Människodrama
Skrivet av momo den Sep 9, 2010 i Momo | 23 kommentarer
Alla dessa människodraman. Dessa livssituationer. Egon som hungrar efter något. Begär som måste uppfyllas.
Jag förstår inte längre. Kan inte spela med. Det är så främmande för mig.
Jag ser en gammal rest av Momo, minns att en gång engagerade jag mig i sådant. Kom med goda råd, för att lugna egot. Jag fann alltid de rätta orden för att vända en oönskad känsla till en önskad.
Nu är Momo död. Det som agerar nu verkar inte vilja nära något ego. Bryr sig inte om den som identifierar sig med sitt ego skulle må tillfälligt bättre av några ord. Så denne kan fortsätta sin separationslek utan att behöva reflektera eller vakna upp. Det överraskar mig nästan hur oengagerad jag är. Hur jag ser egon skrika, ser vad de behöver för att lugnas… och jag gör ingenting. Säger inte de rätta sakerna, inte det egot vill ha. Det som får personen att må bra. Lugnande ord är bara opium. Dimmar den hårda verkligheten: identifikation = lidande. Obönhörligen.
Det leder inte någon vart att hålla på att dalta med egot. Uppfylla begär för något som aldrig någonsin kommer sluta hungra. Varför gjorde jag det förut? För att jag behövde, antar jag. För att identifikationen fanns där. För att jag någonstans trodde att det var en del av mig.
Jag behöver inte upprättahålla något. Jag behöver inte vara någon. Det berör mig inte det minsta hur andra uppfattar mig. Om jag verkar oengagerad, ointresserad. Jag är inte längre intresserad av att bli omtyckt av egon.
Vill jag möta en människa, är det tomheten bakom jag vill möta. Kärnan, det som är samma stoft som jag. Den kan jag tala till, för där behövs inga ord. Den kan jag umgås med, för där finns inga begär. Allt som står ivägen, det mentala oväsendet i form av tankar, känslor, ego, begär, whatever… det struntar jag i. Ser bortom. Ser det enda som är verkligt.
Det finns inget du och jag. Bakom allt det du tror är åtskiljt något annat är du samma tomhet/fullhet/evighet som finns bakom det som skriver de här orden. Det är det enda som spelar någon roll. Att allt är samma stoft. Låt egoleken leka sin lek. Låt stormarna storma. Det är inte så viktigt.
Vila.
← Inte motsatser.
Sol, sälar och höstnätter. →
23 kommentarer. Lämna ett spår om du vill...
23 som vill säga något.
Skriv något..
Eldshow
Mest besökta
Blogg
Från extrem till normaltillstånd / hejdå.
Hur länge fortsätter en överväldigande upplevelse vara intressant? När går det över från ett waaa som aldrig tar slut, till att konturer åter tar form och marken känns under fötterna? När slutar marken skaka; när slutar ekot sjunga? När har...
Vilken röst ska jag lyssna på?
Vilken röst ska jag lyssna på?
Inte den som försvarar.
Inte den som förklarar.
Inte den som motiverar, argumenterar, rättfärdigar.
Den som viskar, en gång.
Huvuden skriker. Hjärtan är tysta....
Ibland händer det oväntade
Jag har en förkärlek för att säga ja till situationer. Det blir ofta ganska spännande och jag har en tendens att kastas in i världar som någonstans är så långt ifrån vad den här Momofiluren är van vid. Då kan...
Sitter man på bergstoppen länge nog börjar man se dåligt
Det spirituella navelskåderiet tog abrupt slut. Eller kanske smygande, en axelryckning och något nytt. Universum tyckte sin grej och kaste in den här Momofiluren i en liten lägenhet med utsikt över ett spektra av multinationell olje- och snabbmatsindustri och där...
Icke-dualistiska fallgropar (eller: det finns tusen ställen att gömma dig från dig själv)
Ok. Det här blir en lång text. Och någon slags försök till en mer raffinerad version av förra veckans rantade. Eller bara mer akademiskt svamlig. Men nu har jag ägnat två jävla dagar åt den, och den behövde skrivas, så...
<3
Låt det storma … stormarna storma …
Lättare sagt än gjort för ett ego som Skatan. Även om mitt ego … också det … bleknar och blir mindre ”intressant”.
Ja du, Momo, du är vis du … men om alla dessa själar som ännu är egon inte skulle vara egon utan uppgå i ”helheten”, bli ett och samma … hur skulle det då bli här i världen … med försörjningen, miljön, ja, livet som det levs överallt på denna jord … av alla dessa egon ?
Kram!
Hihi, jag vet inte. Let’s find out
Skulle det inte finnas några egon (falska jag) kvar.. så skulle inte den här världen så som vi uppfattar den finnas kvar. Då skulle allt det där med försörjning och miljö inte vara så viktigt. Alls. Livet skulle leva sig självt, kanske, utan att vi försöker styra så mycket. Spekulationer och jag vet inte alls och det är inte så viktigt. Just nu finns det massa separerade invidier som gör saker, och det är helt okej. Det är också upplevelser. Det är också perfekt <3
Det här är läskigt. Jag tycker det här är otäckt. Det finns så mycket kärlek i engagemanget, det finns så mycket värme och allt det positiva med människoleken. Leken är inte bara lidande. I leken bor en så fantastisk mängd kärlek och gemenskap och omtanke. Också.
Jag påstår inte att det här något önskvärt tillstånd. Det bara.. är. Kanske bara i ett ögonblick. Kanske i ett människoliv. Det är ett tillstånd, ett perspektiv, och även det kommer gå över.
Som jag sade någon natt. Det här är inget att önska sig. Det händer för att det är oundvikligt.
Och jag är nöjd med det
… för det är himla skönt också. Att slippa bry sig. Att saker inte spelar så stor roll. Att bara chilla i det som är. Utan att behöva värdera eller svara på saker eller dras in i draman. Allt är bra, och jag låter det vara så. Och om någon går och tycker att allt inte är bra, så är det helt okej för mig. Då får de tycka det. Jag behöver inte sätta mig in och försöka övertyga någon om att allt är bra. Det spelar ingen roll. Alls. För allt är bra. Även när det inte är bra.
Typ så.
Momo är död? Grattis! Får bjuda på en kōan till din minnesvaka då;
Mamiya was a worldly man, but he thought he ought to study Zen. So
he went to a great teacher, who told him to concentrate on the
famous koan: ”What is the sound of one hand clapping?” Mamiya went away,
and came back a week later, shaking his head. He could not get it.
”Get out!” said the master. ”You are not trying hard enough. You
still think of money and food and pleasure. It would be better if
you died. Then you might learn the answer.”
The next week Mamiya came back again. When the master asked him:
”Well, what is the sound of one hand?” he clutched at his heart,
groaned, and fell down dead.
”Well, you’ve taken my advice and died,” said the master. ”But
what about that sound?”
Mamiya opened one eye. ”I haven’t solved that yet,” he said.
”Dead men don’t speak,” said the master. ”Get up, and get out!”
Att få en kram av Mooji när man som bäst behöver det, och få energi ur det. Ibland tror jag man behöver en egokram för att orka (och att det är helt okej). Då är det viktigt att nån orkar bry sig. Inte för att rädda nån, men för att finnas.
Men ja. Det är upp till var och en att bestämma förstås (fast du inte tror på separationen. Gaah, komplicerat att skriva här!). Du följer det du upplever som sanning och oundvikligt och det är. Som det är. Jag hoppas du är i frid i det och att det inte är ett försvar. Frid smittar.
Kärlek.
Håller med om att allt är bra även när det inte är bra. Eller ja. Jag tror att livet är fullt av allt och att det är viktigt och att det är det allt handlar om.
(hihi, flummigaste inlägget hittills det där sista. Helt förvirrat.
)
Det handlar inte någonstans om att hålla tillbaka kärlek. Klart en kram kan göra underverk (och kramar är ju härligt!). Men det varat ‘behöver’ (för att vakna upp?) och det egot tror sig behöva är väldigt ofta olika saker.
Jag upplever helt enkelt att jag i mycket mindre omfattning börjat svara på egon, helt enkelt struntar i det där spelet, och umgås med Varat istället. Och ibland verkar egot bli himla förvirrat… egot i mig också, för så är det är inte vant vid att bli lyssnad på, och jag agerar ‘fel’ tycker det.
Men jag är övertygad om att det är ur kärlek. När livet får leva sig självt agerar det som som är bäst. Och som sagt, det överrensstämmer sällan med egots version av verkligheten…
Braa! Det börjar med förvirring, slutar med bensinlågor!
B, hahahha, tack!
Den där Momo dyker säkert upp ibland fortfarande, öppnar ett öga. Men jag lyssnar inte så mycket. Det är inte så viktigt <3
Bensinlågor har redan hänt, mitt pekfinger har symboliska och verkliga brännskador från förra veckans eldar.
Övergången, att lämna egots krav, är svår. Att må skit och låta det vara så, se att det är ens eget ego som söker bekräftelse för att lugna sig. Nyttigt (om inte annat får man lära sig ta hand om sig själv, lära sig att det går över, inte döva och dämpa utan vänta ut och bli trygg i det), men det är hårda bud. Och minst lika svårt att veta vad som bäst hjälper en annan, att stötta eller låta hens ego leka färdigt.
Det är så lätt att leka sina invanda lekar. Och så skönt att få vara barnslig och liten och få precis det tröstande ord som behövdes. Att inte få det… kanske förintar jobbiga egobitar på sikt. Eller skapar hårdare människor bland dem som inte når fram till Varat. Jag vet inte.
Ibland behöver säkert egon tröstas. Ibland inte. Jag vet inte vad som är bäst för något, för någon, någonsin. Jag litar mest på att varat vet. Att det styr upp det där. Och jag ser förundrat på hur det utspelar sig.
Ah! Bensin! Mycket spännande att prata om alltså
Kärlek <3
Sweet <3
Jag har själv märkt att när jag har ångest och ngn försöker trösta eller göra nånting utav det så ökas bara dramat och fortsätter. Samma när jag försöker uppmuntra och personen kanske inte tar rådet.. då blir det kaos i egot.
När jah istället möts av ett lugn, som att dem vet och litar till att jah klarar det här. Att dem är med mig men inte fyller ut med massa annat. Det är då mirakel sker. Så Jag tror du är inne på ett riktigt bra spår Momo!
Fast det skiter väl du i
Och det är ju bra 
Uppmärksamhet = energi = näring. Ja. Bara vara är bra. <3
… fast ibland kan det såklart vara bra att spela med. Leka leken. Bara trösta. Såklart gör jag det också, ibland. Inlägget ovan är från ett ögonblick, en energi som uppkom och försvann, just precis då. Det borgar inte för någon framtid…
det finns något här, i min mage, som bryr sig väldigt mycket, även när den tuffa nondualisten i huvudet suckar och säger, story, story, story ….
Men din text är skön att läsa. Trots allt.
Ibland är det härligt både att provocera och bli provocerad.
Själv blir jag mest förundrad. Över vad som händer när allt fler lager skalas av. Jag trodde jag hade landat. ”Eller hur.” Dags att döda Buddha och gå vidare..