Äntligen lämnade jag Barcelonas smuts. Det ryktades om ett rainbow i södra Spanien, så jag hade bestämt träff med Lucia från mitt gamla barcelonakollektiv. Vi skulle mötas i Granada och därifrån tillsammans lifta de 35 milen till samlingen.

Men, som vi vet, vid det här laget. Saker blir aldrig som man tänkt sig.
Rainbow var flyttat till norra spanien. Lucia dök inte upp. När jag två veckor senare fick tag på henne visade det sig att dissat sin mobil och var på väg norrut, tillbaka till Barcelona. Det var bara att le och önska varandra en underbar, magisk tid.

Det finns lite att lära om Spanien och spanjorer.
“Nu” betyder allt mellan ganska snart och om några timmar. Om alls.
“Jag kommer” betyder just “jag kommer”, men med tillägget “kanske. Om inget annat händer eller så.”
“Jag kommer nu” betyder alltså någonting i stil med “Jag kanske dyker upp någon gång, om lusten faller på.”

Man skulle kunna tycka det är jobbigt, om man råkar vara strikt tids- och löftesbaserad Svensk. Men jag älskar dem! Man vänjer sig fort. Det handlar väldigt mycket mer om att flowa, acceptera situationer som uppstår och inte ha några förutfattade meningar. Och kunna njuta av att vara ensam, om det skulle bli så.

Som tur var hade Rosa från samma kollektiv flyttat till staden. Ett vitt hus utanför centrum, med trädgård och kakiträd och apelsinträd, ett garage/vardagsrum som alltid var dimmigt av rök och mångkilovis av “återvunna” avocados. Jag spände upp hängmattan under kakiträdet och började leta efter schjysst rum att bo i. Jag ville ha tillbaka barcelonamagin. Hänga i soffan i timmar och göra ingenting. Sitta på torg och prata med konstiga människor. Gå på skattjakt, äta gratis mat. Hitta ödehus på landet att flytta in i.

Inget blir som det någonsin var. Allt är nytt. Efter två veckor i trädgården och alla lediga rum bortfiltrerade i urvalsprocessen (busco chica estudiante o trabajando, muy limpia, muy educada y no fumadora…) var det dags för en ny livsplan. Tydligen skulle jag inte bo i städer. Ogästvänlig betong, squatters nedgånga i alldeles för mycket droger och alkohol, människor som tittar ner i marken när de går. Inte för att undvika snubbla, utan för att slippa se någon i ögonen.

Jag mindes fågelkvitter, frisk luft, bergens magi. Jag var trött på babylonenergierna och hemlösheten. Så jag köpte ett tält, en kastrull och en kasse mat, tog adjö av mina vackra vänner i Granada och tackade för den enorma gästvänligheten. Det var slutet av oktober, nätterna hade redan börjat bli riktigt kalla, men jag hittade en tjock filt på gatan och tänkte att det löser sig nog.

Sedan var det bara att flyta iväg de fem milen till Beneficio. Äntligen skulle jag få ett hem. Om det så bara var ett tält i bergen.

Där började äventyret.

Tags: andalucia, äventyr, beneficio, granada, hippies, leta efter hem, orgiva, rainbow, spanien
Categories: Resedagbok

This entry was posted on Friday, February 6th, 2009 at 08:14 and is filed under Resedagbok. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.