Kärlek & Pepp!
Sex principer för flow i livet
Hur vi möter livet styr hur vi uppfattar det. Verkligheten i sig är bara ett flöde av händelser utan innebörd — vad det betyder och hur vi uppfattar det beror på vilka lager av föreställningar vi lägger på det. På så sätt skapar vi vår egen verklighet, och det är upp till oss om vi upplever den som flow eller som något krångligt med massa hinder.
Det behöver inte vara svårt att orientera sig i den här världen. Oavsett livssituation kan där ändå finnas en känsla av flöde, en stillhet som omger alla historier. Här är några enkla principer för att möta livet på ett enkelt, okrångligt och ärligt sätt. Små saker som gör livet lättare att leva helt enkelt…
1. Tro inte så mycket på dina tankar
Vi tänker så sjukt mycket. Alldeles för mycket känns det ofta som. Tankar kan vara bra. Men dom är uttröttande. Du vet, den där känslan när du ska sova och tankarna snurrar runt runt runt. Eller när vi vaknar på morgonen, *kitchiing* så är tankekarusellen igång igen.
Tänk mindre kanske borde vara ett självklart råd, men hur lätt är det? För de allra flesta av oss har vi inte kontroll över tankarna — vi kan inte bara säga till sinnet att sluta tänka — utan vi dras med av loopen. Att meditera är bra, vistas i naturen eller finna stillheten i alla tankarna, men om det inte sker naturligt kräver det utövande eller träning. Så ett klokare råd är: Tro inte så himla mycket på dina tankar.
Tankar har ingenting med verkligheten att göra. De är bara uttryck av gamla programmeringar, glasögon vi filtrerar det vi upplever med. Tankar skapar historier kring saker som i sig inte har någon innebörd. Tankar projicerar rädslor på det vi möter, eller förväntningar, eller längtan…
Speciellt tankar som innehåller självhat. Begränsande, negativa tankar, som du fått inpräntade sedan livmodern. Varför är jag så…? Att jag alltid ska… ! Men shit, varför… ? Eller självhat som projiceras ut på ”de andra”, som alltså bara är ett uttryck för dig själv. Kan hon inte… ? Varför måste han… ? Jag står inte ut!
Tankarna kan få komma. Men du måste inte tro på dem. Tittar du riktigt noga, känner efter i tanken, varifrån den kommer och vilken energi den bär med sig, så ser du att den inte är sann. Det gäller alla tankar, men de är de begränsande och förminskande tankarna som ställer till det för oss.
2. Var ärlig
Ha för vana att vara ärlig. Det är klart det okej att ljuga ibland; spelet får spela ut sig så som det vill. Men våga vara ärlig. Speciellt i nära relationer. Berätta sanningen, så som du upplever den, utan att blanda in eller lägga till anklaganden eller tvetydligheter. Ta ansvar för dina känslor; se till att du talar ifrån hjärtat, och inte utifrån egot. Var ärlig nog mot dig själv att se skillnaden.
Tar du för vana att vara ärlig mot andra, blir du det också allt mer gentemot dig själv. Förstår du att ingenting har med någon annan att göra, utan att allt sker i dig själv, kan du på riktigt på djupet börja se efter vad som försiggår i ditt inre. Och det är där de riktigt djupa antagandena som skapar alla projiceringar finns
3. Det du ger uppmärksamhet växer sig starkare
Vad händer om du hela tiden fokuserar på dina problem? Verkar de bli mindre? Och vad händer med problemen när du skiter i dem och tar en joggingtur i skogen eller tokdansar några timmar? Var är dom då?
Tänk glada tankar. Le. Känn andetagen strömma in och ut. Tänk på vackra saker. Tänk snälla saker om dig själv och andra. Vad händer med upplevelsen då?
Det du fokuserar på växer sig starkare. Ger du massa uppmärksamhet till tankarna så fortsätter de ha sin dominerande roll i ditt liv. Finner du istället mellanrummet mellan tankarna, eller tystanden bakom och vilar uppmärksamheten där, kommer tankarnas inverkan bli svagare och svagare, allt medan din upplevelse blir mer och mer stilla.
Försöker du ta itu med något i dig? Har du något du känner står ivägen för att du ska kunna vara fri och leva i stillhet? Vad händer när du hela tiden fokuserar på det där problemet? Jo, det blir starkare.
Tankar har ingen makt i sig själv. De måste ha vår uppmärksamhet och vårt medgivande för att kunna betyda något. Vi måste tro dem till sanning. Och ju mer vi ger dem vårt medgivande, desto större makt får de.
4. Allt går över
”why tear your soul apart for something here
one moment, and gone over the next.”
- Rumi
Ibland är det flow och magiskt och världen är helt förträfflig och fantastisk.
Ibland är det grått och trist och babylon och så jävla mycket att göra och jag har inte sett solen på en vecka.
Ibland skriker tankarna och slåss om vår uppmärksamhet.
Ibland är det helt tyst, åtminstone några timmar varje natt, när vi inte ens drömmer.
Ibland lider vi. Ibland njuter vi. Ibland båda på samma gång.
Grejen är. Allt går över. (Allt utom du, faktiskt.) Alla situationer, alla känslor, allting som kommer i den här världen försvinner igen. På så sätt är det inte sån himla stor grej vad som händer. Det har ingen giltlighet förrän vi skapar en historia om det — en tanke som i sig altså inte är sann, och vad det än är så försvinner det lika fort som det uppstår. Vi behöver inte följa med mitt i den kaotiska bergochdalbanan, utan se det uppifrån, hur dalar blir toppar blir dalar blir loopar och går runt runt runt igen.
Vad som händer är alltså inte hela världen. Imorgon händer ändå något nytt och om en vecka minns du inte vad som var så upprörande nu. Om du inte skapar en historia du klamrar dig fast vid, förstås.
5. Släpp taget
Vi har alla massa skit med oss. Sånt där efterhängsamt från barndomen som format hur vi uppfattar världen, människor och oss själva. Sånt som håller oss nere i gyttjan och fast i separation. Låter vi oss styras av de här programmeringarna kommer vi fortsätta halvsova oss genom livet på autopilot.
Kliv upp ur gyttjan. Viss skit måste vi deala med, men det allra mesta går att bara kliva ur. Ser vi att tankarna bara är tankar, och inte sanningar som dikterar verkligheten, så tappar de sin makt över oss. Och problemen, vad är de mer än bara tankar?
Varje småproblem behöver inte tas hand om. Vi blir inte fulländade människor av att gräva i det förflutna och försöka lösa barndomstraumor. Vi blir fulländande genom att inse at vi redan är det, att vilken historia sinnet än skapar, och vilka tankar som än snurrar runt i uppmärksamhetens sfär så är det inte vi. Inget av det där har något med oss att göra. Begränsande tankar är inte mer än vanemönster vi förblindat oss med. Vi kan släppa taget om dem lika lätt som vi släpper taget om en förbipasserande vindpust.
6. Dela med dig
Le när du vill le. Skratta mycket. Håll inte tillbaka dig för något. Lyssna inte på dom som är tråkiga. Dela med dig av det du tycker är vackert. De runt dig är också du. Djuren, träden, skogen, solen, stjärnorna är också du. Vi drömmer fram allt det här, varje unik drömvärld där vi agerar drömkaraktärer åt varandra. Vill du leva i glädje och kärlek — sänd ut glädje och kärlek.
Vi skapar världen genom våra projiceringar. Det är du som bestämmer vilken värld du lever du. Om du envisas med att tro på dina tankar, tro åtminstone på något vackert, enkelt, omvårdande som tar hand om dig. Och om du inte tror på dina tankar… grattis. Välkommen hem.
PS. Min reflexologilärare har börjat blogga. Klart läsvärt om reflexolog, zonterapi, näring och hälsa!
En fotograf träffade mig (eldshow, bilder…)
Jag träffade på en fotograf, en kväll när vi repade inför eldshowen på Tjolöholms julmarknad, där jag uppträder med elddansgruppen Ignis. En halvtimmes lek i novemberkylan och blixtar från alla håll resulterade i skönt skarpa eldbilder.
Fotografen heter David Holmqvist och har en hemsida här. Eldshowen på julmarknaden äger rum två gånger om dagen fram till på söndag. Välkomna att komma och hänga. ♥
Du vet väl att…
Du kan göra precis vad som helst.
Du behöver aldrig vara rädd.
Världen tar hand om dig,
för du är en del av världen,
och den vill dig inte illa.
Vi ses snart, vänner! ♥ ♥ ♥
Diamantsystrar ♥
Systrar!
Ni vackra som vet att avstånd betyder lika lite som tid, att möten bara är en påminnelse av närvaron som alltid finns där. Det vi är kan aldrig skiljas, kan aldrig delas itu. Jag kan aldrig glömma er, diamantsystrar som skiner i denna världen.
Tack för att ni ler, tack för era tankar, längtan och kärlek. Tack för alla ord jag får när jag behöver dem som bäst, för alla blickar, möten bortom ord. Tack för att ni sliter mitt hjärta itu, gång på gång, så att världen kan skina klarare för varje uppvaknande.
Tack för alla vackra samtal, tack för alla tidlösa timmar i varat utan ord. Tack för alla äventyr, alla galenskaper universum skänkt oss. Tack för varje ögonblick i hunger och trötthet, tack för att vi tillsammans kan finna frid och vila i upplevelsen att allt är åt helvete, när universum visar det ansiktet.
Tack för varje gång vi lärt varandra säga ja.
Tack, systrar. Jag älskar er ur det tidlösa som omsluter allt. Jag är med er, alltid, alltid, alltid. Viskar när ni behöver höra, att allt är bra, att allt är precis så som det ska vara. Och era röster finns i mitt hjärta, änglar som påminner mig att skina när jag glömmer bort hur man gör. Tack för alla uppvaknandets stunder vi delar; varje gång vi stannar upp och det identitetslösa skrattet ljuder ur intet. Tack för alla timmar vi skrattar tillsammans, tack för alla tårar. Tack för allt som gjorts och och tack för livets alla smaker, alla färger. Tack för alla omvälvande, intensiva upplevelser av vad som kan annars kan förbises och grått och trist. Tack för allt.
Fortsätt skina, systrar. Minns att ni är diamanter, alltid. Ni är skapade för att skina, för att sprida ljuset och väcka elden bakom andras ögon. Ni är här för att visa världen hur vacker den verkligen är. Ni är diamanter som återspeglar det gudomliga varat; ni skiner i ert eget ljus. Sprid ljuset, dela det.
Skin, systrar. Skin som de diamanter ni är.
Om namo narayan. Jah bless. <3
Momo
Gå in i illusionen för att kliva ur den (Vipassana)
Tillbaka i (o)verkligheten igen. Just hemkommen efter att ha servat Vipassanaeleverna på Dhamma Sobana.
Vipassana går ut på att på djupet observera vad som sker inom en, på nivån bortom tankar, känslor och sinnesintryck — du observerar kroppsförnimmelser med total sinnesjämvikt. Jag rekommenderar verkligen alla att gå på en tiodagarskurs Tekniken ger dig direkta upplevelser av Anithya, alltings förgänglighet och formlöshet. Vipassana sägs vara meditationstekniken Buddha lärde ut för att nå upplysning. Det låter ju bra, men..
En tanke som fötts tidigare stärktes under retreatet. Vipassana, ja, hela Dhamma, är en väldigt långsam och trög väg till upplysning, fullkomlig befrielse från cravings och aversion. Om du mediterar duktigt och fint flera timmar om dagen i många många många år, eller helst livstider, så kanske du blir upplyst.
Kom igen. Palla?
Det finns snabbare och effektivare vägar till samma mål. Buddha hittade en av otaliga vägar, men det finns så många fler. Upplysningen kan komma på ett ögonblick, en enda insikt kan leda dit… för det finns ingenstans att nå, det är där hela tiden. Att med hela varat inse att det inte finns något Jag separerat från något annat, stiga ur tanke- och känsloströmmen, kliva av samsaras hjul. Allt går så mycket snabbare nu. Det behövs bara en liten knuff i rätt riktning.
Första gången jag kom i kontakt med Vipassana var jag lyrisk. Jag fattade Anithya, greppade hela förgänglighetsgrejen och lallade runt på små moln i några månader efteråt. Den här gången insåg jag att tekniken förutsätter illusionen om ett Jag — så jag var tvungen att kliva in i illusionen för att kunna bryta mig ur den. Lite som att gå i cirkel. Så jag gjorde nog lite slut med vipassana. Tack för allt vackert, Goenka, men nu vandrar jag vidare.
Bortom alla lager av tankar och känslor, begär och aversion; bortom separation och jagidentifikation vilar nibbanas frid, det vindlösa tillståndet. Gud. Den allomfattande kärleken. Det behövs inte längre år och år och år av korsbenad meditation för att kliva ur hjulet. Allt som behövs är en fjärils vingslag. Och vi är fjärilen. Är vingslagen. Är ögonblicket.
Jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Hem. Sedan kommer jag tillbaka och visar vägen, om det då finns någon kvar som inte hittat dit själv.
Vi ses i evigheten, vackra vackra vänner.
? vipassana, meditation, goenka, upplysning, nibbana, samsara, frihet
Egot är förgängligt. Som allt annat.
Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, ett fenomen, en energisamling. Något som föds, växer och dör. Precis som allt annat.
Egot är inte i symbios med våra kroppar, eller våra sinnen. När vi föds som människor, är inte egot där. Det kommer i den tidiga barndomen, när en jaguppfattning och ett åtskiljande mellan ’jag’ och ’världen’ tar vid.
Egot föds inte när vi föds. Och det behöver inte följa med oss genom hela jordelivet. I vår barndom, kanske ända tills nu i livet har det haft ett syfte. En jagidentitet har kanske varit viktigt för att skapa oss en bild av verkligheten att kunna fungera i.
Behöver du egot nu? Behöver du identifiera dig som något åtskiljt allt annat?
Om inte, varför bär du runt på det? Varför fortsätter du vara i dess grepp?
Kan du kanske släppa taget om det, just precis nu? Säga, Tack, egot, du har gjort vad du ska och nu behöver vi inte varandra längre. Återgå till evigheten och låt energin frigöras till annat.
Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, illusoriskt. När det är en börda istället för en hjälp, när det fyllt sitt syfte, släpp taget om det. Låt det släppa taget om dig.
Allting föds, växer och dör. Uppstår från formlösheten och återgår dit. Du behöver inte egot. Egot behöver dig, för det har blivit självmedvetet och tror att det är separerat allt annat. Befria egot. Låt det gå till vila. Släpp taget. Släpp taget.
Jag vet inte. Och det är precis som det ska vara. För det är precis som det är.
Livet förde mig till ett litet miniretreat på Englagård. Så många transformationer på samma helg… jag är så tacksam för att ha skådat det.
När det var över och alla åkte hem, satte jag mig på trappan… och visste inte vad som skulle hända härnäst. Om jag skulle åka med någon därifrån eller stanna kvar, eller något helt annat. Inte att jag satt och försökte bestämma mig. Utan… jag visste inte.
Trappan. Blommorna. Människorna. Det lätta regnet som föll.
Närvaron efter att åter ställts frågan: Vem är jag?
Jag misstänkte att antingen skulle jag ta med min väska och gå därifrån. Eller så skulle jag inte göra det.
Så fann jag i ett nu att jag var på väg därifrån. I en bil med ännu en deltagare, på väg.
Tidigare har jag ibland trott mig veta. Haft planer, om så bara för de närmsta dagarna.
Nu och här finns ingen som kan tro sig veta. Hur kan något styras? Allt bara är.
Jag ringde ett samtal, kunde bara sitta och le i telefonen i själen men det räckte. De sista resterna av vad som en gång kunde ha blivit ett missförstånd skingrades. Gick upp i kärleken.
Band släpps där jag inte ens visste att de fanns. Allt frigörs. Allt luckras upp. De som står mig närmast har jag släppt taget om; om deras människogestalter. Bortom illusionen görs ingen åtskillnad och jag vet att ingen separation är där.
Vad jag släpper taget om är den illusoriska verkligheten. Den om att vi är människor, med tankar, känslor, planer, visioner. Allt som var form luckras upp och ur ett lugn… sjäsligt evigt lugn… ser jag allt falla. Det finns människor jag älskar djupt, men jag behöver inte vara nära dem. Det är inte viktigt. De är med mig hela tiden, för jag är dem.
Jag hade planer en gång.
Nu vet jag inte.
Jag vet verkligen inte.
Var jag tar vägen, var vägen för mig, vad som händer eller vad jag ska göra imorgon eller nästa vecka.
Som om någon någonsin vet. Du kan tro, om du nu vill det. Vad nu det skulle hjälpa.
Jag grät inatt när jag släppte bandet till en av de jag älskar djupast. Tårar av glädje, tacksamhet, kärlek och djup respekt. Under många år har vi visat varandra vägen, strålat ikapp, påmint varandra om ljuset när molnen blivit mörka.
Nu vet jag inte vad som händer. Och det är precis som det ska vara. För det är precis så det är. I ljuset är vi alltid förenade; det är i den mänskliga manifestationen ovissheten ligger. I världen av form, den förgängliga, föränderliga; den man måste låta förändras.
Min resa fortsätter. Jag vet inte var den bär mig. Livet flödar och allt som är är. Och jag låter det vara så.
Vi ses på vägarna, vackra ljusvarelser. <3
Tid att frigöra energi igen.
Nu är det dags igen. För tre år sedan gick jag tillsammans med Miri genom en ytterst intensiv utrensningsprocess. På varsitt håll klippte vi gamla band, gjorde upp gammalt ouppklarat och gjorde oss av med nästan allt vi ägde.
Nu är det dags igen. På tre år hinner ny energi stagnera. Jag har, trots min flyktiga liv, lyckats samla på mig prylar jag inte behöver eller egentligen inte vill ha. Jag har ofärdiga projekt, relationer som måste klaras upp.. jag har helt enkelt lyckats samla på mig ännu ett litet lager stagnerad energi. Energi som kan användas till så mycket bättre saker. Hur kan jag flöda fullkomligt när inte alla bitar av mig här här, nu, i mig?
Jag efterskänker alla skulder. Mest handlar det om en gammal skuld på 500 euro, men om det finns andra små energiobalanser i pengavärlden som har med mig att göra, så ta emot denna gåva: vi nollställer allt. Släpper taget. Låter pengarna flöda som de vill. Egentligen har jag vetat så länge att jag borde gett bort de där pengarna istället för att lånat ut dem, men jag har låtit det vara som det är i någon tanke att de skulle komma tillbaka när jag behöver dem. Rätt tänkt, men fel fokus. Pengar kommer alltid när jag behöver dem. Men min vän (eller exflickvän om man vill definiera) som haft ångest över de där pengarna i två år… usch, det är ju bara onödigt. Pengar är bara pengar, de kommer och går, och ju mer energi som flödar, desto mer kan flöda. Så mycket stagnerad energi i skulder. Så nu, borta, poff.
Jag gjorde ett tappert försök att bo i Göteborg. Säkert sex veckor stod jag ut i huset vid motorvägen. Jag skaffade till och med massa möbler och prylar. Nu ska jag göra mig av med allt. Sälja (för jag behöver trots allt lite pengar för att leva) eller ge bort. Dags att gå igenom allt skräp jag samlat i små lådor under dessa år, och göra mig av med det jag inte har direkt nytta av, eller som jag med hela mitt hjärta kan känna att jag vill lägga energi i att bevara.
I förra utrensningsprocessen klippte jag massa band. Det var otroligt helande. Nu har jag bara människor runt mig jag verkligen vill ha runt mig, de som vibrerar på samma nivå och delar samma kärlek. De som ger och inte försöker få. Det är jag tacksam över. Otroligt tacksam. Och nu när jag ger mig ut på vägarna igen, låter vindarna driva mig vet jag att det kommer fortsätta vara så. För med frigjord energi drar jag till mig vad jag önskar.
Vinden fläktar mitt ansikte och jag älskar det. Prylar, pengar, platser, hem, allt det där är bara flyktigt. Jag trivs så mycket bättre med att inte tro mig veta. Världen ger så mycket äventyr när man skapar utrymme för äventyren att hända. Universum bjuder sådant överflöd när man skapar utrymme för överflöd att skapas.
Ta en titt omkring dig. Hur mycket stagnerad energi finner du i ouppklarade affärer, påsamlade braatthaprylar, gamla minnen, halvfärdiga projekt som aldrig kommer bli färdigt, skulder… Är det värt det? Är det värt att lämna kvar en bit av dig själv i allt det där? Är det värt att inte leva till fullo… bara för rädslan att släppa taget?
Släpp taget. Jag gör det nu. Igen. Och jag litar fullkomligt till att universum bjuder mig överflöd och mer därtill. <3
Anithya
Anithya (eller Anicca) är ett av mina favorituttryck. Lite trixigt att översätta sådana här termer, men ofta översätts det till förgänglighet, eller impermanens.
Uttrycket berättar för oss att allt går över. Ingenting varar för evigt.
Känslor är anithya. Tankar är anithya. Ägodelar är anithya. Livet är anithya. Hela världen är anithya.
Allting som har en form, uppstår ur en formlöshet, och försvinner så småningom tillbaka till samma kokande källa av tomhet. Vissa former varar bara ett kort ögonblick. Andra, t ex våra kroppar, hänger till synes ihop under många år, även om våra kroppar ingalunda är konstanta och permanenta under denna tid. Vi är uppbyggda av celler, molekyler, atomer; allt anithya.
Vad Anithya lär oss är att inte klamra oss fast. Ingenting varar för evigt. Saker går sönder. Människor och djur i vår närhet dör. Pengar kommer och går. Allt du äger kan du förlora på ett ögonblick, om naturens nycker skulle välja att överraska dig. Allting som har en form kan upplösas till formlöshet i vilket ögonblick som helst. På kvantnivå gör det det precis hela tiden, men kvantfysik eller inte så är förgänglighet ett av få fenomen i livet jag kan kalla sanning.
Fastklamrande föder olycka. Att klamra sig fast vid något som inte längre finns går emot livets flöde. Människor dör. Saker försvinner. Det är en naturlig och nödvändig del av livet. Accepterar du vad som händer, förstår att det som försvunnit är anithya blir livet mycket lättare. Även dina reaktioner och känslor kring en förlust är anithya.
Känslor går över. Låt dig inte slukas helt av en känsla — sorg eller vrede — som om den varade för evigt och är allt som finns. Det gäller även lycka och kärlek… när de klingar av, klamra dig inte fast vid dem. Känslor är anithya. Omfamna känslor, men låt dig inte slukas. Om det är en obehaglig känsla, tillåt dig känna den fullt ut. Förstå att den är anithya. Tillåter du dig att helt känna en känsla, tar det inte många sekunder innan den byts ut mot en ny, ett djupare lager i känsloträsket. En ny känsla som även den är anithya…
Allt i formvärlden är anithya. Ingenting där kan göra dig lycklig, mer än tillfälligt, så länge du identifierar dig med form, alltså tankar, känslor, människor, materiella ting, livet. Identifierar du dig med något av detta, ligger det också nära till hands att klamra sig fast vid det. Om du identifierar dig med ditt jobb, och du sedan förlorar ditt jobb, vem är du då? Om din självbild är vad du heter, hur gammal du är, var du bor, vad du har för intressen, form form form, vem är du då när något eller allt detta försvinner? Om du så starkt identiferar dig med livet, vem är du då när du dör?
Är du medvetenhet om all forms förgänglighet finns det inte längre någonting att klamra sig fast vid. Sorg, olycka, ångest, rädsla för framtiden, allt det är bara form, är anithya, uppstår och försvinner. Känslor dyker upp, tankar dyker upp, men ser du förgängligheten kan du välkomna dem, låta dem bubbla upp till ytan och förlösas. Allt går över. Allt återgår till samma tomhet det uppstod ur. Även livet. Så varför reagera som om det vore för evigt?
Varje storm stärker mina rötter
Jag har lärt mig så mycket de senaste veckorna. Babylon är en stor läromästare och har verkligen tvingat fram perspektiv. Och som små fjärilar har insikerna kommit flygandes, under sömnlösa sjukdomsnätter eller bland storheten i skogstillflykter. Egentligen kan alla insikter sammanfattas i en mening:
Min lycka beror inte av yttre omständigheter.
Det kvittar om jag bor i Babylon eller i naturen, vad jag gör, hur jag lever, om jag kan sova om nätterna eller ej. Allt det där är bara… form. Ibland kanske det är mer utmanande, men jag kan alltid välja att vara lycklig. Varför skulle jag välja något annat? Ytterligare en insikt, som ledde till många omstruktureringar i liv och visioner:
Ingenting är viktigt.
Jag snurrade in mig i babylonhjulet och trodde saker var viktiga, att jag måste uppnå det och det och det och blev bara stressad och åstadkom ingenting. För vad? För att jag bestämt mig för att åstadkomma något.
Jag skalade av mina visioner tills bara kärnan var kvar.
Så mycket onödigt som smugit sig in. Jag jobbar fortfarande på projekt, för att jag älskar att skapa.. men nu är det åter för glädjen i skapandet och inte för att tvångsmässigt sträva mot något mål. Dessutom kastade jag ut skrivbordet och byggde om mitt rum till ett tempel utan mer möbler än en säng. Vem vill sova i ett kontor liksom? Själen blev så mycket gladare.
Sista natten påminde mig om ännu en sak. En tanke som fick mig att le, för den är så självklar:
Överflödet finns redan här. Jag har allt jag behöver och kan göra precis vad jag vill.
Så vad har jag strävat mot i mitt företagande? Att säkra ett överflöd i framtiden… överflöd som finns där hela tiden! Ibland skrattar jag högt över hur egot kan lura mig.
Jag lever i en turbulent tid just nu. Och jag älskar varje vindpust! Så många gamla föreställniningar kastas omkull, gamla visioner slits itu. Och mitt i allt står jag och skrattar. Utan en aning om vad som kommer ske härnäst.
Idag ville jag dela något mer med er. Jag vill lära mig sjunga och spela gitarr, och steg för steg blir den drömmen allt verkligare. Den här låten blev till i vintras när jag kallade vindarna till mig, vindarna som nu hittade hit. Kvaliteten är sisådär, men själen finns där. Varje storm stärker mina rötter. Kom vindar, kom vindar, kom…
