Jag vet inte. Och det är precis som det ska vara. För det är precis som det är.
Skrivet av momo den Apr 29, 2010 i Kärlek & Pepp! | 8 kommentarer
Livet förde mig till ett litet miniretreat på Englagård. Så många transformationer på samma helg… jag är så tacksam för att ha skådat det.
När det var över och alla åkte hem, satte jag mig på trappan… och visste inte vad som skulle hända härnäst. Om jag skulle åka med någon därifrån eller stanna kvar, eller något helt annat. Inte att jag satt och försökte bestämma mig. Utan… jag visste inte.
Trappan. Blommorna. Människorna. Det lätta regnet som föll.
Närvaron efter att åter ställts frågan: Vem är jag?
Jag misstänkte att antingen skulle jag ta med min väska och gå därifrån. Eller så skulle jag inte göra det.
Så fann jag i ett nu att jag var på väg därifrån. I en bil med ännu en deltagare, på väg.
Tidigare har jag ibland trott mig veta. Haft planer, om så bara för de närmsta dagarna.
Nu och här finns ingen som kan tro sig veta. Hur kan något styras? Allt bara är.
Jag ringde ett samtal, kunde bara sitta och le i telefonen i själen men det räckte. De sista resterna av vad som en gång kunde ha blivit ett missförstånd skingrades. Gick upp i kärleken.
Band släpps där jag inte ens visste att de fanns. Allt frigörs. Allt luckras upp. De som står mig närmast har jag släppt taget om; om deras människogestalter. Bortom illusionen görs ingen åtskillnad och jag vet att ingen separation är där.
Vad jag släpper taget om är den illusoriska verkligheten. Den om att vi är människor, med tankar, känslor, planer, visioner. Allt som var form luckras upp och ur ett lugn… sjäsligt evigt lugn… ser jag allt falla. Det finns människor jag älskar djupt, men jag behöver inte vara nära dem. Det är inte viktigt. De är med mig hela tiden, för jag är dem.
Jag hade planer en gång.
Nu vet jag inte.
Jag vet verkligen inte.
Var jag tar vägen, var vägen för mig, vad som händer eller vad jag ska göra imorgon eller nästa vecka.
Som om någon någonsin vet. Du kan tro, om du nu vill det. Vad nu det skulle hjälpa.
Jag grät inatt när jag släppte bandet till en av de jag älskar djupast. Tårar av glädje, tacksamhet, kärlek och djup respekt. Under många år har vi visat varandra vägen, strålat ikapp, påmint varandra om ljuset när molnen blivit mörka.
Nu vet jag inte vad som händer. Och det är precis som det ska vara. För det är precis så det är. I ljuset är vi alltid förenade; det är i den mänskliga manifestationen ovissheten ligger. I världen av form, den förgängliga, föränderliga; den man måste låta förändras.
Min resa fortsätter. Jag vet inte var den bär mig. Livet flödar och allt som är är. Och jag låter det vara så.
Vi ses på vägarna, vackra ljusvarelser. <3
8 Comments
Trackbacks/Pingbacks
- Vad händer egentligen? | Momo Jord - Kärlek & Pepp! - [...] Men var ska du ta vägen? frågade någon. – Jag vet inte, svarade jag, log och ryckte på axlarna. ...
Submit a Comment
Satori! Fantastiskt när man får dessa djupgående insikter, känner hur allt onödigt rinner av och ersätts av ett lugn, förståelse, en orubblig acceptans…Se världen med kärlek, med ett icke-dömande öga…allt är som det skall vara. Man andas in, man andas ut…Man andas in, man andas ut…Nu. Utan att klänga fast vid detta, veta att allt förändras, hela tiden…Välkomna det som kommer, släppa taget om det som lämnar…Le..Andas…In, ut, In, ut…♥
Jag håller på med detta dagligen sedan jag började med råkost. För mig är det mer en inre kamp som jag slåss med av någon anledning. Det enkla i livet är ofta det svåraste att förstå. Jag borde inspektera den istället så som du gör Momo
Lugnet och svaret finns allid där vi är runt omkring oss. Det är dte som är så vackert.
<3
Amanda
Amanda, jag tror inte det finns något att förstå
Då försvinner kampen. När man slutar försöka. Låter det vara som det är. <3
Vet inte jag. Blir mest rädd, orolig. Svårt att inte veta, eller att acceptera det jag aldrig kommer att förstå. Sånt som inte behöver förstås. Svårt att släppa taget.
Och jag vet att det blir svårt just därför att jag använder ordet svårt i sammanhanget. Behövs egentligen inget språk.
Men du inspirerar. Du är bra. Jag också.
Du är bra, Amanda! <3
Satyam, läraren på Englagård där jag visst bor nu (som det verkar) propsar mycket på Sedonametoden för att släppa taget om tankar och rädslor. Jag använder mig inte av den, min väg är snarare ett djupt andetag och ett leende, men i kurserna ser jag att det är galet effektivt. http://www.sedona.com/
Sen kanske det inte är så viktigt. Mest en iakttagelse
Tack Momo!
Att släppa taget om ”fixeringen vid jaget” och alla känslor knuta till jaget och bara betrakta tankeströmmarna… räddade min vecka!
Det är bland det enklaste och häftigaste jag har varit med om.
”Jag hade planer en gång.
Nu vet jag inte.
Jag vet verkligen inte.
Var jag tar vägen, var vägen för mig, vad som händer eller vad jag ska göra imorgon eller nästa vecka.
Som om någon någonsin vet. Du kan tro, om du nu vill det. Vad nu det skulle hjälpa.”
Vackert beskrivning. Pierrepersonen, jag känner nästan percis så själv så just nu. Existentiell nakenhet och skön förvirring.
Det är som det är, oavsett Pierre.
Låter lite som efterglöden efter en resa med växtlärare. Att är friskt. Nymornat. Vaket.
Ah, denna efterglöd efter omvälvande upplevelser. Den trygga ovissheten om att allting är nytt. Livet självt är den bästa läraren. Jag är så tacksam för allt som är <3
Maria, ja, eller hur. När man inser att ”det finns ju ingenting att förstå!” och allt är så lätt.
Mycket nytt som kommer nu, ur tomrummet när det gamla sopas bort. När dammet är borta träder det nya fram, i kreativitet och gudomlig inspiration. Min önskan att vara Guds tjänare…. allt man önskar blir sant. Och vad är större än kärleken?