Hängmattehemma

Kvart i tre på natten. Skogsäventyr för att hitta en fin plats att sätta upp min hängmatta. Dagen har redan börjat gry. Fåglarna sjunger, myggorna äter mig och midsommarljuset gör mig energisk i sökandet efter den perfekta sovplatsen.

Skogarna. Det är alltid de jag saknar när jag börjar längta efter Sverige. De trolska skogarna, insjöarna där älvorna dansar på morgonen. De rasslande löven, månskärvan som tittar upp över trädtopparna. Stjärnhimlen som påminner natten om hur kall den ska vara.

Jag har ett hem. Och det är överallt. Ibland kanske jag benämner det som bostadsfri. Eller lyxhemlös. Mitt hem väger inte ens tre kilo, tar tre minuter att sätta upp mellan två träd, och… vet ni hur vackra skogar det finns därute? Överallt!

Att få ligga, bekvämt och varmt i min lilla hängmattekokong. Lyssna på alla ljud runtomkring, utan att ta in, analysera eller namnge. Utan bara Vara. Vara här. Precis här.

En häftig regnskur väcker mig och en åskknall kastar mig formligen ur sovsäcken. Ljuset är fortfarande gryningsblekt och klockan kan inte vara mer än sex. Med hackande tänder och regnet forsande över mig packar jag ihop mitt lilla hem och tar mig mot bilen. Stannar upp. Skrattar högt. Regnet upphör. Åter ett av universums underbara infall. Jag älskar den här existensen!

Jag äter några riskakor och innan jag vet ordet av susar jag ned längs E4an till tonerna av Peter Tosh. Låt oss se var den här dagen tar vägen. Eller var vägen tar vägen kanske.

I am that I am I am I am I am.
Vilket geni. Inget mer behöver sägas.