Med ena foten på jorden

Jag tror jag landade lite på jorden igen. Kanske inte med båda fötterna, men åtminstone med ena.

Indiens alaka shiva shambo byttes ut mot två veckor på Kambodjas strand. Jag är inte så mycket för alkohol, cigaretter och rockmusik, alls, men är det det som bjuds, så visst. Dekadens kan jag stå ut med en stund. Lite sunt var det ändå. Att hänga med människor som inte tänkt en tanke om att kanske inget av det här är på riktigt. En plats där ”om gud vill” möts med ”jaha, så du är troende?”. Jag gjorde vad jag skulle. Improviserade fram kläder. Sinnet som skrek Motvind! Motvind!, men jag lekte visst både designer och affärsman och jag vet inte vad. Mitt livs första arbetsresa kanske. Resultatet har jag inte sett ännu; det får bli en överraskning.

Tiden i Indien gjorde mycket med mig. Givetvis. Jag skyr inte städer längre, t ex. Vilken liten håla som helst i Indien för mer oväsen än den största staden någon annanstans. Jag går runt på Bangkoks gator och tycker det är rätt soft. Lite svårt att andas för alla avgaser kanske, men det går också över. Och Chiang Mai, som jag betraktar som hem.. så lungt, så rent, så stilla. Och Göteborg? Stockholm? Malmö? Oj, jag kan bara tänka mig hur lugna och stilla de är…

Eller Chiang Mai. En av de städer jag alltid uppskattat. Ett hem, på sitt sätt. Jag återvänder hit varannat år eller så verkar det som. Och allt är alltid precis som vanligt. Det lilla bageriet har blivt en tvätteria, något guesthouse har bytt namn, rummen har fått wifi, men allt annat är precis som det var för två eller fyra år sedan. Jag njuter av att äntligen få äta schjysst mat och ta hand om kroppen av själen. Jag njuter av det stora utbudet massagekurser. Jag har fortfarande ingen koll på vad sjuttsingen jag sysslar med… men det vet jag inte om jag någonsin haft.

Moder Indien gör mycket med en, om man följer med i hennes flöde. (Som om man har något val.) Allt är så sjukt heligt. Få samtal har jag haft som inte snabbt glidit in på varat. Allt det är ickedualismtjafset jag svamlat så mycket om det senaste året.

Sedan tog det slut. Det finns ingenting att säga. Jag är förundrad över hur jag lyckats prata så mycket om ingenting, och hur jag säkert kommer lyckas prata ännu mer om samma ingenting. Okej, allt som sker händer i mig, check. Den som påverkas av omvärlden är inte jag, check. Men ändå är kroppen där. Ändå är sinnet med alla dygnets vakna timmar. Det gör ingen skillnad. Det handlar fortfarande ändå bara om att leva så schjysst som möjligt. Och det gör man mest genom att leva och stråla kärlek. Svårare än så är det inte. Det är inget man behöver fancy termer för eller läsa massa böcker om. Kärlek! Precis så lätt.

Om en månad återvänder jag till Sverige. Redo för babylon eller skogen eller vad som nu väntar mig. Jag har ingen aning alls.

En fot på marken. Den andra fortfarande högt upp i himlen. En fot på marken är stadigt nog. Och när nya vindar blåser, är det bara att släppa taget och följa med.