Ni har väl inte missat att Mooji kommer till Sverige i augusti?

Dear Friends,

Mooji will be sharing Satsang in Stockholm, Sweden in 2010 on the following dates:

Friday 27th – Monday 30th August 2010

4-Day Intensive
Teater Giljotin
Torsgatan 41
SE 11362 Stockholm
(Nearest Tubestation: St. Eriksplan)
Friday 27th August (1 session)
19:00 – 21:00

Saturday 28th August (2 sessions)
11:00 – 13:00
14:30 – 16:30

Sunday 29th August (2 sessions)
11:00 – 13:00
14:30 – 16:30

Monday 30th August (1 session)
11:00 – 13:00

Ses vi där kanske?

Tillbaka i (o)verkligheten igen. Just hemkommen efter att ha servat Vipassanaeleverna på Dhamma Sobana.

Vipassana går ut på att på djupet observera vad som sker inom en, på nivån bortom tankar, känslor och sinnesintryck — du observerar kroppsförnimmelser med total sinnesjämvikt. Jag rekommenderar verkligen alla att gå på en tiodagarskurs Tekniken ger dig direkta upplevelser av Anithya, alltings förgänglighet och formlöshet. Vipassana sägs vara meditationstekniken Buddha lärde ut för att nå upplysning. Det låter ju bra, men..

En tanke som fötts tidigare stärktes under retreatet. Vipassana, ja, hela Dhamma, är en väldigt långsam och trög väg till upplysning, fullkomlig befrielse från cravings och aversion. Om du mediterar duktigt och fint flera timmar om dagen i många många många år, eller helst livstider, så kanske du blir upplyst.

Kom igen. Palla?

Det finns snabbare och effektivare vägar till samma mål. Buddha hittade en av otaliga vägar, men det finns så många fler. Upplysningen kan komma på ett ögonblick, en enda insikt kan leda dit… för det finns ingenstans att nå, det är där hela tiden. Att med hela varat inse att det inte finns något Jag separerat från något annat, stiga ur tanke- och känsloströmmen, kliva av samsaras hjul. Allt går så mycket snabbare nu. Det behövs bara en liten knuff i rätt riktning.

Första gången jag kom i kontakt med Vipassana var jag lyrisk. Jag fattade Anithya, greppade hela förgänglighetsgrejen och lallade runt på små moln i några månader efteråt. Den här gången insåg jag att tekniken förutsätter illusionen om ett Jag — så jag var tvungen att kliva in i illusionen för att kunna bryta mig ur den. Lite som att gå i cirkel. Så jag gjorde nog lite slut med vipassana. Tack för allt vackert, Goenka, men nu vandrar jag vidare.

Bortom alla lager av tankar och känslor, begär och aversion; bortom separation och jagidentifikation vilar nibbanas frid, det vindlösa tillståndet. Gud. Den allomfattande kärleken. Det behövs inte längre år och år och år av korsbenad meditation för att kliva ur hjulet. Allt som behövs är en fjärils vingslag. Och vi är fjärilen. Är vingslagen. Är ögonblicket.

Jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Hem. Sedan kommer jag tillbaka och visar vägen, om det då finns någon kvar som inte hittat dit själv.

Vi ses i evigheten, vackra vackra vänner.

? vipassana, meditation, goenka, upplysning, nibbana, samsara, frihet

Tanke blev limbo blev chockartad verklighet. Över en natt tömde jag mitt rum på prylar och flyttade in i min väska. Jag är bostadsfri och internetfri. Fri fri fri. Världen för mig dit den behagar, och jag ser att det är gott. En tid av ostrukturerat kaos, friheten i blicken här och nu, inte i framtiden, och varje ögonblick är ett beslut som kan men inte måste fattas: jag styr stegen, eller så gör Gud det. Det gör detsamma om jag rör på mig eller står stilla, vad jag vill eller inte vill. Jag kastas in i äventyr, sitter stilla och dricker te, möter kroppar, själar, huvuden.

Jag köpte en större väska, efter att ha levt i fyra år på trettio liter. Nu har jag dubbelt så mycket plats i mitt hem, lite som att flytta in till två rum och kök. Friheten att välja blir lite tyngre, men att inte ha blir också begränsat. Och det är schjysst att ha med en extra tröja om det blir kallt, en filt för att den är mysig och sådant som givs mig på vägen.

Ett rött rum i Göteborg, utsikt över solbelysta husfasader mot en mörkgrå himmel; tre vita garderobsdörrar sticker ut från det röda. Som att man kan välja, att det alltid finns ett val, må man möta ett lejon eller en skatt; kanske är det samma sak. I min kalender står massa platser och datum och tider men jag känner mig ändå helt fri.

Sverigeturné med eldshower väntar, göra världen lite mer magisk. Likaså äran att tjäna andra genom att serva på vipassana. Luft, vind, kaos med en liten bismak av balans. Ingenting går att planera, men ändå hamnar jag där jag ska, när jag ska vara där, som det står i min lilla kalender. Det fascinerar mig varje gång, livet vecklar ut sig bit för bit, steg för steg; jag är aldrig säker på om det det är fast mark min fot når, eller om den ska vika sig som den drömska illusionen vi alla vandrar i. Det gör lite detsamma, färden går framåt, bakåt, uppåt, står stilla men virvlar, virvlar och jag med den.

Världen är min lekplats, är allas vår lekplats. Det är därför vi drömmer fram den. För att uppleva, leka, njuta. Tror vi det är på riktigt får vi lätt för oss att det är allvar. Då kan det bli tungt, hårt, motstånd. Jag trivs med att utmana världen, utmana mig själv. Se hur långt jag kan tänja gränserna för verkligheten. Titta upp mot himlen och skingra ett utvalt moln, genom att tacka det för att det redan skingrat sig. Är du medveten om att du drömmer har du redan vaknat upp, och då är vad som helst möjligt.

Minns det i varje ögonblick. Vad som helst är möjligt. Utifrån evighetens och oändlighetens perspektiv måste allting ske hela tiden. Alltså finns inga gränser mellan dröm och verklighet, mellan möjligt och omöjligt. Du kan göra precis vad som helst. Och du behöver aldrig vara rädd. Världen tar hand om dig, för du är en del av världen, och den vill dig inte illa.

När du vågar blir färgerna så mycket starkare, formerna så mycket klarare. Verkligheten så mycket verkligare. Och då ser du hur tunn hinnan är, den mellan vår bubbla och alltet. Den mentala hinnan som skiljer oss från evigheten.

Vi ses där. ♥

Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, ett fenomen, en energisamling. Något som föds, växer och dör. Precis som allt annat.

Egot är inte i symbios med våra kroppar, eller våra sinnen. När vi föds som människor, är inte egot där. Det kommer i den tidiga barndomen, när en jaguppfattning och ett åtskiljande mellan ’jag’ och ’världen’ tar vid.

Egot föds inte när vi föds. Och det behöver inte följa med oss genom hela jordelivet. I vår barndom, kanske ända tills nu i livet har det haft ett syfte. En jagidentitet har kanske varit viktigt för att skapa oss en bild av verkligheten att kunna fungera i.

Behöver du egot nu? Behöver du identifiera dig som något åtskiljt allt annat?
Om inte, varför bär du runt på det? Varför fortsätter du vara i dess grepp?

Kan du kanske släppa taget om det, just precis nu? Säga, Tack, egot, du har gjort vad du ska och nu behöver vi inte varandra längre. Återgå till evigheten och låt energin frigöras till annat.

Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, illusoriskt. När det är en börda istället för en hjälp, när det fyllt sitt syfte, släpp taget om det. Låt det släppa taget om dig.

Allting föds, växer och dör. Uppstår från formlösheten och återgår dit. Du behöver inte egot. Egot behöver dig, för det har blivit självmedvetet och tror att det är separerat allt annat. Befria egot. Låt det gå till vila. Släpp taget. Släpp taget.

? egot, förgänglighet, släpp taget

Jag vaknade upp en morgon, för kanske en vecka sedan, och såg att det var sol. En alldeles utmärkt dag att lifta hem från Englagård. Jag lärde mig att lifta inte är en slump, som något i livet. Önskningar och manifestationer gör det hela mycket lättare. En lastbil tog mig till Göteborg, och när jag kom hem kände jag i hela själen hur rätt mitt beslut var, att göra mig av med alla materiella band, flytta in i min väska igen och se vad universum har för planer för mig. Kollektivet där jag bott är jättevackert. Jag älskar människorna. En villa i centrala GBG är värsta lyxen. Men det är inte där jag ska vara nu. Världen har andra planer för mig.

– Men var ska du ta vägen? frågade någon.
– Jag vet inte, svarade jag, log och ryckte på axlarna.
– Men vad ska du göra?
– Jag vet inte, svarade jag igen. Leendet blev ännu större.

I frågan hittade jag hem. I nuet. Inblicken i verkligheten bortom människoleken gav mersmak. Omgivningar påverkar mig; jag leker människoleken men vet att det finns så mycket mer därtill. Jag är i babylon för att frigöra mig från alla band. Göra mig av med prylar som tynger och är onödiga. Jag flyttar in i min väska igen, avslutar allt som är ofärdigt. Frigör energi.

Och sen? Jag vet inte.

Jag ska finna ett sätt att leva med Gud i varje ögonblick. Bryta mig ur hjulet, ta mig bortom människoleken. Jag vet att allt är hela tiden, att Gud är i varje droppe, i varje ögonblick, i varje andetag. Men jag trillar lätt in i leken av tankar och känslor, framtid och förflutet och identifikation med egot och kroppen när jag är i Babylon där så många är stressade, har agendor och tycker att så mycket är viktigt.

Gud är viktigt. Kärleken. Allt annat är för mig.. flyktigt, förgängligt, oviktigt.

Så jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Jag, min väska och min tillit till att livet för mig dit jag ska, att jag möter rätt människor och hamnar i rätt sammanhang. Och hela universum skriker att jag är på rätt väg. Efter att ha kämpat mot strömmen hela våren släppte jag taget, flyter med och njuter av världens gåvor. Jag vet inte var jag tar vägen, men nya möjligheter dyker upp hela tiden. Kanske flyttar jag till Englagård och förgyller kurserna med chaite och eldshower. Kanske bor jag i malmö och är husmassör i Mecca och lyxar möllanfrukt. Eller så följer jag moder Indiens kall och åker dit redan nu. Eller så hamnar jag någon helt annanstans. Jag är fri, obunden och kan följa livets vindar när de blåser. Jag vet inte. Och jag behöver inte veta. För var jag än är, så är det ju faktiskt här. Och när det än är, så är det ju faktiskt nu.

Vi ses på vägarna eller bland träden, systrar och bröder. Lita till livets storhet och minns kärleken i varje andetag.

Hare krsna hare krsna krsna krsna hare hare
Hare rama hare rama rama rama hare hare
I have found a way to live, in the prescense of the lord
Hare ram ram ram sita ram ram ram

? kärleken, gud, universum, människoleken, äventyr, lifta

Där finns uplevelsen av lycka, men jag är inte lycklig. Där finns uppelvelsen av sorg, men jag är inte sorgsen. För det finns inget jag som känner lycka eller sorg.

Upplevelser i en kontinuerlig ström av upplevelser. Inte som strömmar genom mig, som om jag vore åtskild upplevelsen.

Det jag en gång trodde var jag var bara en identitet skapad av fragment av upplevelseströmmen. Små bitar som klumpade ihop sig och tillslut började identifiera sig som något.

Så snart en identitet skapas uppelvs strömmen genom den, filtreras genom koncepten som skapats av de fragment som blev till identitet: minnen, kropp, tankar, åsikter…

Slutligen blev vi så många ideer om åtskilda medvetanden att vi trodde det var på riktigt. Vi somnade in till världen av koncept och form, och vi började uppfatta uypplevelser som sanna och fasta, isolerade objekt och situationer. Hela världar byggde vi upp, och i drömmen slukades vi helt av vår egen skapelse.

Medvetande är nödvändgit för att upplevelser skall kunna äga rum. Det första medvetandet satte igång händelsekedjan av orsak och konsekvens. Orsakssambandet. Karmahjulet sattes i rullning. Det började blåsa i det vindlösa riket.

*

Allt du tar för sant kommer en dag raseras.
När dagen kommer, låt det hända.

? karma, medvetande, upplysning, jaglöshet

Uppvaknanden sker så mycket snabbare nu än tidigare. Gamla tekniker blir överflödiga. Från de första enstaka som bröt sig ur illusionen efter år eller livstider av strävan ser vi nu lättare verkligheten som den är. Som lysande blommor, vågor av ljus som får knopparna att spricka sprider sig uppvaknanden över vår värld. Vi har bara sett början. Ju fler som vaknar, desto snabbare sprids det i en eskalerande process.

Ingenting behövs för att vakna upp. Inga tekniker, inga studier, inga gurus som sprider sina läror. Allt mer sker spontant, för att tiden är inne.

Förvandlingens tid. Vi kan inte längre vänta på någon framtid. Om man strävar hårt i detta liv kanke man inte blir upplyst, men man skapar sig goda förtusättningar för nästa liv, är en gammal Buddhistisk tanke. Den stämde säkert under sin storhetstid, men nu gäller den inte längre.

Vi har all potential att vakna upp ur den här illusionen. Precis just nu. En fråga, ett fingerknäpp, en zen-käpp kan vara allt som behövs. för vi har grott så länge att vi alla är knoppar och spricker ut. Jag ser det överallt.

Ritualer är överflödiga. Alla gamla föreställningar är överflödiga. Vår tid är ny och unik. Separationens tid är förbi.
Vakna upp.
Vakna upp nu.

? upplysning, uppvaknande, vår tid

Livet förde mig till ett litet miniretreat på Englagård. Så många transformationer på samma helg… jag är så tacksam för att ha skådat det.

När det var över och alla åkte hem, satte jag mig på trappan… och visste inte vad som skulle hända härnäst. Om jag skulle åka med någon därifrån eller stanna kvar, eller något helt annat. Inte att jag satt och försökte bestämma mig. Utan… jag visste inte.

Trappan. Blommorna. Människorna. Det lätta regnet som föll.
Närvaron efter att åter ställts frågan: Vem är jag?

Jag misstänkte att antingen skulle jag ta med min väska och gå därifrån. Eller så skulle jag inte göra det.
Så fann jag i ett nu att jag var på väg därifrån. I en bil med ännu en deltagare, på väg.

Tidigare har jag ibland trott mig veta. Haft planer, om så bara för de närmsta dagarna.
Nu och här finns ingen som kan tro sig veta. Hur kan något styras? Allt bara är.

Jag ringde ett samtal, kunde bara sitta och le i telefonen i själen men det räckte. De sista resterna av vad som en gång kunde ha blivit ett missförstånd skingrades. Gick upp i kärleken.

Band släpps där jag inte ens visste att de fanns. Allt frigörs. Allt luckras upp. De som står mig närmast har jag släppt taget om; om deras människogestalter. Bortom illusionen görs ingen åtskillnad och jag vet att ingen separation är där.

Vad jag släpper taget om är den illusoriska verkligheten. Den om att vi är människor, med tankar, känslor, planer, visioner. Allt som var form luckras upp och ur ett lugn… sjäsligt evigt lugn… ser jag allt falla. Det finns människor jag älskar djupt, men jag behöver inte vara nära dem. Det är inte viktigt. De är med mig hela tiden, för jag är dem.

Jag hade planer en gång.
Nu vet jag inte.
Jag vet verkligen inte.
Var jag tar vägen, var vägen för mig, vad som händer eller vad jag ska göra imorgon eller nästa vecka.
Som om någon någonsin vet. Du kan tro, om du nu vill det. Vad nu det skulle hjälpa.

Jag grät inatt när jag släppte bandet till en av de jag älskar djupast. Tårar av glädje, tacksamhet, kärlek och djup respekt. Under många år har vi visat varandra vägen, strålat ikapp, påmint varandra om ljuset när molnen blivit mörka.
Nu vet jag inte vad som händer. Och det är precis som det ska vara. För det är precis så det är. I ljuset är vi alltid förenade; det är i den mänskliga manifestationen ovissheten ligger. I världen av form, den förgängliga, föränderliga; den man måste låta förändras.

Min resa fortsätter. Jag vet inte var den bär mig. Livet flödar och allt som är är. Och jag låter det vara så.

Vi ses på vägarna, vackra ljusvarelser. <3

Nu är det dags igen. För tre år sedan gick jag tillsammans med Miri genom en ytterst intensiv utrensningsprocess. På varsitt håll klippte vi gamla band, gjorde upp gammalt ouppklarat och gjorde oss av med nästan allt vi ägde.

Nu är det dags igen. På tre år hinner ny energi stagnera. Jag har, trots min flyktiga liv, lyckats samla på mig prylar jag inte behöver eller egentligen inte vill ha. Jag har ofärdiga projekt, relationer som måste klaras upp.. jag har helt enkelt lyckats samla på mig ännu ett litet lager stagnerad energi. Energi som kan användas till så mycket bättre saker. Hur kan jag flöda fullkomligt när inte alla bitar av mig här här, nu, i mig?

Jag efterskänker alla skulder. Mest handlar det om en gammal skuld på 500 euro, men om det finns andra små energiobalanser i pengavärlden som har med mig att göra, så ta emot denna gåva: vi nollställer allt. Släpper taget. Låter pengarna flöda som de vill. Egentligen har jag vetat så länge att jag borde gett bort de där pengarna istället för att lånat ut dem, men jag har låtit det vara som det är i någon tanke att de skulle komma tillbaka när jag behöver dem. Rätt tänkt, men fel fokus. Pengar kommer alltid när jag behöver dem. Men min vän (eller exflickvän om man vill definiera) som haft ångest över de där pengarna i två år… usch, det är ju bara onödigt. Pengar är bara pengar, de kommer och går, och ju mer energi som flödar, desto mer kan flöda. Så mycket stagnerad energi i skulder. Så nu, borta, poff.

Jag gjorde ett tappert försök att bo i Göteborg. Säkert sex veckor stod jag ut i huset vid motorvägen. Jag skaffade till och med massa möbler och prylar. Nu ska jag göra mig av med allt. Sälja (för jag behöver trots allt lite pengar för att leva) eller ge bort. Dags att gå igenom allt skräp jag samlat i små lådor under dessa år, och göra mig av med det jag inte har direkt nytta av, eller som jag med hela mitt hjärta kan känna att jag vill lägga energi i att bevara.

I förra utrensningsprocessen klippte jag massa band. Det var otroligt helande. Nu har jag bara människor runt mig jag verkligen vill ha runt mig, de som vibrerar på samma nivå och delar samma kärlek. De som ger och inte försöker få. Det är jag tacksam över. Otroligt tacksam. Och nu när jag ger mig ut på vägarna igen, låter vindarna driva mig vet jag att det kommer fortsätta vara så. För med frigjord energi drar jag till mig vad jag önskar.

Vinden fläktar mitt ansikte och jag älskar det. Prylar, pengar, platser, hem, allt det där är bara flyktigt. Jag trivs så mycket bättre med att inte tro mig veta. Världen ger så mycket äventyr när man skapar utrymme för äventyren att hända. Universum bjuder sådant överflöd när man skapar utrymme för överflöd att skapas.

Ta en titt omkring dig. Hur mycket stagnerad energi finner du i ouppklarade affärer, påsamlade braatthaprylar, gamla minnen, halvfärdiga projekt som aldrig kommer bli färdigt, skulder… Är det värt det? Är det värt att lämna kvar en bit av dig själv i allt det där? Är det värt att inte leva till fullo… bara för rädslan att släppa taget?

Släpp taget. Jag gör det nu. Igen. Och jag litar fullkomligt till att universum bjuder mig överflöd och mer därtill. <3

Varför klamrar du dig fast vid din kropp? Varför tror du att känslor är på riktigt?
Identitet är stagnation av flödet.
Känslor härrör ur tankar. Tankar som upprepas tills de glöms bort; en ström som loopas.

Skåda hela strömmen.
Var strömmen. Var floden. Var den som betraktar.
För det är du. Gud, allsmäktiga, som i nyfikenhet och glädje upplever skådespelet som vecklas ut för dina sinnen.
Använd sinnena för förnöjsamhet. Varför lida?

När du förstår att du sitter på stranden kan du välja vilka strömmar du följer. Du behöver inte vara mitt i floden och sträva. För floden är gud; Guds oändliga rörelse.

Vilken riktning har strömmen? Ingen. Riktning kräver tid och rum.

Allt är, hela tiden, och du är mitt i det.
Du är det och du betraktar det från stillheten i strömmens mitt. Låt skådespelet strömma geom dig. Var en öppen kanal för Gud, ett verktyg för gudomen att agera ut sin lek genom. Tjäna, för att det för dig närmast gud. För kärlek är det enda som är viktigt. (Blir du rädd när jag pratar om Gud? Varför? Släpp alla föreställningar du har, alla bilder det föder inom dig; känn enheten och evigheten bortom hjärtat; där har du Gud.)

Kärlek mellan två människor bygger på koncept och idéer. Den enda sanna kärleken är till Gud, för det är du, är den andra, är allt. Ingen behöver visa dig vägen dit, för du är där hela tiden. Det finns inget du. Det finns inget jag. Det finns bara kärlek. Enhet. Ingenting annat kan finnas. Separation är bara ett illusoriskt skådespel.

Se igenom separationen. Frågas inte av den. Du kan se igenom den nu, precis just nu. Du kan se bortom dig själv, ditt ego, dina tankar. Gör det nu.

Rymden bortom är allt som är. Rymden är enhet, varur alla upplevelser föds till en vacker snöflinga som faller tillbaka till tomheten och smälter.

Enhet. Allt annat är illusoriskt.
Identitetslös. Formlös. Tidlös. Utan historia; i ständig rörelse fast ändå stilla.

Måste du vara någon — var allt.
Men forma dig inte en identitet kring det. Var nöjd med att vara ingen. Upplev. Var. Andas och förstå att luften du andas in är lika transparent som din kropp; rörelse i upplevelseströmmen utan riktning eller mål.

Allt bara är. Om du låter det vara så kan du känna evigheten strömma genom alla dina upplevelser, oavsett vilka etiketter du tidigare satt på dem.

Ingen strävan finns. Allt är frid. Ingen vindar blåser.