Nattsvammel

Natten smög sig på; midsommarpsykosen börjar falna ut en i en bortregnad sommar och nätterna börjar nästan bli mörka igen. Högtalarna sjunger någon slags stilla raga och älskade Ly har somnat på soffan bredvid mig. Lilla köksdelen av stugan är kaotisk efter råmangopajens lyriska framväxt, kroppen kliar fortfarande av tingets knottätna snabbvisit och benen är skönt tunga efter att ha klättrat på klippor vid havet hela dagen.

Det är fint att leva. Så enkelt. Varken mer eller mindre. Dagarna flyter på sådär som de gör, smyger sig över i nätter, till morgonar och plötsligt har en vecka eller månad gått. Jobb har jobbat sig när det behövts, semester tar ut sin rätt, backar har åkts, skogar har besökts och regnet faller faller faller; lite som ett nät är en samling hål ihopvävda av lite tråd verkar sommaren bestå av regn sammanvävda av små uppehåll ibland. Helt tokig sommar att bo i skogen, men på något sätt flyter det på; solen finns alltid någonstans, och finns ingen annan impuls kan jag lika gärna följa den.

Under åren har så många hem dykt upp som gåvor på min väg, att trilla in i när mygg och lägereldar i ensamhet lockar mindre än vackra vänner; stugor, lägenheter, hus, jurtor med fantastiska magiska människor däri, systrar och bröder med sitt flöde, och som alla har något gemensamt. Det där ljuset, det där skenet som gör att jag dras till dem; livet som lyser bakom ögonen, och som manifesteras ut genom att passioner och drömmar skapas och får form.

Det är något med ögon. Ögonpar jag möter. Det där bakom. Hos vissa är det så tydligt, hur närvaron lyser igenom så klart, oavsett hur de själva uppfattar det, och jag kan inte hålla mig från att röra om lite, smeka bort föreställningen om att något står ivägen för något och följa med på resan en bit för glädjen i att se vad som händer. Växande är nog något av det vackraste som finns, om det så är en blomma eller en människa, och det behöver inte finnas något mål, inte ens en väg; ett frö blir till blomma blir till jord av ingen annan anledning än just det; frö blir till blomma blir till jord. Ibland är en spegel allt som behövs: Titta, se så jävla vacker du är. Se hur evig, fullkomlig, perfekt du är i all ändlighet och fulhet. Se att båda sidorna är du, och tro aldrig, aldrig, aldrig att ljuset är blockerat eller avstängt. Eller tro vad du vill. Evigheten är ändå här, precis här, och du kan inte göra något åt det. Mmm, nattsvammel och högtravande ord när jag inte har något vettigt att säga men ändå vill dela något. Den här kärleken jag känner, som klyver cynismen mitt i itu och lämnar de båda skalhalvorna tomma; det var aldrig något däri, mer än en form, en dans, en rörelse.

Det skulle kunna finnas så mycket att skriva om. Processer och resor och vad som händer; djupdykningar i föreställningar, rädslor, mönster som kommer upp till ytan… men allt det där är gammalt redan i samma stund det väcks och får pysa ut. Och det är inget värt att dela. Som förra veckans lunch; vad spelar det för roll? Det är det här som är. Det Här, som blir lika tomt och innehållslöst att skriva. Men något går att dela. Vackra ordkombinationer. Flöden som skapar associationer och bjuder in till att följa med. En liten glimt av ett liv i sfären där formen är hård och solid. Och av vad jag uppfattar som meningsfullt just nu. Kullabergs dramatiska klippor; att fastna på ett utsprång och inte se något vettigare att göra än att spela på grässtrån. Åskan över havet; regnet över land och den ensamma kajakaren som paddlar förbi. Fåniga lekar i samspel och roller, insikten om samspel och om jag trodde på tidigare liv i en individuell andesjäl har jag en syster med mig som följt mig långt långt långt tillbaka. Åka bräda förbi skylten som varnar för 13% lutning men svänga av innan den riktiga backen börjar, för just nu är där hemma. Åka 130 mil på någon dag bara för att jag uppfattar det som att jag inte har något val; universum knuffade mig och jag kan hitta på vilken historia jag vill, men det enda jag kan säga är att jag vet inte varför, men det är som det ska vara. Leenden från främlingar; skeptiska blickar från främlingar; grannar som vill beskära träd och gång på gång möjligheten att se att det som verkar som vi och dom inte alls är som det verkar; att inget är som det verkar.

Inget är som det verkar. Allt vi tror är falskt. Lite sÃ¥där per definition. Det är ju tro. Föreställningar. Idéer. Precis just det där som bygger upp hela den här världen. Solida tankestrukturer, idén om jag och du och allt det där… jag tror vi vart igenom det där nÃ¥gra gÃ¥nger genom Ã¥ren. Att det behövs minst tvÃ¥ för att kunna uppfatta rörelse; att vi somnar utan att ha varit vakna och att vi vaknar utan att nÃ¥gonsin ha sovit. Att oändliga möjligheter och ett liv helt bortom kontroll är den enda möjligheten när vi tröttnat pÃ¥ förutsägbarhet, vältra oss i lyx och fÃ¥ alla vÃ¥ra begär tillfredsställda. Och sÃ¥ tror vi att vi inte valt det här, känner oss som offer för omständigheter, att universum är orättvist eller whatever; när det mest av allt bara är en dröm, en resa som kommer ta slut; in i ingentinget, och därifrÃ¥n finns det bara en väg — tillbaka ut i det här kaotiska.

Hur skulle det vara att somna utan att någonsin vakna upp igen? Hur skulle det kännas? Kan du ens föreställa dig känslan? Hur skulle det vara att upphöra finnas som du?

Och så vrider vi ett snäpp till.

Hur skulle det vara att vakna, utan att någonsin ha sovit?