Insh’allah ojála milega

Nu:
Vi bor på en takterass. Visst, vi har varsit rum i guesthouset vars toppvåning vi ockuperat, men det är på taket allt händer. Utöver morgonhäng, gitarrspel, ligga-och-titta-på-stjärnorna, acroyoga, jammande är matlagning den nya grejen. Ännu en anledning mindre än att lämna taket, mer än för att skaffa mer frukt och grönsaker och tahini och fyra sorters auyrvedisk trollhonung. Det är på taket det händer.

På taket hänger också aporna. De vet att det finns mat här. De försöker stjäla vår mat. Vi vill behålla den. Men det är lek, inte krig. Efter de första tjuvräderna lär man sig ganska snabbt hur apor hanteras. Gå inte runt med frukt exponerat. Skygga inte tillbaka om de attackerar. Ha gärna en pinne nära till hands.

Jag älskar leken. Att förhålla sig till apor och tjuvaktiga heliga kor som nallar från grönsaksstånden. Ah, Rishikesh. Hemma.

Solen kommer sent till taket. Kanske tio eller så. Ganga, ah, vår mäktiga moder, är för min blick, liksom otaliga ashrams längs med flodbädden och längre uppåt bergen, som fortfarande är gröna och närda av monsunsäsongen som nyligen dragit vidare.

Något med den här staden är så synkront. Så många, liksom jag, bara hamnar, bara fastnar. Precis som mina systrar/grannar jag sakterligen smälter ihop med. Staden välkomnar en och slukar en. Och modern har små små överraskningar som dyker upp. Råkakaobönor. Kolloidalt silver. Special honey, for the stomach och mannen i den lilla lilla butiken precis bredvid är auyrvedisk forskare sedan 20 år tillbaka. På något sätt har jag lyckats bli vän med halva byn, på de här få veckorna. Tiggarna i babakläder försöker inte ens längre få något, de bara ler med ett hari om. Jag dricker chai under trädet vid det lilla teståndet, leker akroyoga på stranden, ägnar timmar och timmar på taket, vars ena sida bjuder babylon och andra sidan minner om skogens stillhet.

Jag reser lÃ¥ngsamt. Snarare hamnar jag pÃ¥ ställen och stannar tills det är dags att dra vidare. Det sägs att Prem Baba kommer hit inom nÃ¥gra veckor och ger satsang med tillhörande världens vackraste Bhajans. Yoga- och musikfestivalen börjar idag. Jag väntade mig ingenting och fick det här. Chillin’ out in da babylon. Där fanns en gÃ¥ng en naturlängtan. Sedan mindes jag Ã¥ter att allt är perfekt, precis sÃ¥ som det är. Och det är det. Perfekt. Varför skulle vi annars ägna nÃ¥gra timmar om dagen Ã¥t att skratta?

*

DÃ¥:
Jag blev varnad för Indien.

– Jo, jag väntar mig ett slag i ansiktet.
– Snarare en slägga.

Kulturkrocken uteblev. Helt. Jag vet inte om jag blivit sÃ¥ van vid att möta vadsomhelst, eller att det inte finns nÃ¥gon där som möter nÃ¥got. Jag trivs bland det kvalmiga kaoset, oväsendet, doften av brinnande sopor, korna, tiggarna. Jag känner mig mer hemma pÃ¥ en smutsig fullproppad buss frÃ¥n sextiotalet än pÃ¥ en spÃ¥rvagn i Göteborg. Att bussen i det närmaste verkar hÃ¥lla ihop av silvertejp och att chauffören vant undviker mötande trafik med centimetermarginal — i mötande fil — hör till. Tutandets kakafoni gÃ¥r väl ihop med försäljarna som inlärt och vant demonstrerar hur praktiska och hÃ¥llbara deras sjalar är.

Att jag hade rest tre dygn utan sömn och att stötdämpare var en lyx från fjärran tid under den tio timmar långa resan till Rishikesh gjorde mig inget. Jag var hemma.

*

Indien är så synkroniserat. Rätt platts, rätt tidpunkt, hela tiden. Flödet är så starkt, för at så många tillåter sig vara i nuet, även om de aldrig släppt taget ananrs. De kanske är någon annanstans i sinnet, men que sera sera.

Jag tänker gå och checka ut och lämna Rishikesh för Något Annat, men får en impuls att gå mot vattenfallet. Där står Orly och pekar på ett träd och vackra vackra äventyr börjar. En vecka senare bor vi på guesthouset där jag fortfarande är kvar; vi tycks mötas precis när det är dags, hela tiden. Mitt sinne tänkte skippa frukost för att hämta min väska som ligger någonstans, men tydligen ville universum ha frukost genom mig och tio meter senare träffar jag älskade Sara. Vi stiger av bilen vi liftat med och ashramet, och precis då kommer vackra vänner upp från stranden. Så. Hela tiden. Flow. Nu till nu till nu till nu. Jag kan inte ens gissa vad jag kommer göra om fem minuter. Det finns egentligen ingen handling som är mer trolig än någon annan. Vad som helst kan hända, hela tiden, och ofta är det fullkomligt oväntat.

I flödet är jag hemma. Hari om!

*

Den enda meditationen: Vila i JAG ÄR.

*

Oshoashramet efter ett dygn av Oshomeditationsgalenskap. Som inte har någonting som helst med uppvaknande att göra, men det är roligt att trippa på kundalini.

– Where you go? You should stay at least 4-5 days.
– I don’t know. Something pulls us that way. Jag pekar Ã¥t det hÃ¥llet varifrÃ¥n flödet drar.
– You don’t know?
– No. Let’s see what happens. When God calls, we leave. Moment to moment.
– Moment to moment. Like Jesus.
– Well, we haven’t learned to walk on Ganga yet.

*

Jag är hemma! Jag går barfota genom staden, med kläder som inte bytts på en vecka; men som badats i Ganga tre gånger om dagen och torkat på kroppen. Rivet och slitet från äventyr under de här trefyrafemsexsju? evigheterna.

Sjalen skyddar huvudet från solen och fötterna ömma från alla ögonblick och vandringar i moder Gangas spår. Radbandet i handen och hari om på läpparna, namaste och glädjefyllda bugningar. Den ständiga synkroniciteten, hela tiden. Bortom sinnet, universum styr och jag ser kroppen följa med. Varje beslut är ögonblickligt. Jag ser hur den här personen som kallas jag helt får leva ut alla hariomhippietendenser. Mantrat rinnder över läpparna. Hari om hari om hari om hari om.

Moment to mment. It’s like Jesus. Ja. Och mÃ¥nga andra. SÃ¥ mÃ¥nga andra.