Ingenting. Jag fattar inte vad det betyder. Ett totalt självmål försöka beskriva det där… och ett ord att värja sig för, verkar det som. Det låter ju inte så lockande. Ingenting. Kanske kan vi lika gärna prata om ljuset. Det är också lika missvisande; bara ord som inte når fram. Låt oss kalla det dumdidum, eller den dammiga mattan, eller regnvädret på väg in…

Om det finns något, måste det finnas inte något. På samma sätt som att om dag finns måste natt finnas. Finns liv måste död finnas. Allting kan inte komma ur något. För vad kommer då det här något ur? Något kan inte finnas utan inget.

Vad fanns innan Big Bang? Samma som nu. Fjorton miljarder år av ingenting.

*

Det finns ingen väg dit. Idéerna om att utvecklas och ta sig framåt. Idén om att det överhuvudtaget finns någon som utvecklas, idén om en kontinuitet, där dåtid står i kontrast till framtid. Och det här lilla nuet vi försöker vara i är ett ständigt pendlande mellan vad som just hände och tankar kring vad som kommer att hända…

Vi kan försöka vakna upp så mycket vi vill. Men det verkar vara så, att ju mer vi försöker, desto mindre lyckas vi. Varje idé om att vi måste göra något snärjer bara. Djupare, djupare, djupare in i sömnen…

Det går inte att ge upp heller. En idé om att vi måste ge upp och snaran dras åt. Men vi kan ta av oss masken. Se allt för vad det är och skratta. Vi kommer aldrig kunna komma från det här. För det vi söker är alltid här. Det finns ingenting annat. Så vi kan lika gärna ge upp… eller?

Säkraste sättet att lida är att ta sökandet på allvar.
Snabbaste vägen hem är rakt genom lidandet.

 
 
***
 
 

Du kommer krossas och du vet det (#3)

Stilla i hjärtat men det kryper i bröstet;
från vågtoppen rusar klippkanten mot dig.

Du vet att det inte finns något att göra.
Du kommer krossas och du vet det.
Du kommer rinna ut i havet
              krossas mot kanten.
                          kämpa för ditt liv.
Krossas. Kämpa. Krossas. Kämpa.

Som en spegling
                          av det vi aldrig kan veta.

Alla försök att förstå är fruktlösa
alla försök att ge upp likaså.
Först när hjärtat är krossat så många gånger
                                att bara elden är kvar kan något hända.

Masken spricker genom näbbar och klor
i kampen att hålla den hel.

Längtan är inte motivation nog,
Men hjärtat viskar.
Du kan meditera i tusen år,
du kommer ändå inte finna,
om du fortsätter dövas av ditt längtans rop.

 
    Sprucken mask och krossat hjärta.
    Trasade kläder och ansiktet nedtryckt i marken.
    Då kan livet börja.
    Allt innan är en förtrollande lek.
 

Mellan staketen lyfter grannarna på sina nytvättade hattar
och säger hej, god dag, vad trevligt med sol idag.

 
 
***
 
 

Korpfotboll och bärs (#4)

Äh, vet ni vad? Jag kanske ska skita i det här. Börja spela korpfotboll och dricka bärs och kolla på tv, läsa aftonbladet och förfäras över att migrationsverket har fått nån flipp och utvisar allt och alla, när det borde vara så jävla enkelt att bara hänga med varandra och ha det bra. Allt det där är minst lika på riktigt som all spirituell bullshiet. Om inte ännu lite mer…

Jag är inte uppvaknad, vad nu det skulle betyda. Jag är så jag jag kan bli. Jag jag jag. Och ändå helt uppochned. Eller rättvänt. Eller inochut. Eller sådär. Det som förr var en källa till växande och utveckling är mest färgglada åkturer i disneyland. Det där sökandet finns inte längre, jag tror inte att jag kan få ut något av någonting: inte för att jag är färdig, utan för att det kräver så mycket illusioner för att bli relevant.

Jag vet inte vad vaken är.
Jag vet inte vad sovande är heller för den delen.
Jag ser inte att allt är ett; jag förstår inte heller vad det betyder; jag är inte befriad från nåt ego.

Som om det fanns något där. Något mer än impulser som verkar vävas ihop till narrativ och sammanhang eller någon slags kateogriserande sambandscentral. Varför i all världen skulle det vara något att kämpa emot? Ibland försöker jag fatta, men jag ger upp rätt snabbt.

Det finns inget annat. Det är kanske det som är insikten som gör den där tomheten i bröstet så påtaglig.
Det finns inget annat.
Bara det här.
Och jag är allt det här.
Och allt det här är jag.
Och jag är inget av det här.
Och ingenting är jag.

Typ så.