Ipred, motstånd och institutionernas panik

Ingen kan väl ha undgått att Ipred-lagen trädde i kraft i dagarna.Och det tog inte många timmar innan första begäran om att lämna ut IP-nummer trädde i kraft (DN, SvD.) Jag är i Sverige såpass sällan att jag inte direkt berörs av allt ständigt pockande på grundlagen och rättsäkerheten, men jag följer ändå utvecklingen med förfäran.

Många andra har bloggat om Ipred, så jag behöver inte upprepa vad det är. Men kort handlar det om att upphovsrättsindustrin har rätt att bedriva spaningsverksamhet om fildelning på internet, och med en skärmdump(!) som bevis ha rätt att begära ut utgifter och sedan pressa ut ägaren bakom internetabbonemanget på en enorm summa för ”förlorad inkomst”, eller dra ärendet till domstol. Tycker du det låter okej, så läs på lite mer och tyck igen.

Hela samhällsutvecklingen som tog skruv med start i 9/11 är ett praktexempel på rigida institutioners reaktion när de känner sig hotade. Varje samhälle startas ur en kreativ impuls, men stelnar förr eller senare i föreställningar och tankemönster. I och med denna rigidifering blir de inte kapabla att möta förändringar, som kräver kreativitet och flexibilitet för att bemöta. Alltså hotas samhället i grundvalarna av den nya impulsen som kommer. För att bemöta detta (reella eller påhittade) hot drar de åt snaran hårdare — blir ännu mer rigida. Som leder till mer oordning, som leder till ytterligare rigidifering och tillslut brister hela strukturen.

De rigida institutionerna är inte bara upphovsrättsindustrin. Det är hela samhället i dess nuvarande form som känner sig hotat. Internet luckrar upp många gamla invanda principer. Det möjliggör plan direktdemokrati. Människor kan organisera sig i tusentals på några timmar eller minuter. Kommunikation blir okontrollerbar. Röster kan spridas utan ansvarig utgivare. Internet är skrämmande för stelnade strukturer — för det är något nytt. Man ser inte möjligheten och potentialen, utan bara hoten. Jag pratar inte om något ”dom” som sitter och bestämmer — processen är lika omedveten som egots rädsla för förändring. Faktum är att det är samma sak, fast på en kollektiv nivå. Därför höjs röster om censur på internet. Internets roll för samhället trivialiseras, förbises. En enorm potential missas. För vad som ses är ett hot, inte möjligheter.

Lyckligtvis kan en sådan utveckling inte pågå för evigt. Struktuerna måste falla, eller övergå i en ny kreativ uppbyggande impuls. Det är lite lockande att helt enkelt vänta ut hysterin. Men det går snabbare om man gör motstånd.

Så vad kan vi göra?

• Fortsätt fildela precis som du gjorde innan! Låt inte absurda lagar skrämma dig. Gör det som en form av civil olydnad. Använd anonymiseringstjänster om du känner dig otrygg med upphovsrättsindustrin nosandes runt hörnet. (Relakks, ipredator, dold)
• Öppna upp ditt nätverk. Döp det till ipredia. Med ett öppet nätverk blir det svårare att bevisa vem som fildelat.
• Rösta på Piratpartiet i EU-valet den 7e juni. Piratpartiet verkar vara det enda parti som faktiskt tar den här integritetskränkande samhällsutvecklingen på allvar och ser det stora perspektivet. Den kreativa impulsen i ett stelnat samhälle. (Deras ungdomsförbund är för övrigt Sveriges näst största ungdomsförbund, och moderpartiet ligger mellan V och FP i medlemsantal.)
• Skriv brev till stadsministern. Höj rösterna, inte bara i bloggsfären. Fortsätt synas, höras, skrika. Det har fungerat förut. Vi är en stor folkrörelse mot ett litet etablisemang.

Det handlar inte om fildelning. Det handlar inte om att få ladda ner lite musik eller några böcker. Det handlar om frihet och integritet, om rätten att få utnyttja internets fulla kapacitet. Det är en enormt samhällsförändrande infrastruktur, långt mycket mer än ett kommunikationsmedium eller ett sätt att dela med sig av sin media. Internet är samhällsomstörtande, eftersom utvecklingen går så snabbt och de redan invanda föreställningarna inte hinner med. Det föder en rädsla för förändring, för det okända. Man bygger upp skräckbilder, skapar påhittade hot. Gör allt för att ha kvar rådande strukturer.

Men det är för sent. Kreativiteten kan hämmas, men aldrig kvävas. Den kommer alltid blossa upp. Den kommer alltid finna nya sätt att ta sig uttryck. Vi kommer alltid finna nya sätt att kunna dela med oss av vår kultur.

Det är motstånd som skapar förändring. Låt oss förändra världen tillsammans.