Jag lovade en vän att skriva om kärlek. och om hur man släpper taget när ett förhållande tar slut. Relationer bjuder de djupaste tillfällena att växa; genom ens partner speglas ens innersta djup. Relationer är en prövning och en gudagåva, och innebär alltid utbyte av energier — att man påverkar varandra. I en verkligt djup och intensiv relation till en människa kan de älskades energier gå upp så i varandra att en eller båda blir beroende. När förälskelserevolutionens underbara blindhet så sakta falnar, börjar obalanser uppstå. Egot börjar försvara de gränser det kallar “jag”, en del av en blir rädd för att splittras, helt förgöras av den nya influensen. Man finner impulser, handlingar i det gemensamma energifältet man inte vill veta av, man börjar finna murar på vägar som förut var öppna; man börjar känna sig hämmad… Man finner mörker inom sig själv, som man projicerar på sin levnadskamrat; man börjar försöka förändra varandra. En ond spiral har satts igång. MEd kärlek, kommunikation och en smula radikal ärlighet går den att vända — sedan vandrar man en magisk balansgång framåt tillsammans. EN sådan resa kräver en dedikering lika stark som kärleken; att älska och leva tillsammans är ett hårt jobb. Kärlekens motsats är inte rädsla, utan lathet, skrev Schott M. Peck. (En väldigt klok människa jag kommer återkomma till en dag.)

Ibland är det inte värt jobbet. Inte med den människan, inte vid den tidpunkten. Att gå skjilda vägar som älskande vänner är vackert. Släppa varandras händer, låta var och en dansa fritt — sin egen dans. Frigöra allt som hållits tillbaka, av blockeringar, rädslor eller kompromisser. Då kan en annan typ av kärlek ta vid, där man respekterar varandras gränser och hjälper varandra på de sätt man kan. Var och en fortsätter sin resa, och man delar sina framgångar i kärlek och glädje.

Detta tillstånd, tror jag, kan uppstå först när båda släppt taget. Givetvis finns det tillfällen då det bästa är att helt gå skilda vägar. Om någon har mer att ta än att ge.
Men även då måste man släppa taget.

Min resa mot att börja förstå fastklamrandet tog många år. Jag var så otroligt fäst vid en flicka; baserade hela mitt välmående på henne; var så beroende av hennes energier, hur destruktiva de än må vara. Mitt hjärta var i spillror, jag hatade och älsakde henne; anklagade henne för allt ont i världen; avgudade henne som en ouppnåbar symbol. Jag vill ta mitt liv, för det fanns ingenting att leva för utan henne. Jag var ung, och det var min första förblindande förälskelse. En förälskelse som väckte en hel värld av kärnslor, mörka såväl som ljusa, jag inte visste fanns. Jag bragdes ur balans och försökte bäst jag kunde hantera chocken av att ha hoppat ut för stupet. Jag famlade i blindo, trevade och klamrade fast. Jag fick som vore det första gången erfara lidande, saknad, eufori, extas…

En av de största vändpunkterna var när Buddhismen trillade in i mitt liv. Efter ett helnattssamtal med min då hjärtesorgens ängel halkade jag in på en buddhistisk hemsida. Jag började läsa, och synkront nog handlade det precis om vad vi pratat om. Och i en mening väntade mitt uppvaknande. Att mycket olycka grundar sig i ägandebegär. På ett ögonblick förstod jag. Jag försökte äga henne, klamrade mig fast vid en värld hon inte ville dela. Och all min olycka, allt mitt hat, var bara projiceringar. Det var rädslor och känslor jag behövde ta tag i i mig jsälv — de hade ingenting med henne att göra; mer än att det var i hennes ögon jag såg dess återspeglingar.

Jag började hänga med de lokala buddhisterna, ohc min kärlek til min vän blev starkare än någonsin, för det var en frisläppt kärlek, lösgjord energi som strålade åt alla håll.

Enligt buddhas lära grundar sig allt lidande i två impluser; begär och motvilja. Utgångspunkten är alltings förgänglighet; att allting som uppstår också försvinner. Uppstår och försvinner. Uppstår och försvinner.

Det gäller på den minst kvantnivån till ting till stora historiska skeenden. (Och givetvis också relationer.) Buddha sade att på ett ögonblick uppstår och fösrvinner varje atom en trillion gånger. Någon lär ha visat samma sak kliniskt, fast med andra siffror. Människor föds och dör. Hus byggs och förstörs. Rikenb upopstår, når en storhetspunkt och faller sedan. Politiska sytstem skapas och ersätts med nya. Hela världar skapas och förstörs. Universum kommer implodera för att sedan explodera igen, likt människans andetag. Mig ger det här en otrolig trygghet. USA kommer falla som stormakt, nya kommer uppstå, och även de falla. Kapitalismen kommer förr eller senare ersättas av något humanare. Och varje känsla jag har kommer snart försvinna, ersättas med någon ny, eller ingenting alls. I skenet av denna förgänglighet; vad finns det då att klamra sig fast vid? Vi tenderar att klamra oss fast vid begär; materiella ting, status, njutningar, makt, nöjen… och vi tenderar vilja undvika obehagliga upplevelser, sorg, smärta, tomhet (som man dövar med TV), ensamhet…

Som om de vore för evigt.

Möt istället dessa begär, denna hjärtesorg med ett leende. “Låt se hur länge det varar.”

Jag förlät henne allt, och bad om förlåtelse för allt jag gjort henne. Att förlåta mig själv var ingenting jag tänkte på då. Det blev en senare läxa. Jag är så otroligt tacksam för de åren i mörkret. Så många demoner bekämpades, så många lärdommar vanns. De var de första trevande steg på krigarens stig.

Vi är alla fria och självständiga individer. Vi har våra egna vägar att vandra här i livet. Ibland gör vi det tillsammans, andra stigar måste man vandra själv. På ytterligare andra ledsagar man någon, eller ledsagas. Ibland kan man skiljas åt för att mötas igen. Livet och dess möten är förunderligt, spännande och vackert.

Släpp taget! Känn inåt! Känn efter vad Du behöver, vilket väg Du måste vandra. Och vandra den. Med modet att göra det ensam, om ödet vill sig så. Låt den du klamrar fast vid vandra sin. Älska, fritt och ohämmat. Vad hindrar dig att älska en människa, bara för att ni inte är tillsammans? Älskar du inte denna människa lika mycket var än i världen denne befinner sig? Kärlek, för mig, är en intensiv önskan att hjälpa den jag älskar att växa, att se denne stråla. Lyckliga människor kan älska friare. Och om den du älskar faktiskt är lyckligare utan din inverkan just nu, är då inte det enda rätta att bjuda på den lyckan, ta ett steg tillbaka och börja leta sig fram i sin egen värld?

Man kan inte äga någons kärlek. Kärlek kvävs om den inte får flöda, får ge sig uttryck på det sätt som den vill. Kärlek som sprids växer. Kärlek som inte får andas dör.

Tags: att släppa taget om kärleken, buddhism, förgänglighet, gå vidare, Kärlek, låta gå, släppa taget
Categories: Kärlek, lycka

This entry was posted on Wednesday, October 29th, 2008 at 12:23 and is filed under Kärlek, lycka. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.