Ljuden. Formerna.

Det är något med ljuden. Det är inte tyst i naturen, men det är avsaknaden av det där bullret som gör skillnaden. Det där susandet som omger oss i staden hela tiden, och som vi kanske kan påminnas om när vinden blåser hårt bland trädtopparna. Om vi råkar vara ute i skogen och råkar ha glömt hur det låter.

Det är också något med formerna. Böljande, svepande. Något med hur månen leker kurragömma bland molnresterna, flyter runt i stillheten medan regnet säkert ännu öser ner i Stockholm, trettio mil bort. Staden med alla dessa fyrkanter. Stabilt och effektivt och jag vet inte vad. Och trädens sätt att växa, hur kullarna växer fram och bildar horisont med trädlinjen. Lite som att Platons idévärld och formvärld speglar det som är framför oss nu, i människans desperata och fumliga (och ibland otroliga) försök att efterlikna allt det här magiska som bara finns, liv som växt fram som en droppe i ett hav av unika och fulländade kreationer. Och det vi gör, hur framstående och häftigt den än är, är det beroende av moder jord för material, och ändå är det ingenting mot det här som växer och sprudlar överallt, det jag kallar liv, och som väcker sådan vördnad i mig. När jag minns hur fullkomligt allt är. Formerna. Färgerna. Ljuden. Tystnade bakom och framför och runt och i.

Som att själen får plats när suset försvinner.
Som i att hjärtat också har en röst.
Som att den viskar. Tyst.
Som i att lyssna riktigt noga.

Dunk. Dunk. Dunk.

*

Jag hade ingen aning om var jag skulle när jag satte mig bakom ratten. Ville jag tillbaka till dalaskogarna? Hänga runt i Stockholm? Hjälpa bygga festival? Åka till Göteborg och kanske gläntan? Ner till skåne? Turkiet?

Busvädret höll i sig, det var definitivt inget mysigt boiskogen-väder, men bara tanken på ytterligare en natt inomhus fick mig att rysa. Jag kände ingen stark imupls åt något håll och det kändes likvärdigt var som. Ett efter ett föll alternativen bort när jag inte svängde av där eller där och tog den eller den vägen, och någonstans längs med E20 märkte jag att jag nog var på väg mot Göteborg. Det finns ju skogar där också.

Men så hände något. Molnen luckrades upp, en solnedgång sprack upp och bilen svängde av stora vägen, upp förbi lilla byn, kyrkan, vidare till… vad hette det? Minnenas äng? Jag vet inte. Men det böljar och susar; det är stilla och tyst. Himlen är juniljus och inga stjärnor har tittat fram ännu. Månen är nästan full och fingrarna är stela från kylan som bemöts med en termos te och en filt. Hängmattan ligger och väntar på att sättas upp, och i orden föddes längtan och impulsen väcks att krypa in i kokongen och skåda trädtopparna; se om några stjärnor vill titta fram.

God natt vackra vänner. Tack.