Straight from the ego

Skrivet den Okt 2, 2011 i Svammel & Trams | 20 kommentarer

Ok, jag erkänner.
Jag fattar inte det opersonliga.
Visst, jag har sett igenom det falska jaget. Blissat ut i evigheten gång på gång när illusionen flackat. Kastats ut i något samadhitillstånd utan varken förvaring eller provokation, stunder när det inte funnits något alls. Jag har upplevt hur alla gränser luckras upp, hur liksom jag sträcker mig som en sfär kring hela upplevelsen, hur allt sker i mig, är mig.

Men ändå är det där. Det jävla jaget. Jag Jag Jag! Fucking crap.
Jag tror inte på egot. Det får säga vad det vill och jag struntar i det, liksom jag struntar i andras egon. Tror jag. Hah! Bara ännu ett elegant drag av egot. Vad kan vara bättre att förleda, än inbillningen att inget mer finns att göra?

Jag relaterar fortfarande till mig. Jag Jag Jag! Jag och Mitt ego. Och ännu mer, Jag och Alla Andras egon. Jävligt upplyst, eller hur? Happs. Jag har inte fattat ett skit alltså. Inte ett skit om något. En upplevelse, eller tusen, gör ingenting. Det är bara upplevelse. Något som kommer och går. Hela det där flytande förgänglighetscrapet.

Spelar det någon roll? Behöver jag knäcka nöten om det opersonliga? Jag ser ju så tydligt att det är egot som vill lösa något. Som vill lösa gåtan om sig själv, för att hålla sig sysselsatt, för att inte försvinna. Och att göra ingenting alls, there’s nothing to do, vilken frid för egot. Då kan det fortsätta vara ohotat.

Igen och igen och igen går jag tillbaka för att bryta ner lögnerna. Se vad som är sant. Igen och igen tar det jävla egot form, håller kvar identifikationen med löftet att ingen identifikation finns.

Vilken jävla bullshit.

Men vad är poängen? Varför ska jag knäcka någon nöt? Vad är poängen med att låta det falska självet dö? Vad är poängen med sanning? Varför skulle jag inte bara leva i drömvärlden, göra det bästa av den. Leva i kärlek, manifestera ett schjysst liv, leva och dö lycklig.

Nä. Det funkar inte.
Det finns alltid en gnagande känsla.
En enda känsla.
Det här är inte sant.
Hela den här påhittade existensen är fucking bullshit, och jag kan inte leva med det. Det funkar inte.

Jag tog promenader i oktobersolen idag. Jag avskyr Sjöstaden. Alla människorna, alla låtsasperfekta familjer med sina barnvagnar, höga ambitioner, mål och idéer om mening. Zombies. Så ser jag det. Alla går runt och sover, och jag mår illa av att se dem. För jag inser att jag är en av dem. Fastän jag vet att det inte är sant, går jag runt och drömmer. För jag tar mig inte ur den. Hittar inte vägen ut. Även om jag får vila i den ibland, de där stunderna helt bortom jagidentifikation och tankar, som blir färre och svagare ju längre jag vistas i babylon och lever mitt jävla babylonliv. Jag kan relatera till människor igen, på sätt och vis. Tillräckligt för att fungera socialt. Kroppen kan spelet, hur man pratar, vad för crap man pratar om, och det är väl bra, om jag nu ska ta mig fram i drömmen, göra livet uthärdligt. Men det äcklar mig bara. Människor äcklar mig. Egon äcklar mig. Träd kan jag hänga med, för på dem kan jag projicera vilken skit jag vill. De håller käften, och de projicerar inte. Inte vad jag vet i alla fall. Kanske gör det de också. Lever också sina identifierade liv. Sträcker sig mot toppen för att få mest sol. Men jag tror inte det.

Tror. Fuck that. Jag vill veta sanningen. Jag kan låtsas att jag vet, men uppenbarligen har den inte lyst sönder det falska ännu. Och en insikt i huvudet, till och med i hjärtat, är värt lika mycket som ett glas varmt spott med ett hårstrå i, för att citera nån. Var det Jed? Ja, jävlar vad mycket crap jag lyssnat och tagit till mig och lagt ut i egna ord. Som om jag visste.

Jag vet ju att jag inte kan veta sanningen. Att JAG aldrig kan göra det. Att det är ogreppbart. Där har funnits vila i den, utan det ettriga jaget, men förr eller senare har tankarna kommit tillbaka; till slut något som fångar uppmärksamheten och voilà in i identifikationscirkeln igen. Fucking samsara. Livet är inte lidande — det är bara falskt. Det gör alla människor falska. Även de kärleksfulla och vackra. För de lever i en lögn. Samma jävla lögn som jag.

Vad mycket skönare det verkar att sova. Leva sitt lilla liv, finna livets små glädjeämnen. Alltså det är ju schjysst att leva. Men att vakna, och finna sig vara fjättrad vid sängen… det är fan inte en plats jag vill vara på. Jag sliter, skriker, men tar mig inte loss. Jag ligger helt stilla, i hittepåt att det inte finns en säng, att jag är fri om jag inte identifierar mig med den som ligger fjättrad. Funkar det? Verkar det funka?

Ett tag funkar lögnen. Även lögnen om att jag funnit sanningen. Jag vet inte ett skit. Jag har inte fattat ett skit. Jag är lika sovande som ni andra. Och jag vet inte om det finns något mer därtill. Om det finns något som är sant. Snarare, kanske, finns det bara det som är falskt. Och när allt det är sönderlitet finns bara… ingenting.

Som om jag fattar ingenting. Hah! Fuck gurufasoner och råd. Lyssna inte på ett ord jag säger. Allt är bara bluff och båg. Jag vill ta reda på vad som är sant, och jag har använt andras ord och tankar.

Jag bad inte om det här. Hela det här uppvaknandecrapet var något jag kastades in i. (Hör: jag igen. Jag Jag jag!) Handlöst och utan förvarning. Det verkade så oskyldigt. Så nödvändigt. Eller det verkade ingenting alls. Jag fattar inte vad universum sysslar med, som om det nu skulle vara en yttre kraft. Jävligt lätt att lägga ansvaret på något annat. Lika lögnaktigt som att lägga ansvaret på Sig Själv. Båda är bull. Det finns inget ansvar. Jag kan inte se något i alla fall. Jag vet inte varför saker händer, och verkligen inte varför de händer som de gör. Jag vet inte varför jag skriver de här orden, eller vem som skriver dem, eller vad de betyder, eller vad det kommer leda till.

Lilla egot tvekar att lägga upp den här texten. Det har sina föraningar hur ni kommer reagera. Oj, hur är det med dig? och allt det där crapet. Här är ord, ocensurerade rakt ur ett brinnande ego. Nu kan ni projicera vad ni vill på det. Det har ingenting med mig att göra. Ingenting med er att göra. Det är bara ord. Ord helt utan mening, hur skulle något kunna ha en mening alls?

Bry er inte om mig. Jag bara brinner lite. Förr kanske jag skulle uppmana er att fokusera på er egen process istället. Ta reda på vad som är sant, för att det känns som det enda riktiga att göra. Men nu vet jag inte det heller. Det är jävligt bekvämt att sova. Det finns alltid sätt att hantera det värsta lidandet och den värsta existensiella ångesten. Man kan pillra bort skiten, eller distrahera sig med passiv trans (tv, facebook, böcker), intressen, advaitatrams, intellektuella skräpdiskussioner, kärlek eller självutveckling. Allt är bara distraktioner. Distraktioner från den djupt gömda känslan, sedan så länge bortträngd att den knappt känns vid. Känslan av att det här inte står rätt till. Att det är något som är fel, jävligt fel.

Jag vet inte vad ni känner. Hur skulle jag kunna veta? Hur skulle jag någonsin kunna veta vad som försiggår i en annan människa? Visst, jag har ett hum om ur egon fungerar — egons sätt att reagera skiljer sig inte nämvärt från varandra och mönstrena är ganska lätta att se, men jag kan aldrig någonsin veta hur det är att vara någon annan.

Vi är mysterium. Jaget, den här existensen. Allt. Mysterium, mysterium. Och det är schjysst. Då behöver jag åtminstone inte tro mig veta något om något alls.

Jag jag jag. Där var det igen.
Ja, som sagt. Jag greppar inte det opersonliga.

Återkommer när jag har något lättsmält och uppmuntrande hippiecrap att dela med mig. Tills dess ska jag brinna. Eller vad jag nu sysslar med. Jag har ingen aning om vad utkomsten av det här är.
Jag har ingen aning om utkomsten av något.
Faktiskt, så vet jag ingenting alls. Inte ens det vet jag.

Ta hand om er nu.

Det började som ”Vad vet jag egentligen?”

Skrivet den Aug 28, 2011 i Satsang | 5 kommentarer

Jag tror det är lättare att leva om vi låter livet ha sin gång. Om vi vågar ge upp våra försök att manipulera och kämpa emot, vågar ge efter för det här varats storhet och tillåta världen vara bortom vår kontroll. För det allra mesta är det inte så big deal vad som händer i vårt liv, även om tankarna säger annorlunda. Jorden fortsätter snurra. Solen fortsätter gå upp och ner. Årstiderna växlar. Tills även det upphör.

(Men barnen i afrika då?) Gör vad du kan om det känns bra. Skänk lite pengar och låt hjältar göra vad de kan. Eller tusenfalt mer om du känner dig dragen. Det är okej. Men äts inte upp av tanken och rädslan att världen är en hemsk plats att leva på. Vad är poängen med att gotta ned sig i katastrofer? Vad för rädsla projicerar vi ut på världen?

Solen går upp och ner. Natt blir till dag. Rädsla blir kärlek blir motstånd och konflikt, blir till kärlek igen. Vi föds, växer upp och dör. Allting förändras. Hela tiden.

Förra ögonblicket var inte som det här. När du läser det här är det åter helt nytt. Ingenting upprepas, även om det verkar så, om man tittar på det slött och inte riktigt ser efter. Men om vi stannar upp, verkligen ser…

Allting är nytt. Hela tiden.
Aldrig det förra.

Minns du första gången? Första gången vad som helst. Det nervkittlande, kanske extasen över att ha gjort något nytt.

När du gjort det tusen gånger, hur känns det då?

Om vi går och tänker att upplevelsen är densamma som den var i går, förra veckan, de senaste tio åren, vad gör det med oss och hur vi uppfattar världen? Om vi lägger till rädslan att dagarna ska fortgå likadant tills våra dagar är räknade?

Den rödorangea solen som sakta stiger över dimmiga skyar. Har du någonsin sett två soluppgångar, som är precis lika?

När vi ser, förstår, integrerar, att allt vi upplever är som nyskördade frukter, att allt som dyker upp är helt unikt till sin karaktär… ögonblicket förbluffar och förstummar. Helt nytt. Helt fräsht. En gåva direkt får varats träd.

Ibland glömmer vi. Jag vet inte om det någonsin går över, växelspelet mellan obejagat varande och det invanda tankesättet att det här är jag. Nya lager motstånd dyker upp vi har inom oss (eller gömmer bakom ett ‘vem?’ om vi är lagda åt det hållet.). Inandning, utandning; stillhet och rörelse. Pulsen, som kanske blir svagare och tynar ju mindre tyngd vi bär, men som likväl är en puls.

Mycket rinner av när upplevelsen hamnar i fokus, istället för jag och mig. Vatten rinner av, men det nedfrusna och bortglömda, resterna längst in i frysen, tar tid att smälta. Vi kan hålla luckan stängd, men den unkna doften tränger ut och blir starkare med tiden. Vi kan försöka dölja stanken, men förr eller senare måste vi konfronteras av det vi försökt glömma och förtränga. Till slut hinner det ikapp oss, om det så vandrar ut med ben och huggtänder och börjar röra sig därinne.

Vi kan kämpa emot. Hålla för dörren, medan monstret växer sig starkare och starkare. Eller så kan vi vara modiga. Sluta streta emot och låta oss slukas.

Och kanske se;
Det med armar och ben, det som fått eget liv, var visst bara tankar.

I slutändan handlar det nog om att skapa sig ett schjysst liv. Ett liv som vilar på en stabil grund. Skapade ting, må vara relationer till andra människor, åsikter och idéer om hur världen borde vara; ja, alla tankar och idéer och alla yttre ting är så föränderliga och flyktiga att grundvalen vacklar gång på gång om vi låter livets kvalitet bero på dessa ting.

Ärlighet, kärlek och mod. Vi måste vara ärliga nog mot oss själva att se vad som är sant och se igenom egots skuggspel, hur ont det än må göra. Vi måste känna tillräcklig kärlek till livet och oss själva, vilja oss allt gott, så vi kan vara ärliga nog att släppa det vi vet inte är sant. Vi måste vara modiga nog att vara öppna och sårbara, så kärleken kan ha sin brinnande gång. Vi måste vara modiga nog att släppa taget om det kända och famla rakt ut i mörkret.

Hur mycket är tillräckligt?
Allt.
Precis allt. Inte en droppe mindre.
99% ärlighet bär också med sig lögn.
Sanningen kompromissar inte.

? kärlek, ärlighet, mod

Sagan om en identifikation

Skrivet den Aug 19, 2011 i Resliv | 8 kommentarer

Jag pallar inte det här!
Vad var det?
Swooosh! En känsla jag inte känt på evighter sveper in över sinnets sfär.
Jag sitter i min bil på en rastplats utanför Årjäng efter en natts hängmattesquattande i ett litet naturreservat. Regnet öser ner och smattrar mot de igenimmade rutorna som halvt avslöjar en grå värld därutanför. Jag är på väg mot Dragonflyfestivalen några kilometer bort, men sitter handlingsförlamad.

I fem timmar sitter jag där och känner. Ömsom läser i Beate Grimseryds En dåre fri och ömsom känner. Upplever. Vad är det som händer?

En våg av gamla energier sveper in över mig. Tankemönster som flytts, zyprexadimmats, bearbetats, avidentifierats, upplösts. Tankar jag sedan länge frigjort mig från, som inte längre har något med mig att göra… där är de, i fullaste dager, fyller upp hela bilen och den regnsmattrande världen utanför.

Jag sitter förundrad. Förbluffad. Hänförd och nästan lite uppspelt.
Wow, identfikation.

Tro inte på en enda tanke.
Är det något jag upprepar, något jag ser som vägen ur detta samsaras tankesnurr är det just det. Tro inte på en enda tanke.

I en våg av identifikation med hela separationen. Med tankar och mönster och gamla energier, mitt i det lilla Jaget, går jag med tvekande steg in på Ica. Lyckas stoppa ner några bananer och lite bröd i korgen med den där surrealistiska känslan att jag är skild från allt det här. Den unga killen i kassan tittar konstigt på mig och ler snett när jag försöker komma ihåg hur man uppför sig och betalar. Ser långt bortom honom och fumlar upp pengar ur plånboken medan energitjuven ligger där bak och skriker, Jag pallar inte det här!

Utanför festivalens grindar. Regnet slår i den kaosstorm kvällstidningslöpsedeln utlovade. Jag kliver ur bilen och känslan eskalerar. Jag pallar inte. Vem Jag? Fuck det. Inte det här. Inte nu. Jag måste bort. Jag måste… någonstans.

Tro inte på en enda tanken.
Jag trodde på tanken. Lyssnade på den. Drog.
Planlöst runtförande i jakt på en imupls, en dragning åt något håll. Ännu en Ica. Falköping i eftermiddagsrusningen. Verklighetsfrämmande steg, ett paket cigaretter (va?), nikotinet i kroppen som bara spär på känslan. Dessutom röker jag ju inte ens.

Ibland kommer det. Det gamla.
Elden.
För att brinna upp. Komma upp till ytan, frigöras och försvinna. Kanske triggades det av femhundra sidor tvångstankar och psykoser (hej Beate). Kanske genom en kärleksrelation så vacker och så ren att den skär på djupet. Kanske var det dags för lite ny eld. Sangkaras som kommer upp när nya inte längre skapas. Karma som slår tillbaka och förbränns.

En impuls. En dragning. I strid ström mot regnet och i kamp mot vattenplaning på motorvägen mot Stockholm. En ängel och en nyckelknippa och en tom lägenhet. Vita väggar, ingefärate och utanför regnet som alltjämt följt med dagens äventyr. Stillhet och förundran. Ögonen kippar av trötthet — det tar på krafterna att vara Någon.

Universums vägar äro outgrundliga.
Ske din vilja.