”Jomen, det är jordat här…”

”Jomen, det är jordat här… Konkret. Mycket dans och så. Inte alls lika flummigt som på No Mind. Och så är ju jag här. Kom hit!”

Tja… jag hade ju inget bättre för mig. Det var ju fint här. Det skulle säkert vara fint där också. Och imuplser är roliga att följa.

Hade knappt hunnit landa från vipassana förrän jag snurrade vidare till Ängsbacka. Ni vet, den där kursgården där alla sjunger I am you, you are me, ser varandra djupt i ögonen och kramas för att komma i djupare kontakt med sig själva och varandra, där blockeringar i hjärtchakrat eller rotchackrat eller vilket chakra det nu är som behöver jobbas med accepteras och älskas precis som det är, där personlig och andlig utveckling står högst på listan och blissjakt ständigt matas med ljus och kärlek och I see the light in you.

Där trillar jag in, som vanligt helt oväntat och utan förvarning. Och jag måste erkänna att jag blir lite förvirrad av såna här ställen. Jag upplever mig inte som särskilt andlig. Och jag är inte så intresserad av personlig utveckling heller. Snarare känner jag på något sätt att självutveckling blir så himla egocentrerat. Jag jag jag jag. Mina problem och min uppfuckade barndom och min utveckling och whatever. Men jag tycker helt galet mycket om att dansa. Och det är väl därför jag är här kanske. För att dansa. Je suis seulement la pour dancer.

Får se hur det här går.

☼

Jordat och konkret? Ja, eller hur.
Fyra dagars trumtransdans och kundaliniyoga, utan någonstans att dra sig undan och låta energierna landa. En resa genom evighet, identifikation, lidande, vackra möten och spirituellt hyckleri. Gåvor och presenter i form av upplevelser och reaktioner.

☼

☼

Flera veckor till snurrar förbi. I det här ständiga detsomär trillar dagarna bort lika fort som soluppgångar och solnedgångar. Det tog en vecka att landa från Ängsbacka. Ytterligare en vecka spenderades i ett mörkt rum, låg och blundande efter en LASEK-operation. Det är så himla intensivt att vara Momo, även om jag sitter i timmar om dagen på en sten i skogen och dinglar med benen. Min nyfunna vän Tove påminde mig om att man faktiskt kan höra knoppar explodera ut, om man är på rätt plats, på precis rätt ögonblick. Våren. Våren när allt exploderar, dansar, lever ut. Alla dessa förändringar, äventyr, wow!

Det här. Vad det nu råkar vara, vad du nu råkar har framför dig eller i ditt sinne. Ingenting kan vara vackrare än det som är just nu. Inget. Ett enkelt recept att lida är att vilja att något ska vara annorlunda än det är, och således kämpa emot det enda som faktiskt är här, påtagligt och på ett sätt sant. Upplevelsen, så som den ter sig nu. Och om det råkar vara lövspricking i en vacker skog, när solstrimmorna letar sig ner och huden suger i sig solstrålarna som den vitaminmaskin det är, då är det bara att tacksamt blissa ut i välsignelsen att få uppleva.

Jag kan inte hjälpa det — jag kommer på det hela tiden. Det är så sjukt häftigt att finnas till. Ett mirakel, i varje stund, varje jävla tripp, åt vilket håll det än går eller i vilken färg du minns det. Dött eller levande, dröm eller verklighet, det kvittar. Det här.

Vi är alla mirakel som trillar runt på den här planeten. Varenda en av oss. Ja, det gäller dig också. Du är ett mirakel. En fantastisk människa. Allomfattande medvetande, kärleken personifierad. Du behöver inte göra något för att vara det. Du behöver inte lära dig något, mer än det som oundvikligen kommer i din väg. Du behöver inte ens komma ihåg vilket under det är att finnas till, eller ens tycka det är schjysst. Du kan ändå aldrig vara något annat än det här.

Blessings till er alla.
Underbara älskade tomhetsbubblor.
Vackra vandrande mirakel.

Bom.