Innan rörelsen
Skrivet av momo den Aug 10, 2011 i Satsang | 8 kommentarer
Så när vi skalat bort alla former, sett att inget av det vi kan ta på, inget av det vi kan benämna, kan vara vi.
Vad finns då kvar?
En känsla.
En känsla av att, Jag finns.
Jag är här. Jag upplever allt det här.
Jag kan inte tala för någon annan, men för mig för det med sig en enorm tacksamhet.
Jag får vara här. Jag får uppleva det här.
Vackert eller fult. Flödande eller jobbigt. Älskvärt eller hjärtskärande. Oavsett vad sinnet säger, vilka etiketter det sätter, oavsett hur sinnet reagerar:
Jag är här. Jag upplever.
Och allt går över. Livlinan om sinnet skriker för högt.
Det går över.
Vågen rids ut.
Och även mitt i stormen,
finns stillheten,
finns känslan:
Jag är här. Jag upplever det här.
Alla dessa former, färger, rörelser. Detta skådespel.
Wow.
Tack.
Jag jag jag! Mig mig mig!
Fatta att det är totalt jävla opersonligt någon jävla gång då?
<3
Opersonligt eller inte. Om vi struntar i allt advaitabajs och alla egots ideer om hur något ska vara och inte vara. Utan faktiskt ser till det som ÄR.
Upplevelsen är här. Känslan (”som inte är en känsla”, blablabla) av att finnas är här.
Att den känslan inte här någon kärna. Att det inte finns något ‘center’ som är ‘jag’… hindrar inte upplevelsen av en person att finnas.
Jag har inga problem med att upplevelsen av personer och separation tar form ur… ja. Jag har inga problem med att peka på den här kroppen och säga ”jag”, även om jag lite inombords skrattar och vet att det inte är sant. Jag förhåller mig gärna till den här världen, tycker om att flöda, uppleva och göra andra glada, även om det bara är en flyktig hägring.
Egon som snappar upp någon lära och går ut och skriker ”Det Finns Inget Själv!”… får de väl göra om de vill. Men om det påverkar något allt stjälper det mer än gör nytta. Skapar mer koncept, mer idéer om hur något är.
Jag claimar ingen sanning. Jag talar bara utifrån min upplevelse. Så som jag uppfattar den här världen. Ja. Jag. Jag jag jag. Hur paradoxalt det än är, så är det helt okej för mig. Och har jag inte fattat ett skit… så är det helt okej för mig också. Och blir någon upprörd över att jag svamlar… ja, vet du vad? Det är också helt okej. <3
Jag skrev ett långt och uttömmande svar, men bestämde mig för att radera skiten och sy igen brödfittan istället. Känns bäst så. Varför sitter jag här och rackar på någon random hippie om jag nu är så jävla upplyst liksom?
Kontentan av det jag ville säga var i alla fall att jag också hade den ”känslan” du beskriver. Men sedan kom den självutplånande klarsynen och till och med känslan av att ”jag är” försvann. Bara tomheten tömd återstår. Och det är ingenting. Inget alls. Bara motsatslös och opersonlig icke-existens. Automatont och själlöst. Ingen kärlek. Inget hat. Ingenting.
Jag är inte upprörd och jag vill dig inget illa. Svammel är trevligt. Förmodligen är det också trevligare att macka på hippiebrudar, röka charas och prata om kärlek över en kopp chai än att upphöra att existera. Och du är förmodligen något alldeles underbart.
Nu är det dags för mig att återvända till det tomma intet. Den oundvikliga och slutgiltiga förintelsen.
Poff, tjoff och skruttibangbang.
Vill även inflika att det jag talar om inte är någon temporär tomhetsfylla. Jag bejakar kroppen, signalsubstanserna, världen, människorna och processen av sönderfallande och återuppståndelse. Drömmen och tomheten är ett och samma. Det är sobert och glasklart. En obruten cirkel av total och absolut perfektion.
Mjau.
Ok. Ha det fint i icke-existensen.
Vi ses i nästa tripp ner i samsara.
Kanske! Vem vet?
Solus ipse. Nihil est.
All is well
All is swell.
I min älskade samsarakarusell.
Tack för ett fint samtal. Ha det fint du med.
Jag har ett problem. Jag fyller mitt liv med saker ( böcker, cd, dvd etc ).
Onekligen hör detta ihop med mitt problem med social fobi och ensamhet, jag söker någon slags trygghet som jag ändå inte får av alla grejer. Jag har ju läst tidigare att du rensade ut de flesta saker ur ditt liv, men det är så fruktansvärt svårt för mig att släppa taget. Läsa ”rensa i röran”-böcker har jag gjort länge, till ingen nytta. Jag sitter fortfarande i samsara omgärdad av min mur av materialism. Hur gjorde du för att verkligen släppa taget om alla saker ? Det är ju egentligen bara att släppa taget, men det vore onekligen mycket lättare om man hade en massa vänner som stöttade en.