Spiritualitet

Skrivet den Dec 18, 2011 i Satsang | 27 kommentarer

Gång på gång finner jag mig omgiven av sprirituella klyshor och ser reaktioner börja ta form. Det är inget fel på spiritualitet. Egentligen. Det är lika fint som att plocka kottar, eller knyta skorna. Men bullshitdetektorn ljuder så högt att hela huvudet buzzas sönder och min reaktion är att vilja skrika rakt ut. MEN SER NI INTE VILKEN BULLSHIT DET ÄR!?

Nåja. Inte riktigt så.
Men så här:
All den här hittepåspiritualiteten. We’re all gonna rise as one. Vi är i en förändring och kommer alla nå en högre energinivå. Meditera för fred, använd attraktionslagen för att skapa förändring i världen. Fånga dagen. Eller allt icke-dualistiskt advaitatrams, ”cappuchinoupplysning”, intellektuella insikter som inte förkroppsligats, och där det inte finns något intresse av att förkroppsliga dem. Ahh, eller varför inte ta ta allt som är spirituellt och klumpa ihop det. 2012 och DNA och UFO’s och jag vet inte vad. Då kan det låta typ såhär:

Tut tut tut tut tut tut tut tut låter bullshitdetektorn. (Notera ”requires expansion of our existing beliefs” …)

Det är inget fel med spiritualitet. Men syftet är inte, och har aldrig varit, att ”vakna upp”. Tvärt om. Det handlar om att sova gott. Om att döva sin existensiella ångest, hopplösheten och paniken över att finnas till som människa.

Den där hopplösheten, som ligger där djupt begravd någonstans, över att världen är på väg åt helvete, och hur mycket vi än kämpar ligger det inte i våra händer. Hopplösheten över att det finns så mycket grymhet och lidande på alla nivåer av det mänskliga varat. Vi krigar, dödar och våldtar varandra på grund av ideer och åsikter. 450 miljarder djur slaktas varje år för att bli mat. Inte ens på lokal nivå kan vi hålla sams; hur många relationer bygger inte på rädslor och bristande kommunikation?

Samma existensiella panik kan ligga och lura i känslan av att något är jävligt fel, att allt bara är illusoriska luftslott, gemensamma lögner vi alla lyckas tro på, genom att bygga våra egna rigida versioner av dem. Kanske vänder vi paniken mot känslorna, den ångesten över att bara finnas till som människa (må vara uppdiktat eller inte); det är tungt att vara någon, med historia och problem och taskig barndom och allt det där. Vad är att sträva mot att släppa identifikationen med det där jaget, om inte en desperat reaktion mot den där ångesten? Den där djupa, jävla rädslan, som håller fast oss i vilken skit som helst, för djupt, innerst innerst inne, så är vi så rädda för att inte finnas. Vad gör vi när vi inte längre kan knuffa bort den?

Nu målar jag upp en mörk bild här, men jag vill tydliggöra en poäng. Det här mörkret är ingenting vi nödvändigtvis är i kontakt med. Vi gör ju såklart allting vi kan för att skjuta undan det. För att slippa möta vår egen existensiella rädsla.

Och vad är en effektivare distraktion mot det där svarta hålet, än spiritualitet? Vi kan bygga upp lull-lull-sagor om att vi är på väg in i något finare, vi kan hitta på historier om varför vi finns på den här jorden — hitta på svar till alla frågor som uppstår i tomheten, och vi kan nöja oss med det. För att det tar oss bort från ångesten. Remedies against panic. *

Denna egoinducerade spiritualitet är således inget annat än förtäckt rädsla. I vilken position egot än sätter sig, hur fint det än verkar, hur mycket prat det än är om växande, transcenderande; hur fina regnsbågshistorier vi än bygger upp, så blinkar det rött och låter tut tut tut tut tut tut tut (mm, precis så monotont låter larmet. Det blir rätt tjatigt i längden.). Det luktar ego. Det luktar rädsla. Rädslan för att inte finnas till, som håller oss så sysselsatta.

Det är okej. Rädsla styr så sjukt mycket av våra beteenden, och vi är inte ens medvetna om det. För rädsla och okunskap går hand i hand — vi vågar inte ens se. Vågar inte röra vid det, höra det, lukta på det eller kasta oss ut i det. Och vi famlar desperat efter sätt att hantera rädslan, på ett så tidigt plan att vi inte sjävla är medvetna om det.

Det är inget fel, något av det här. Vi har alla våra sätt att möta tomrummet, om det så är fly det, kasta oss in i det, ignorera det, uppgå i det… Men nu tror jag jag förstår varför bullshitdetektorn ljuder så högt av all slentrianspiritualitet jag tycks springa på överallt.

Förklädd rädsla, i formen av något vackert.
Som vi så desperat försöker tro till existens.
Bara vi tror på något hårt nog, så blir det sant, aight?

Vi har ingen anledning att lura någon annan än oss själva. Och det verkar som vi trivs himla bra med att sova, om vi bara hittar en historia vi passar in i. Happs. Nu har Momoidentiteten fått säga sitt. Sov gott, fina vänner. Vi ses i drömmen…

Naturligt handlande

Skrivet den Nov 26, 2011 i Satsang | 0 kommentarer

Gör det som känns naturligt.

Svårare än så är det inte.

Det finns en naturlig handling i varje situation. Och det är ändå inte vi som handlar, så det är ingen ansträngning att göra rätt val. Om vi bara låter allt det där surret släppa taget om oss.

I handlingen har vi ett val. Åtminstone kan det verka så. Vi kan alltid välja om vi ska följa vår rädsla, som blockerar det naturliga flödet, eller vara modiga att göra det vi vet är rätt. Vi väljer i ögonblicket, men vad vi än gör är det oundvikligt. Efteråt finns ingen möjlighet att något annat kunde ha hänt, än det som hände. På så sätt är allt som det ska. För det kan omöjligen vara på något annat sätt än precis så som det är. Vår vilja är fri, men resultatet är inte upp till oss.

Vad händer om vi struntar i de där tankarna att vi kanske borde, och vad den och den ska tycka? Om vi följer vårt eget flöde, hela tiden, och ser igenom självcentrerade begär när de dyker upp? Vad händer om vi slutar haka upp oss på idéer om hur livet ska levas eller saker ska göras?
Vi låter andras idéer som är påpackade på oss släppa taget? Släpper taget om ”jag”. Bara programmeringar i den omedvetna betingade rörelsen.

*

Det kan hända att våra naturliga mönster skiljer sig mycket från hur vi är vana vid att agera. Det kan hända att vi kanske hela livet agerat utefter andras förväntningar, andras tankar, utifrån hänsyn till någon annan.

Hur skulle det vara, om det inte fanns någon annan?

…

Det är ingen hemma hos dig heller.

Den där rösten…

Vem hör den?

Vem ser reaktionerna?

…

Kan det finnas något annat ‘vem’?

*

Jag upplever världen som strömningar.
Strömningar i naturens cykler.
I politik, i människors inre.
Paradigm avlöses av paradigm.

Upplevelsen förändras hela tiden,
tar olika riktningar, vänder.
Hösten förskjuts.
Det blir några grader varmare.
Tills nästa istid tar över.

Människans historia är så otroligt kort på den här jorden. Liv har spirat i miljoner år på den här planeten. En planet i ett enormt universum, som i sig bara är en aspekt, en del av en historia. En historia som behöver oss för att berättas och bli solid.

Bara historia…

Vi är inte skilda den här planeten. Vi är inte skilda den här naturen. Allt det här är Jag, alla tider, alla åldrar.

Människans korta korta korta tid här på jorden… vi kan dö ut i morgon, eller om hundra år, eller om några miljarder när universum imploderar eller exploderar igen. Den stora vågen, där tiden föds, första ögonblicke… också bara en puls…. strömningar… vågor…

…

Att ta ett steg tillbaka, och få lite perspektiv, i vilken situation som helst, gör att vi ser den klarare.
Och att ta det sista steget tillbaka… ser vilket fragment av en vågkrusning jordelivet är.

Och hur enormt havet är.

…

Det är havet vi är.
Inte tumultet i vågkrusningen.

Vi kan inte drunkna,
för vi är havet,
och det kan inte drunkna i sig själv.

Vad kostar din ärlighet?

Skrivet den Nov 19, 2011 i Satsang | 10 kommentarer

Vilka sidor av varat undviker du? Vad för shit blundar du för? Vad hindrar dig från att se klart? Vad är det för gömda vråer du inte letat igenom, som håller dig kvar i identifikation?

Du gör inte det här för någon annan än dig själv. Du lurar ingen annan.

Hur mycket kostar det dig att vara ärlig?

Vad händer om det är okej att inte veta?
Vågar du låta livet spela ut sig självt?
Vågar du uppleva allt som läggs ut för din väg utan att skapa någon som kan kämpa emot?

Vad är du rädd för att förlora? (Vad kan du någonsin förlora?)
Vågar du släppa taget? (Finns något tag att släppa?)
Kan du?
Vill du?
När?Kan du?
Vill du?
När?
Kan du?
Vill du?
När?
Kan du?
Vill du?
Vem?

…

Vågar du se, hur jävla ont det än gör?
Vad händer om du gör det du inte vågar?

Kan du veta? Tror du på en historia som säger ”vad var det jag sa?”
Är du verkligen nöjd i drömstadiet, styrt av rädslor(Vad är annars omedvetenhet, om inte rädslan för att se? Vad är drömstadiet, om inte betingade impulser som reagerar mot varandra? Är det en slump att makten i drömstadiets samhällen verkar bygga på rädsla och kontroll? Vi ser flera och blir rädda för att själva i deras skepnad, reagerar med kontrollbehov. Vi över våra egna liv; staten över folket; patriarken över familjen. Impulser, reagerar med impulser. Idéer så rigida att de tas för givet och blir verklighet; färgar och filtrerar verkligheten till skuggspel, tomt på substans.)?

…

Hur skulle det vara att leva utan att vara den som reagerar?
Om acceptansen lägger sig som en rymd runt benägenheten att reagera?

Hur skulle det vara om tankarna stör lika lite som ljud i omgivningen?
Om de fortsätter vandra, utan någon ägare?

Hur skulle det vara, om motstånd också är helt okej?
Hur skulle det vara, om du fick vara precis som du är?
Om det som dömer är också bara en impuls i drömmen.
Ord utan någonstans att landa.

Tänk om det är så?
Tänk om ingenting av det där är du?

Vad är du då?
Vem skulle du vara, utan namn?
Vad finns kvar när du är borta?