet bjöd började vi intellektualisera, konceptivisera och söka mera. Tanken föddes, och med den konstruktioner som tid.
Vi försköt oss själva från lustgården för att vi inte längre visste hur man skulle leva i den. Vi började sträva mot något bortom, något vi inte redan hade. Inte av girighet men av kunskapstörst. Vi ville veta, definiera. Vi skapade mentala konstruktioner av objekt i våra sinnen och lade mer fokus på dessa än objektet i sig. Världen blev abstrakt, något att mäta, förstå och tämja.
Ur det nya sättet att se världen tappade vi bort den gudomliga dimensionen. Världen blev en plats att överleva i. Tusen viljor, inte längre bara en, blev tvungna att samsas. Eller kriga. Jag-medvetande föddes och tog gudsmedvetandets plats. Vi började se oss som individer, åtskiljda från allt annat. Denna illusion om åtskillnad som gör att man kan utföra vilka grymheter som helst.
Vi blev inte utkastade ur paradiset. Vi tappade bara bort det.
♥
Det finns en alkemistisk symbol för transformation. En vit cirkel, en svart cirkel och en vit cirkel med en svart prick i mitten. Symbolen visar hur all utveckling sker i stadier. Först är allt ljus och bra. Sedan uppstår något motstånd, mörker. Slutligen tar man sig igenom mörkret och integerar de båda aspekterna. Något nytt och mer fullkmoligt har växt fram. Sedan kan processen börja om igen. Det är samma princip som Hegels begrepp om tes – antites – syntes. Eller som paradigmskiften inom vetenskap. När en teori inte längre håller för att för mycket säger emot den, måste man släppa de gamla förställningarna så att något nytt kan växa fram. Samhällsutveckling genom revolutioner är ytterligare exempel på denna princip.
På samma sätt tror jag det är med människan och kunskapens träd.
Vi offrade paradiset för kunskapen, närvaron för att utveckla intellektet. Och med det följde egot. Det är en period av transformation, av mörker och motstånd. Känslan av splittring och frånvaron av den gudomliga dimensionen är påtaglig i vår värld idag. Men det var ett nödvändigt steg i evolutionen. Nu kan vi finna vår väg tillbaka till paradiset, med större sinnen och rikare världar. Det fanns en potential att expandera våra världar. Kunskapens äpple väntade på oss. Det var tvunget att ske. När vi träder in i paradiset igen, när vi gått bortom intellektet och egots bojor, gör vi det med en ny medvetenhet och närvaro.
Vi kan träda in med hela anden. Så oändligt mycket rikare och visare än innan. Vi kan återförenas med Gud, i medvetenhet och kärlek.
I den kristna tradition som dominerat vår kultur sedan medeltiden har vi lärt oss att paradiset är något som väntar oss i framtiden. När vi dött om vi levt gott, eller bara senare, när det här och det här och det här är uppfyllt. Det är ur denna kristna tradition kapitalismen uppstod, om man ska tro Max Weber. Att spara och investera och att sträva efter en belöning i framtiden är helt i den protestantiska andan. Och som barn av det kulturarvet är det något vi bär med oss djupt rotat i våra sinnen. Att paradiset väntar runt hörnet, men inte här. Inte just nu. Någon gång i framtiden, kanske.
Givetvis är det inte så. Paradiset finns tillgängligt för oss här och nu. Det är inte en fysisk plats, åtminstone inte någon som är annorlunda från den du står på precis just nu. Paradiset finns alltid med oss i våra hjärtan. Och nu, bortom läror och dogmer, är vi redo att åter träda in.
Följer du med?
← Har du varit i mörkret, min vän?
Paradiset finns överallt: varför evolution? →
7 kommentarer. Lämna ett spår om du vill...
7 som vill säga något.
Trackbacks/Pingbacks
- Utvalda inlägg 2009 | Momo Jord - [...] Paradiset finns överallt. [...]
Skriv något..
Eldshow
Mest besökta
Blogg
Från extrem till normaltillstånd / hejdå.
Hur länge fortsätter en överväldigande upplevelse vara intressant? När går det över från ett waaa som aldrig tar slut, till att konturer åter tar form och marken känns under fötterna? När slutar marken skaka; när slutar ekot sjunga? När har...
Vilken röst ska jag lyssna på?
Vilken röst ska jag lyssna på?
Inte den som försvarar.
Inte den som förklarar.
Inte den som motiverar, argumenterar, rättfärdigar.
Den som viskar, en gång.
Huvuden skriker. Hjärtan är tysta....
Ibland händer det oväntade
Jag har en förkärlek för att säga ja till situationer. Det blir ofta ganska spännande och jag har en tendens att kastas in i världar som någonstans är så långt ifrån vad den här Momofiluren är van vid. Då kan...
Sitter man på bergstoppen länge nog börjar man se dåligt
Det spirituella navelskåderiet tog abrupt slut. Eller kanske smygande, en axelryckning och något nytt. Universum tyckte sin grej och kaste in den här Momofiluren i en liten lägenhet med utsikt över ett spektra av multinationell olje- och snabbmatsindustri och där...
Icke-dualistiska fallgropar (eller: det finns tusen ställen att gömma dig från dig själv)
Ok. Det här blir en lång text. Och någon slags försök till en mer raffinerad version av förra veckans rantade. Eller bara mer akademiskt svamlig. Men nu har jag ägnat två jävla dagar åt den, och den behövde skrivas, så...
Fina tankar, jag gillar paralellen till paradiset, bra och pedagogisk. Jag skulle försöka göra texten lite mer lättsmält om jag vore du. förbjud bisatser i hela din bok och fundera på om det finns ett mer vardagligt ord att använda istället.
Sen slänger du dig direkt in i begreppet gud, nånstans (det kanske kommer senare, borde du nog avhandla vad du menar med gud. Som jag skriver i en blogg tror jag att en stor del av Sveriegs befolkning iaf, tänker gud som någon med ett människoliknande medvetande och karaktär, som sitter på ett moln. Att då prata om gud som du gör, blir mest förvirrande
Idén är större än verkligheten, där skulle du ju kunna slänga in lite grejjer om den platonska idévärlden. Världen är smutsig och oexakt, medans det bara är i idévärlden som allt är vackert-ish.
Att spara och tänka på framtiden, handlar som jag ser det också om förmåga att tänka långsiktigt, att våga utveckla saker och att våga drömma, om hållbarhet osv. Det skulle vara intressant att problematisera kring i den här kontexten.
Jävligt fin text på det hela taget, inspirerande och jag vill läsa mer, är det att se som ett förord?
Momo, jag vill prata med dig syndafallet. Vi har saker att säga varandra. Så jävla surt bara, att språket är så begränsat. Så jävla surt bara, att de – förblindade av äpplet – till på köpet bestämde sig för att bygga babels torn.
Jag har i varje fall klurat på det MYCKET på sistonde, mänsklighetens paradisdiff. Tyvärr, som sagt, som alltid, beslöjat av språket. Jag skulle kuna skriva en roman om det, men vill hellre ta det live. I förståelsens perfieri visar sig språket från sina svagaste sidor.
Visst har du rätt. Visst finns det i nuet. Men insikten därom räcker inte för praktisk lycka. Insikter räcker inte för lycka. Jag är skeptisk till idén att förmedla dem också, eftersom en människa är en komplex konstruktion av internlogik och därpåföljande tolkningar (återigen: språket). (jag vill inte falera din idé med det konstruktiva i att skriva en bok, så jag slutar här
)
Ja, vi närmar oss fas tre, som ras. Vi kommer märka av det. Transformationer brukar dock vara smärtsamma processer.
En startingpoint that really bothers me: vem var ormen?
Oj. Wow. Tack för kritik, ideer och kommentarer!
Jag har en överdriven tendens till bisatser och klurigt språk. Tyvärr. Idén med boken är att ett barn ska kunna läsa och förstå den. I ett senare skede ska jag försöka förenkla språket, men i förstautkasten.. tja, det är så jag uttrycker mig. Som Eva säger, språk är svårt och man kan inte komma i närheten av Det, och mer komplexa ord är tyvärr ofta mer nyanserade.
Jag slänger mig med Gud, Egot, Själen osv.. men jag har en avsägande-av-ansvar-klasul i början av boken, som säger typ ”ta inte orden så seriöst. jag menar nåt typ såhär, men passar det inte, så definiera lite som du vill.”. Många hänger upp sig på det, tyvärr, men jag vet inte hur jag ska kunna skriva vettigt utan. Gud är ett bra ord, och de tusen synonymerna blir för begränsade på något sätt.
Framtiden och långsiktigt är en.. tja, inte problematik, men något jag måste ta itu med i boken eftersom den så mycket betonar nuet. Det kommer, men troligtvis inte i den här texten. Tanken är att det ska bli 108 texter (för den fina symbolikens skull), alla lite invävda i varandra som tillsammans bygger en helhet. Alltså kommer upprepningar ske, men alltid i lite olika aspekter, och lite nya sidor ses till. Det här är lite lagom mitt i boken, startkapitlena-som-det-ser-ut-nu kommer jag kasta upp inom snar framtid. De är mer konkreta och enkla. Hoppas jag
(Något att tänka på är också att jag är för lat för att bearbeta texterna nu, så vad jag lägger upp här är råutkasten. Hälften kommer säkert strykas
)
–
En tanke som dykt upp är också att kanske språket är det som skiljer oss från paradiset, just genom sina abstrakta konstruktioner. Fast det är nog bara en av aspekterna. Jag ser fett fram emot stugan och vin och långa nätter bortom språket!
(Och jag har blivit trädgårdsmästare här på gården och vattnar de 200-nånting fruktträden varje dag. Jag vill plantera äppleträd och plommonträd och andra träd!)
Vem var ormen?
Hm.
I den väst-ockulta traditionen är ormen förändringens symbol. Det är kanske det den var. Förändringen. Förvandlingen.
Den som faktiskt satte igång allt.
Det finns så mycket att säga.
Insikter i sig räcker inte kanske. Men de hjälper.
Jag vet att ord kan hjälpa till att förändra människors liv. De är aldrig fullkomliga, men de kan.. leda till något. Det är det jag vill göra.
Ja, det är en bra intention du har. Ord kan absolut förändra, serverade vid rätt tidpunkt och i rätt förpackning. So go ahead, I say – jag hejjar på dig
Jag tror krill har rätt i att du om du vill nå människor måste omformulera begreppet ”Gud”. Det har en ganska tung historia, och många nutidsmänniskor är allergiska. Tänk så här: vad menar du med Gud? Hur skulle du beskriva den kraften/varandet/whatever i andra ord? Om du vill nå allergikerna, då. Annars låter du helt enkelt Gud vara Gud
Ormen, ja. Han ljuger inte. Vill han illa? VILL han alls?
Han är skillnaden. Sprickan i perfektionen. Den där avgörande impulsen. Ur ett mindre perspektiv: i hur människorna avvek från djuren. (I ett större: hur hela vårt materiella universum kom till: sprickor, skillnader, dualiteter är förutsättningar för existens.)
Är ormen en del av Gud?
Parentes: dumt nog får man inte mail om bloggägaren svarar på ens kommentar. *hint hint*
Jag överväger att försöka skriva boken helt utan begrepp som ”Gud”. Eckart Tolle gör det och han lyckas bra. Antingen det, eller en tydligare definition och avsägande-av-ansvar-klasulen. (Definition, inte för boken, men här: Gud är det omanifesterade i sig som innehåller allt manifesterat. Det Bortom. Det big bang uppstod ur liksom.) Det blir en utmaning, för jag tror jag måste ändra hela sättet att skriva på om det ska vara så. Mer.. sakligt. För jag vill inte bara byta ut Gud mot andra fåniga metaforer.
Ytterligare en ändring jag går och funderar på, och som jag vill göra, är att förenkla det hela. Jag försöker skriva så lätt som möjligt. Men som Miri påpekade, hur många 50åriga hemmafruar vet vad paradigmskiften är och vem Hegel var? Är det ens viktigt?
Jag tror jag ska försöka skala ned boken. Klippa bort allt irrelevant-men-lite-småspännande. Ha kvar de ord som berör.
Rent kommersiellt — även om det verkligen inte är huvudsyftet — är det också bättre. Det är inte för inte som Alkemisten är så storsäljande. Enkel story, trivial livsvisdom och fånigt enkelt språk. Och en gnutta magi förstås.
Jag har knappt skrivit en rad sedan diskussionerna satte igång. Jag tror jag ska gå en liten annan väg.
Tack så tokigt mycket, Eva och Kristoffer och Miri och alla ni andra! Det här blir en större utmaning, att inte bara skriva ur flowet, utan också, tja, tänka till lite.
Och ormen. Givetvis. Impulsen. Och jag ser inte hur han inte kan vara en dle av Gud.
Appropå det slog mig en gammal tanke på nytt för några dagar sedan när jag pratade med munken. Inom buddhismen kan man återfödas till sju ”riken”, allt från helvetet till djurens rike till människornas till himlen — gudarnas rike — vidare upp till nirvana. I himlen är man delvis fri från lidande, har förstått mycket, men har fortfarande ett stort ego. Och jag börjar direkt tänka på det gamla grekiska gudarna, som interagerade med människorna och hade intriger sinsemellan. Och den gammeltestamentiska Guden, som blir arg, kräver lydnad, bevis upp uppskattning… Någon gång i bibelns utveckling förlorade Gud sitt ego. Blev från blott en entitet i himlen till Den Allsmäktige. (Och resan går sedan vidare mot allt mer avpersonifierad tomhet? jag vet inte… åtminstone i generella tendenser.)
Ska försöka trixa kommentarerna bättre på momojord.se. Om en vecka eller så..
Inget fel på kommentarerna. Jag menade bara att du också har fått svar.. på min hemvist. Minns dock inte om det var vettigt eller bara blaj.
Nu är det här i och för sig en väldigt gammal tråd… men jag kommenterar ändå.
Jag tänker på detta med att vi aldrig blev ”utkastade” – eller snarare valt bort Gud som är källan till allt liv, och därför är skilda från Gud. Paradiset är istället, skriver du, något som vi tappat bort. Och vi kan hitta tillbaka dit, på egen hand egentligen.
Jag känner att det lätt hamnar i att jag ska frälsa mig själv. Eftersom jag inte är hopplöst förlorad, kan jag fixa till det hela själv. (Eller mänskligheten som kollektiv kan ordna det själv).
Och det blir väldigt mycket mer prestationsinriktat. Jämför med scenariot att den Gud vi förlorat kontakten med, också är den enda som Kan rädda oss. Och gör det. Då blir vägen till paradiset istället en gåva.
Mycket softare, och troligare, tycker jag.
Sedan är det en förenklad bild av den kristna traditionen, att säga att paradiset är nånting som kommer sen. En liknelse jag gillar är den om senapskornet:
”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” – Redan nu griper Gud in i vår tillvaro och gör världen mer paradisisk! Planterar en lustgård på vapentillverkarnas, makternas, kapitalismens och kommunismens egen bakgata. Senapsbusken var ett ogräs för bönderna i mellanöstern – omöjlig att utrota. Likadant är det med Guds himmelska rike.