“Du kan göra precis vad som helst.
Du behöver aldrig vara rädd.”
Världen tar hand om dig.
Du är av den här världen,
och den vill dig inte illa.
Eldshow
Eldshow Jag tar begreppet eldshow till en ny nivå och bjuder på eldshow så som den ska upplevas; unik och kraftull; närvarande, trollbindande och så nära elden att publiken kan känna dess värme, varvat med stora eldmoln på...
Reflexologi – Zonterapi
Bli hel genom reflexologi Jag vill börja med att säga det viktigaste. Du är redan hel. Du är redan fullkomlig. Men vad spelar det för roll om du själv tycks glömma bort det? Genom reflexologi kan vi rensa ut gammal...
Avancerad Thaimassage i Göteborg
Avancerad thaimassage Jag vet hur svårt det är att hitta en bra massör. Det går inte bara att gå in på vilken massagesalong som helst och förvänta sig en riktigt bra massage… tyvärr. Det är ungefär vad...
Blogg
Sex principer för flow i livet Hur vi möter livet styr hur vi uppfattar det. Verkligheten i sig är bara ett flöde av händelser utan innebörd — vad det betyder och hur vi u
En fotograf träffade mig (eldshow, bilder…)
Jag träffade på en fotograf, en kväll när vi repade inför eldshowen på Tjolöholms julmarknad, där jag uppträder med elddansgruppen Ignis. En halvtimmes lek i novemberkylan och blixtar från alla håll resulterade i skönt skarpa eldbilder.
Fotografen heter David Holmqvist och har en hemsida här. Eldshowen på julmarknaden äger rum två gånger om dagen fram till på söndag. Välkomna att komma och hänga. ♥
Kaffe, beethoven och trägolv.
Den skummade havremjölken blandar sig fint med kaffet. Radion spelar det där pianostycket av Beethoven som verkar vara det första alla lär sig på piano. Morgonen är stilla, november grått och kaffet varmt.
Det är november och jag är kvar i sverige. Jag vet inte hur många år sedan det var jag spenderade en november i det här landet. Inte nog med det — jag har flyttat in till Babylon. Vacker gammal lägenhet med trägolv, sliten trappuppgång, köksradio med vacker musik och vackra temuggar drejade av en lika vacker människa.
Är det inte fantastiskt vad universum lägger för ens väg? Det tycks aldrig vara det jag tror ska ske, eller tror att jag vill, men det lika otroligt hela tiden. Otroligt, minst sagt… det spelar ingen riktig roll var jag (kroppen) är, vad gör gör, hur hela det här skådespelet artar sig. Jag har ingen aning vad jag har här att göra, men å andra sidan kan jag lika gärna vara här som någon annanstans i världen. Rymden som omger upplevelsen är densamma, stillheten alltid där, oavsett om det är Tiruvannamalajs tiggarbeströdda gator eller Göteborgs julhets. Åter förundrad över varje andetag, varje munfull kaffe och kroppens reaktion på koffeinet den längtat sedan föregående kväll. Min hand är en hel värld, en spricka i taket ett universum lika tomt som tankar som kommer på besök.
Och brinnandet? Tja. Det gick väl över. För nu. Jag tvivlar inte på att det kommer tillbaka, och jag välkomnar dess återkomst.
Två frågor fick ett egodissikerande krig att stanna upp till stillhet där tacksamhet liksom kryper genom kroppen, och det overkliga liksom flimrar av tomhet.
Kan jag tillåta mig att inte veta någonting?
Jag visste att det var fruktlöst från början, att sinnet inte kan förstå något bortom sinnets sfär, men jag var tvungen att göra det ändå. Slita upp egot ur dess skyddsvärn, beslysa, genomlysa, och se ideer och koncept likt troll förvandlas till sten och pulvriseras. Det behövs bara en gnista för att tända på en höstack och det tog inte många ögonblick innan elden var i full brand.
Och vid något ögonblick var det över. För nu. Några lager bortslitna, broar brända, normer brutna. Den destruktiva kraten ebbade ut, det blev så uppenbart igen, att ingenting finns att förstå, att allt — är — ….
Sinnet tystnade. Kroppen tystande. Och det som aldrig varit annat än tyst (inte ens det) fortsatte dansa sin dans.
Den andra frågan gick i samma tema — Kan jag tillåta mig att må dåligt? Elden är så intensiv, och vid någon tidpunkt började egot kämpa emot sig själv, försöka värja sig och resan blev ett stadie av motstånd, som forcerades och späddes på. Och jag njöt av skådespelet, av kriget och hällde mer bensin på elden.
Tills det var över.
Innehållet i de två frågorna är detsamma. Acceptans. (Eller kanske ännu närmare kommer vi med engelskans ”surrender”.) Att helt ge efter för en situation kan vända den ögonblickligen. Att sluta kämpa emot strömmen, släppa taget och följa med. Att förstå — förkroppsliga — att egot aldrig kommer kunna förstå något annat än de berättelser det skapar. Och att de berättelser inte har något att göra med vad som är verkligt. Vad som faktiskt är på riktigt och som får det föränderliga att framstå som den flyktiga dröm den är…
Beethoven blev Strauss blev Chopin. Kaffet kallnade. Några tappra löv hänger kvar på trädet utanför fönstret och jag ska ge mig ut på en promenad bland drömska hus, alldeles för tidig julskyltning och tusen berättelser som tycks tro på sig själva, i denna vackra, vackra värld…
