När jag ändå är inne på Mooji kan jag passa på att skriva ett sista inlägg om snubben innan jag tackar för mig och går vidare. (Vet du inte vem han är? Kolla youtube så ser du. Vilken film som helst går bra – han säger precis samma sak i alla ändå..)

Jag vet att jag har en tendens att låta dissig (även om jag egentligen är rätt snäll), så låt mig börja med att jag har Mooji att tacka för mycket. En enkel youtubevideo och lite lidande att transcendera var det som fick mig att vakna till litegrann och se utanför lill-jagets begränsade värld. Det var sex år sedan, sex år jag ägnat åt att försöka integrera det nya seendet/fatta vad fan som hände/försöka få ihop paradoxen att den här världen ter sig så verklig trots att den i grunden inte är sann. Ja, något sådant. Ni som följde min resa för några år sedan, innan jag helt enkelt lade ner och blev tyst, minns nog brinnandet, förvirringen, (och ibland) klarheten.

När jag återigen ger mig ner till hans satsanger, tillsammans med uppåt två tusen andra (varav de flesta verkar se honom som deras guru/räddare), så slår det mig: Jag har aldrig hört Mooji prata om vad som händer efter det han pekar på. All fokus är på att få uppleva detta skifte, från mini-jaget med alla problem och dumheter till det oändliga ditot som inte ens har oproblem.

Nu spekulerar jag bara vilt, men följ med: Detta extrema fokus på en direkt upplevelse av självet gör att det finns en bred missuppfattning att det är målet. Att detta skifte, detta seende är upplysning. Att allt är färdigt. Sen är det bara att marinera lite så är du upplyst och kan börja ha satsanger själv, och själv vara apan på tronen som kastar bananer till alla monkey minds på golvet.

Grejen är bara den här: En direkt upplevelse av självet är inte upplysning. Verkligen inte. Kanske är det just bara en upplevelse, en sk. peak experice – kraftfull men övergående, och så sitter du där och undrar vad som hände med din utlovade upplysning, alternativt försöker bygga en identitet på denna enda upplevelse. För du är ju upplyst. Du har ju sett. Eller?

I bästa fall är det första steget till ett nytt seende. Märk väl, första steget, din resa har knappt börjat.

Men här verkar min bild skilja sig från Moojis och andra satsangpapegojor. En upplevelse må vara schjysst, den må vara omvälvande och den må pränta sig in så starkt att något faktiskt förändras. Men det betyder inte att du automatiskt är kvar i det nya seendet. Vi har starka vanor och framför allt starka känslomässiga band som drar oss tillbaka. Att gå tillbaka till det gamla seendet, där du är du och jag är jag och tydliga gränser finns, är både lockande (det är enklare, och mer vant) och har som en slags stark magnetisk dragningskraft. Vanans makt är stor och du har varit en person ända sedan du blev självmedveten vid ettårsåldern.. och så ska du plötsligt inte vara någon – i en värld där alla är övertygade om att de är just personer.

Inget fel på allt det här. Det är en rätt rolig resa att få ihop paradoxen inget finns/men det gör ändå ont när jag slår i tån. Vi hanterar alla denna förvirring på olika sätt, för att försöka få lite ordning på världen. Risken finns att egot blir uppblåst (jag är ju upplyst!), och ju svagare minnet blir om upplevelsen desto starkare blir greppet om idén. En del börjar predika (vanligt i början, been there, sorry for that) – dels för att försöka få ordning på vad sjuttsingen det är som händer, dels (fast det erkänner vi inte) för att känna oss lite bättre än alla andra. Vi har ju fattat. Vi är ju vakna. Alla andra är sovande zombies i en drömvärld som vägrar släppa sin egoidentifiering men JAG är ju vaken. Eller?

Från många håll har jag hört och läst att det tar åtminstone 10 år att helt integrera en stark upplevelse av icke-jag. Det förutsatt att den tas på allvar, att man är i en gynnsam miljö och gärna har lite hjälp och vägledning. Men få pratar om det här stadiet efteråt. Kanske finns det ingenting att säga. Kanske vet ingen. Kanske har inte stor-papegojan pratat om det så lill-papegojan vet inte vad den ska säga.

Min upplevelse med Mooji och hans följare är den här: Om det faktiskt hade fungerat, om en peak experience och att marinera lite i den (tills minnet blir för svagt och ”i got it, I lost it” träder in) för att bli varaktigt ”upplyst”/”no-self” skulle vi kanske sett några fler som faktiskt varit det. Han har hållt på i kanske tio år nu, har hundratusentals följare och formligen pumpar ut youtubevideos, satsanger och retreats. Och allt jag ser är en desperat jakt på en upplevelse, ett löfte om något stort och oändligt många människor som är utblissade och besvikna på samma gång. Skulle en peak experience räckt hade vi kanske inte sett det här desperata sökandet år efter år.

Mooji må vara en one trick pony, men det han pekar på är sant, och dessutom/således det enda som är verkligt (rent logiskt – återkommer till det någon gång). Det han gör är himla fint (att han orkar!) Jag tror det stora problemet är ihopblandningen mellan upplysning och första steget mot ett sant varande.

Men som sales pitch är ju inte ett pyttesteg i rätt riktning särskilt lockande. Upplysning däremot, oändlig kärlek och (framför allt) befrielse från alla personliga problem. DET säljer.

Och det är just vad folk är där för. Har orkat mig ner till några satsanger här i Rishikesh (men kilometerlång kö och några timmars väntan är inte så kul, tycker jag), och nästan alla frågor kretsar kring typ samma sak: Jag är uppfuckad och vill bli upplyst så jag slipper mig själv. De flesta verkar dessutom vilja att Mooji ska göra det åt dem – undo me, let me burn etc etc.

Att ingen kan göra resan åt dig är väl rätt uppenbart (tydligen inte), men intressantare än den tidigare aspekten. Visst, du kan kliva rakt ur ego-identifiering till seende från medvetenhet/vaken uppmärksamhet eller vad du nu vill kalla det. Men illusionen/vanan/identifikationen kommer göra allt för att dra dig tillbaka. Och det har ett starkt vapen: känslor, eller snarare känslobaserade identifikationer. Känslor som är bortom logik, och dessutom går de ofta under radarn eftersom vi har varit så vänliga mot oss själva att vi skuffat in de jobbiga känslorna under sängen, där vi inte ser och inte är medvetna om dem. Och det är precis det som kommer dra många tillbaka från denna peak experience till identifikation med sitt låtsasjag igen. Obearbetade känslor du håller fast vid. Eller vad som helst du har obelysta känslomässiga band till.

Kort sagt, du måste göra upp med ditt shit, annars kommer du ingen vart (jo, det finns någonstans att gå, det finns något att göra – göra upp med allt som är osant i dig själv!). I teorin går det att kasta ett nät över allt – alla känslor har samma ursprung och ingen äger någon inneboende verklighet – men i dem ligger så mycket identifikation att det i praktiken är väldigt svårt för många. Krydda med lite det finns ingenting att göra / det finns ingen här och annan neoadvaitisk sockerlösning, och du har en desperat sökare som står och stampar eller springer i cirklar, trots en stark upplevelse en gång i tiden; något som skulle kunnat växa till en fin insikt…

Det jag föreslår är det här: Gör upp med ditt shit. Vare sig du haft en stark upplevelse av varat/icke-jag eller inte. Vare sig du är på någon slags spirituell resa eller inte. Det jag här kallat upplysning är egentligen bara insikt i hur verkligheten är beskaffad  (medvetenhet är allt som finns – enkelt) – men det är inte särskilt relevant. Vill du må bra och vara en fungerande människa i den här världen? Gör upp med ditt bullshit, våga se alla smärtsamma saker du gömt inom dig, ladda ur egot så att du kan börja se klart. Gör allt du kan för att bli en vuxen, ansvarstagande människa. Sluta projicera på andra, sluta försöka fly; stirra dina demoner i ögonen tills de faller samman. Ett seende i varat kan ge dig styrka att snabba på processen – du vet att inget av det är sant – men du kommer inte undan dig själv. Alla spänningar du samlat på dig måste du också lösa upp. Om du vill må bra. Om du vill vara fri. Om du vill vara en vuxen människa.

I mina ögon är det vad det här livet handlar om. Inte upplysning, utan att växa upp. Göra upp med alla omedvetna programmeringar, rädslor och bullshit som håller oss fast i ett reaktivt sömngångarstadie och faktiskt kliva in i insikten att det är Du som skapar den här världen. Vi är alldeles för få människor här i världen som faktiskt kan stirra rakt ner i vårt eget mörker utan att få svindel. Som vågar följa vår magkänsla även när programmeringen säger annat. Som vågar kliva ur karmatåget och inse att ingen yttre kraft styr. Vi är alldeles för få som förstår att vi äger vår verklighet, vi är inte offer för den.

Så jag vet inte hur du tänker, men jag stuntar i upplysning, icke-jag, whatever. Det är inte relevant för mig. Jag har fortfarande en god portion egen bullshit att göra upp med, men jag är på god väg; och jag har både intentionen, viljan och metoder som fungerar. Och jag ser fram emot ett helt liv med mer upptäckande och världar och upplevelser jag aldrig ens skulle drömma om. Kanske är det därför vi är här i den form vi är – för att möta det okända, oss själva, varandra.

Det händer nu, inte när vi är upplysta, inte när vi löst ditten eller datten-problemet, utan nu. Och det där nuet blir precis vad vi gör det till, dvs varifrån vi väljer att se. Ser du världen ur lill-jagets begränsade perspektiv, eller kan du fatta mod nog att börja uppleva världen utifrån något större, sannare? Testa. Du kanske blir överraskad….

*

Så tack Mooji, för den här tiden. Jag lägger dig på högen av döda buddhor och fortsätter vidare. Utan gurus, utan läror och utan spirituella fånerier. Det var kul ett tag, men inget som håller i längden. Och det verkar som jag fortsätter skala av tills bara – Ja vad? – finns kvar…