Jag friade till Kushbo

– You want to marry me?

Hoppsan. Det var lite oväntat.

– I you marry no! Flickan jag tydligen just råkade fria till försöker se upprörd ut. Hon heter Kushbu, har ögon som får mig att snubbla till och bär för dagen en rödblommig sari och en gul tunn sjal. Hon är sjutton år och har knappt varit utanför byn.

Guru skrattar högt och Anna tittar på mig som om jag just sagt något konstigt.

Jag har för länge sedan gett upp det där med att kämpa emot universums överraskningar eller försöka förstå vad gud sysslar med egentligen. Men det händer så mycket galenskaper nu att jag knappt reagerar, utan vila i samma känsla som genomströmmar det mesta vad gäller val i livet vilar med mig här. Visst, varför inte? Hela livet är ju bara en serie galna händelser ändå, och gifta mig med en total främling, en sekulariserat uppväxt hinduisk sadhu med en muslim dessutom, är precis lika schjysst som något annat.

Sabnam råkade visst giftas bort lite plötsligt också. Typ hundra tusen rupees behövs till hemgiften, så vi väntar och ser hur universum styr upp det.

Jag vet inte riktigt om jag förstår den där förälskelsegrejen längre. Förälskelse är en sådan enorm energi, som kan kanaliseras ut i hela världen om man inte bara låser den till ett objekt. Men bara om den är utan önskan om en viss utkomst. Att för stunden ersätta det högsta med en enda människa. Det fungerar jättefint så länge egots begär besvaras och förälskelseleken är ömsesidig, eller om samma förälskelse sprids till universum i vetskap att det inte är något annat än alla och du själv. I andra fall handlar det om åtrå, sinnen och förkroppsliganden emellan. Och någonstans långt där bakom finns alltid en önskan om att bli en hel människa, att den man åtrår ska hjälpa en finna den där lyckan och friden alla söker. Hjälp till självhjälp, som en vän i stockholms söderinspirerade dramaqueenqueerkretsar brukar kalla element i keffa förhållanden.

Det är mycket jag inte fattar grejen med, och det här missriktade klamrandet efter kärlek är en av dem. Typ att det måste finnas nån där för att ge kärlek för att det ska funka. Som om kärleken inte vore allomfattande och överallt. Som om någonting behöver göras för att bli lycklig, och att man inte kan bli hel förrän man smält samman med någon och slutat vara halv.

Fast förr eller senare kommer den där tvåsamhetshelheten också börja känna sig ofullkomlig. Båda vet det, men de gör allt för att dölja med, för sig själva och för varandra. De låter sig båda slukas av den kollektiva lögnen om det kärleksfulla och utvecklande giftermålet och kärlek i nöd och lust in till döden. Eftersom de begränsar världen till sig själva och varandra, måste de antingen krympa sitt vara för att passa in i den rollen, eller förr eller senare försöka finna något mer för att fylla det stora hål som omsluter den framljugna lyckobubblan, som väl är lycklig fram tills den dagen tomheten omkring blir för stark och den spricker. En älskad dör. Någon förlorar sitt hus, sin dator, sin hund. ”Du älskar mig inte längre” kommer någon säga. Kärleken förloras, sexlivet, intresset för varandras liv, när samma historier har berättats på automatik, hundratals gånger för att fylla upp tystnaden mellan sekundvisarens släpande framtickande.

Och så börjar jakten på ny lycka. Samma jakt som alltid, samma sinnesbedövande leksaker för att hålla oss borta från tomheten, som när som helst hotar att sluka oss, och som vår älskade inte kan skydda oss från längre, nu när banden inte längre är som de en gång varit.

Förälskelsen två människor emellan är övergående. Jag älskar att rida på den sköna upplevelsevågen förälskelsehistorier för med sig, veckor i extas och styrka bortom människors mått… men det är en lek, ett tillfälligt spel av universum.

Förälskelse är inte vägen till lycka eller till att bli fullkomlig, det är bara ännu ett åktur i nöjesparken. Upplevelsen kan hjälpa dig till insikter kanske, men det är inte poängen. Syftet med förälskelse är förälskelsen i sig, att uppleva det explosiva flödet, och sedan låta upplevelsen försvinna när den faller och ger plats för något nytt.

Tomheten förälskelsen lämnar efter sig, om vi fortfarande vandrar med dess spöklika avtryck på våra näthinnor, ger upphov till längtan, en hjärtskärande längtan att vara den Älskade nära, eller om inte den Älskade finns, så någon, någon om kan ge en kärlek, som kan fylla halvheten nu när tvåsamheten plötsligt blivit jag och jag.

Åter en av dessa potentiella vändpunkter. De finns överallt, i alla upplevelser. I det djupaste lidande kan vi vända om, uppe på toppen kan vi låta oss falla.

Vem känner sig halv, vems behov av helhet behöver uppfyllas? Kan den blinde leda den blinde till ljuset? Kanske finner några vägen fram, kanske ensamma, kanske tillsammans, men de flesta par, i relation till lycka och frid, irrar mest runt som de blinda löparna i Monty Phytons Flying Circus.

Jag älskar alla mina systrar, alla mina bröder. Gud skiner igenom dem, strålar ut genom ögonen. Alla ögonpar jag möter tittar på mig med Guds blick. De kanske inte alltid vet det, fast i betingade tankemönster och oifrågasatta föreställningar om vad som är verkligt och sant. Typ att dom finns.

Där faller det lite. Alltså med att göra kärlek lätt och okomplicerat.

Jag sitter vid min gurus tomma säte på hedersplatsen. Tittar på havet av ansikten. Profeter, fakirer, arbetare. Hemmafruar, barn med leenden mellan öronen och stora tunna guldringar i öronen.
Jag inser att alla de är jag. Det är kanske lätt att fatta med systrar och vänner. Men de här är profeter med djup insikt i varat och stor makt i den här världen, profeter som behandlas som kungar. Jag möter varje ögonpar helt utan någon åtskillnad. Jag är ögonen jag möter.

Den enda som är här är jag.

Så tvåsamhet fattar jag inte riktigt. Hur skulle ett möte mellan jag och mig själv kunna göra mig till mer (eller mindre) jag än jag redan är?

Hur skulle det absoluta kunna delas upp, på ett sånt sätt jag skulle tro på lögnen?

Fast det är mycket jag inte fattar. Typ att jag ändå är helt okej med att gifta mig med en främling om det är vad Gud vill. Och att jag är övertygad att kärleken alltid kommer finnas där. Typ för att det är det enda bestående och därför kommer vara det som finns kvar när vi stilla eller våldsamt kastats in i döden. Och för att universum vill mitt bästa, och ge mig allt vackert nu när jag lärt mig älska det, mig, whatever. Medvetandet är det enda som består, och för medvetandet är upplevelser blott upplevelser. Därför finns ingen anledning att lyssna på impulsen att reagera med motvilja till sådant sinnet bestämt sig för att inte tycka om, eller begär om sinnet vill ha det. Sinnet kan aldrig göra dig lycklig.

Lyckan är inneboende, allomfattande, och strålar igenom när du slutar jaga irrbloss.