Ord till en kär vän. (Du får också läsa dem..)
Skrivet av momo den Jun 9, 2009 i Momo | 9 kommentarer
Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. ”Jag upplever världens undergång varje natt”, tänker hon, ”men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.”. Det är sådan styrka attt bara leva.
Gör allt det där. Vad det nu är. Tvinga dig, om det behövs. Lathet är inte bara att hänga i bekvämligheter och inte vilja ska iväg till något som är lite jobbigt. Lathet är också att inte utvecklas. Att inte göra det man vet att man måste, kosta vad det vill. Det är okej att få panik, att tokfrysa, att ha ett asjobbigt liv. Det är okej att ta sig genom himlar och helveten med folk. Det är vad du behöver göra. Träffa snubben. Banga inte ur. Gör det bara. Hur jobbigt det än är. Varför? För att det är en dröm. Går det fullkomligt åt helvete? Då går det fullkomligt åt helvete. Då är drömmen kvar. Då får du försöka uppfylla den igen.
Det är så man måste göra. Det går inte att vara lat. Att vara bekväm. Man kommer ingen vart. Man måste hela tiden fråga sig vad man VERKLIGEN vill göra. Och sen göra det. Till varje pris.
Lathet är kärlekens motsats. För kärlek är utveckling. Den vibrerande kraften som behöver expandera. Jobba hårt i jorden. Sov för lite. Ha ont i kroppen. Frys. Det ÄR livet. Då lever man. Ge dig ut på resa, i ditt egna liv och hem. Gör det bara. Se inte livet gå förbi. Bli inte den som sitter och tittar tillbaka på ditt liv när du är 60 och ångrar allt du inte gjort. Fall snarare i graven när du är 90, med ett fett leende på dina läppar, skrapsår över hela kroppen och tänk ”ja JÄVLAR vilken resa”. Så enkelt är det.
Har du inga pengar? Det löser sig. Vet du inte var du ska? Det löser sig. Du har tusen val. Alla kanske inte är perfekta. Gör dem perfekta! Att vänta på att det fullkomliga ska komma.. tja, man kan lika gärna vänta på upplysningen. Utan att jobba för den. Utan att se detaljerna, andas, vara. Sitta och titta på TV och vänta på att gud ska stiga ned från himlen och bara ”tja, ska du med upp och chilla i evigheten en stund?”
Jag skrattade inte på flera månader innan jag kom hem. Man behöver människor för att skratta. För att ligga och vrida sig. Samhörighet är så jävla viktigt. Ut och hitta den! Gömma sig kan vara skönt en tid. Men det är dags att bryta det, hur svårt det än är. Minns du när vi åkte till Malaga? Vilken helt otrolig jävla känsla det var att bara åka fort som fan (nåja) med så galet hög volym och JAAAA, VI ÄR PÅ VÄG! .. Så ska det vara. Så är livet. En resa. Om det så är på väg till en ny miljö, en lägenhet i Göteborg.. det är på väg.
Du vet att du inte har några ursäkter längre. Det är bara att välja om du vill slösa bort ditt liv på att vänta och stirra in i en dator som du inte vill göra. Eller om du vill ge dig ut och se vad som finns därute. Minns du slutscenen på I Love you Alice B Toklas? Snubben springer från giftermålet igen. ”Where are you going?”, frågar nån på stan. ”I don’t know.. I don’t know! But there have to be something beautiful out there!”
Det enda jag kan säga, är just kasta dig ut. Gör något bara! Du kan alltid återvända. Det är inget definitivt. Bara för att du lämnar betyder det inte att du aldrig mer kan komma tillbaka.
Men jag vet vad du vet.
Att när du väl lämnat vill du inte åka tillbaka dit. Du kommer bara tänka, ”vafan ska jag göra där?”. Du kommer se din hemstad med nya ögon. Få perspektiv där. Och hitta nånstans att ta vägen. För att du måste. för att du inte vill gömma dig i den trygga bekvämligheten.
Det är mycket som är bekvämt.
Att låta någon annan bestämma är bekvämt.
Att gå förbi och blunda när någon misshandlas på gatan är bekvämt.
Att jobba 9-5, titta på tv och inte riktigt leva är bekvämt.
För det är så.
Att leva är inte bekvämt.
Att leva är LIV. Och det innebär dynamik. Det innebär smärtor, trötthet, att man möter och pushar alla livets begränsningar. Ja, jag lever mer när jag ligger och fryser i ett tält i bergen än när jag hänger i mina föräldrars gästrum och internettar. Det är ett låtsasliv. Ett som förstör kroppen till och med. Genom att inte använda den. Som förstör själen. För att man bara drömmer, inte upplever.
Det är dags, min vän.
Ut i världen.
Lev.
Andas.
Älska.
Le.
Gör allt du inte vågar. För att du måste.
Ur hjärta, kärlek och pepp
Momo
← Thaimassage: grundläggande principer. (I livet också..)
Är det dags att bryta några vanor? →
9 kommentarer. Lämna ett spår om du vill...
9 som vill säga något.
Trackbacks/Pingbacks
- Vad kostar din ärlighet? | Momo Jord - [...] Vågar du se, hur jävla ont det än gör? Vad händer om du gör det du inte vågar? [...]
Skriv något..
Eldshow
Mest besökta
Blogg
Från extrem till normaltillstånd / hejdå.
Hur länge fortsätter en överväldigande upplevelse vara intressant? När går det över från ett waaa som aldrig tar slut, till att konturer åter tar form och marken känns under fötterna? När slutar marken skaka; när slutar ekot sjunga? När har...
Vilken röst ska jag lyssna på?
Vilken röst ska jag lyssna på?
Inte den som försvarar.
Inte den som förklarar.
Inte den som motiverar, argumenterar, rättfärdigar.
Den som viskar, en gång.
Huvuden skriker. Hjärtan är tysta....
Ibland händer det oväntade
Jag har en förkärlek för att säga ja till situationer. Det blir ofta ganska spännande och jag har en tendens att kastas in i världar som någonstans är så långt ifrån vad den här Momofiluren är van vid. Då kan...
Sitter man på bergstoppen länge nog börjar man se dåligt
Det spirituella navelskåderiet tog abrupt slut. Eller kanske smygande, en axelryckning och något nytt. Universum tyckte sin grej och kaste in den här Momofiluren i en liten lägenhet med utsikt över ett spektra av multinationell olje- och snabbmatsindustri och där...
Icke-dualistiska fallgropar (eller: det finns tusen ställen att gömma dig från dig själv)
Ok. Det här blir en lång text. Och någon slags försök till en mer raffinerad version av förra veckans rantade. Eller bara mer akademiskt svamlig. Men nu har jag ägnat två jävla dagar åt den, och den behövde skrivas, så...
Underbart! Tack!
Det här behövde jag höra. Jag har en mur av rädslor som stoppar mig. Ett handikapp som skapats ur rädslor. Samtidigt blir jag uppretad.. lite sur för att du ändå verkar ha haft det ganska lätt.. skiter sig allt kan du just återvända till din pappa. Jag har ingen kontakt med min..jag kan inte ta studielån. Jag ser helt enkelt inte mina möjligheter. Men jag tar din skrift till mig, jag ska minnas dem när det skaver. Applicera dem på mitt liv och önskar med allt jag har att en vän hämtar upp sig med sin bil och vi bara drar till tonerna av himmelska toner och basgång. <3
Nyskrivet: Dömande
Underbar blogg! Får en liten tår i ögat, känns verkligen som att jag hittade hit av en anledning. Just exakt de här sakerna jag gått och grubblat på. Så mycket jag vill göra, men jag är så LAT. Sitter hemma och googlar på ”så får du motivation” istället för att göra något åt det. Behövde läsa det här och det känns som sagt som att jag hittade hit av en anledning.
Underbart inlägg. Skrev du det till mig också ??? Du fina Momo.
”Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. ”Jag upplever världens undergång varje natt”, tänker hon, ”men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.”. Det är sådan styrka attt bara leva.”
Så känner jag det varje natt … nästan … när det åskar och regnet vräääker ner och jag tänker på min dödlighet … )
Jaaag (som ju inte skall finnas så där överdrivet alltså, ”jaget” alltså) ser dig snart som min personliga sanningssägare och vishetslärare även om jag förstår att just det här inlägget var riktat till någon speciell bland dina vänner.
Men allt du säger är så sant … och samtidigt så himla svårt att leva och leva upp till…
Kramar från ett regnigt men underbart Thailand …
Jag kastade mig ut… Det gör ont, jag fryser och jag är ibland oändligt ensam. Men jag lever <3 nu väntar äventyret, det nya okända, ett helt nytt kapitel i boken livet är påväg…
Vad glad jag blir av att höra det, Soggla!
Jag gjorde allt det där du säger att man skall göra när jag var yngre, och jag ångrar varenda sekund av det. Har nu ingen trygghet, inget att komma tillbaka till, inga gamla vänner kvar, ingen som bryr sig, inget jobb, ingen lägenhet och jag önskar, från botten av mitt medvetande, att jag hade tänkt mer balanserat.
Jag lever inte längre, för jag kastade mig ut. Och det är sånt folk inte vill höra, för det skrämmer dem. Dom vill höra det du säger, för det låter som om det finns hopp i det, men i själva verket är det bara ditt ego som skriker sitt sista skrik.
Trist att höra, katten. Jävla ditt modiga/dumdristiga yngre för att du sitter i den situationen du gör nu. Tur att du kan sitta och ångra dig resten av livet och sörja över sådant du inte har.
Jag har ingen aning hur det är att vara du. Vad du gjort för val och vilka resor du har varit igenom. Förhoppningsvis har du fått ut något av att våga. Förhoppningsvis vågade du.
Men det är inte över.
Det finns inget då och nu.
Vi är fortfarande mitt i det. Det här.
Det går alltid att bygga upp en värld. Jag har sett det hända, på nya platser igen och igen och igen.
Att bekvämt sätta sig ner i någon slags bitterhet och ångerfullhet, well, välkommen till latheten igen. Och till lidandet.
Äh, jag vet inte vad jag svamlar om. lolcats verkar vara nere, men tur att reddit alltid bjuder på söta djur: http://www.reddit.com/r/aww
awwwww
(Kanske ska tillägga att den här texten var skriven som ett mail till en person i en specifik situation. Det är alltså inget jag ”säger man ska göra”. Jag litar till att varje människa är klok nog att göra vad hen måste i sitt livsflöde och modig nog att ta konsekvenserna.)